Gustaf V

Wikipedia

Gustaf V, född Oscar Gustaf Adolf 16 juni 1858, död 29 oktober 1950, kung av Sverige från 1907, som den femte regenten av huset Bernadotte.

Han var son till Oscar II och drottning Sofia, sonsons son till Carl XIV Johan och farfars far till Carl XVI Gustaf som är Sveriges nuvarande kung och statschef.
Gustaf V var med sina 43 år på tronen den näst längst regerande monarken i Sveriges historia och var Sveriges regent under 1900-talets båda världskrig där han deltog med diplomatiska insatser.

Privat var Gustav V både musik-, konst- och sportintresserad och var en internationellt känd tennisspelare känd under pseudonymen Mr. G.

[redigera] Uppväxt

Strax efter 10 på förmiddagen den 16 juni 1858, nedkom hertiginnan av Östergötland med en son på Drottningholms slott, förlöst av livmedikus F.U Wästfelt. Föregående natt hade himlen korsats av kometen Donati. Prinsen döptes i Slottskyrkan 12 juli av ärkebiskop Henrik Reuterdahl med namnet Oscar Gustaf Adolf, och erhöll titeln hertig av Värmland. Som med alla svenska kungliga dop, begagnades den dopfunt som Jean-François Cousinet skapade till Gustaf III, och den vagga av Niclas Heimen som Fredrik III av Holstein-Gottorp skänkte till Karl XI:s dop.

Redan året därefter föddes hans bror prins Oscar, 1861 prins Carl, och 1865 prins Eugen. De tre äldsta prinsarna började på Beskowska skolan i oktober 1869. Familjen var bosatt i Arvfurstens palats, och modern var den framträdande gestalten i prinsens uppfostran. Somrarna tillbringades på Sofiero slott som fadern lät införskaffa. Under sina första år ansågs prinsen ha svag kroppskonstitution, varför han 10 maj 1871 blev behandlad med elektricitet.^[1] Trots detta växte han upp till en reslig och slank kunglighet, som blev känd som idrottsman, för sin uthållighet och sin höga ålder.

[redigera] Åren som kronprins

Nygifta. Gustav V gifte sig med Victoria av Baden 1881

Från den 18 september 1872 var hertigen av Värmland Sveriges kronprins, då fadern blev kung efter sin brors bortgång, och de bosatte sig på Slottet. I samband med detta avbröts skolgången vid Beskowska, och kronprinsen påbörjade sin utbildning som tronföljare på slottet.

1874 företog prins Gustaf, inkognito, tillsammans med sin lärare Lundeberg sin första utlandsresa, som gick till Schweiz och Italien. Han tog studentexamen på slottet 16 december 1876 och skrevs in vid Uppsala universitet 1877 vid Värmlands nation, och samma år fick han för första gången tjänstgöra som regent i sin bortresta faders ställe. Vid universitetet läste han latin, nationalekonomi, nordisk historia, konsthistoria, processrätt och svensk statskunskap. Han genomgick samtidigt militär utbildning med truppförband i Sverige och Norge, samt vid Krigshögskolan. Vid sjutton års ålder var han underlöjtnant, 1884 generalmajor, och 1898 general.

Som kronprins blev han internationellt berömd för att anordna Stockholmsutställningen 1897. Hans första stora insats i den svenska politiken var i tullstriden 1887, då han höll två tal i Andra kammaren, och anses ha varit den som slutligen löste tvisten genom att föreslå en "kompromissministär" av två partier. De politiskt invecklade åren runt sekelskiftet, med krav på allmän rösträtt, försvarsreformer och upplösningen av den norska unionen, var kronprinsen en inflytelserik person i dagspolitiken.

Som kronprins var han den förste ordföranden i Sveriges Centralförening för idrottens främjande, en förlaga till Riksidrottsförbundet, som bildades på slottet 1897 av honom själv, Victor Balck, Sven Hermelin och Clarence von Rosen. Centralföreningen arrangerade Nordiska spelen, och byggde Stockholms Stadion till Olympiska sommarspelen 1912, som Gustaf, bliven kung, invigde.

Tidigt framgick det att kronprinsen var en helt annan karaktär än sin far, med ett annat förhållningssätt och modernare ledarstil. I utrikespolitiken var far och son båda ivriga förespråkare för nordisk enhet och broderlig anda. Kronprins Gustaf utmärkte sig dock genom att tidigt upprätta diplomatiska förbindelser i hela världen, och visade bortom den rent sociala förståelsen att han hade sinne för sammanhangen i internationell politik. Vid unionsupplösningen spelade han en central roll som handlingskraftig förhandlare med England.

Efter att ha tillbringat ett år i utlandet återvände prins Gustaf i oktober 1879 till Sverige. Han hade under sommaren utnämnts till Doctor of Civil Law vid Oxford University, samt besökt flera kungahus. Resan var avgörande för resten av hans liv, för det var nu han träffade sin blivande gemål för första gången, Victoria av Baden, som han friade till 2 mars 1881. Förlovningen eklaterades 14 mars samma år. Den 20 september 1881 förmäldes han med prinsessan Victoria av Baden i Slottskyrkan i Karlsruhe. Kronprinsparet fick tre söner:

• Gustaf, sedermera kung Gustaf VI Adolf, (1882-1973), hertig av Skåne.
• Wilhelm (1884-1965), hertig av Södermanland.
• Erik (1889-1918), hertig av Västmanland.

Som familjefader var kronprinsen en ”hemmets gentleman,” men plikten var starkare än familjebanden, varför han senare i livet i egenskap av kung, berövade tre sonsöner prinsvärdigheten på grund av deras äktenskap. Från 1890 och ett år framåt var kronprinsparet i utlandet, och besökte Egypten. Kronprinsessan Viktoria insjuknade 1898, och av hälsoskäl vistades hon därefter ofta i Rom.

[redigera] Regeringstid

[redigera] Tiden fram till borggårdstalet: kungen och den politiska rollen

Borggårdstalet orsakade en politisk kris när Staaffs regering avgick.

Den 8 december 1907 efterträdde Gustaf V sin far som Sveriges konung. På eget initiativ meddelade han att han som förste svenska monark inte skulle krönas. Kung Gustaf blev den siste monarken i Sverige med öppen politisk makt, och hans regeringstid är präglad av vittgående samhällsförändringar, tekniska uppfinningar och nya vetenskapliga rön, som skapade en helt omdanad världsbild och roll för monarken. Det turbulenta storstrejksåret 1909, då för övrigt den första flygningen i Sverige ägde rum, hade kung Gustaf statsbesök av ryska storfursteparet, vilket gav bekymmer då vissa socialister såg dem som en eftersökt måltavla. Kung Gustaf hade dock gått samma skola som socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting, och deras förhållande kännetecknades av respekt. För att få slut på strejken kallade kung Gustaf till sig båda parter, arbetsgivarnas Hjalmar von Sydow och strejkarnas Herman Lindqvist, och bad dem i rikets namn bli sams. Motsättningarna med vänstern var förstås inte över i och med detta; 1911 gick Karl Staaff emot Arvid Lindmans, riksdagens och kungens beslut om och vilja att bygga en pansarbåt vilket till slut löstes genom en nationalinsamling och Svenska pansarbåtsföreningen.

Konflikten med vänsterregeringen eskalerade med det så kallade Bondetåget 1914, och kungens borggårdstal, där kungen motsatte sig den nedrustningspolitik som bedrevs av Karl Staaffs vänsterliberala ministär. Som en följd av händelsen avgick regeringen, eftersom Staaff ansåg att han först skulle ha blivit informerad om talet. Detta tal är ett av de mest berömda svenska talen under modern tid.

Samma år, 25 juli, emottog kung Gustaf statsbesök från Frankrikes president Raymond Poincaré, men redan efter den första kvällens galamiddag reste presidenten hem, på grund av oroligheterna efter skotten i Sarajevo. Första världskriget är ett faktum redan en vecka senare.

[redigera] Första världskriget: Sverige håller sig neutralt

På hemmafronten ledde kriget till att Branting omedelbart uppmanade arbetarklassen till borgfred. 18 december detta år samlade kungen till trekungamötet i Malmö, med de andra regenterna i Norden. Tidigare under året hade kung Gustaf opererats för magsår. Sin hälsa till trots verkade kung Gustaf energiskt för ett nordiskt samförstånd i förhållande till andra makter.

Trekungamötet var en demonstration att länderna var enade, trofasta sinsemellan och förde en gemensam neutralitetspolitik mot varandra och mot stormakterna. Kung Gustafs egna skäl var att avliva de ihärdiga ryktena som cirkulerade om att han skulle sluta upp på Tysklands sida,^[2] att Sverige levererade krigsmateriel till Ryssland samt att Sverige hade planer på att anfalla Danmark.^[3] Åren 1911-1914 hade Sverige vacklat i frågan om man skulle alliera sig med Tyskland eller inte, vilket kung Gustaf och drottning Victoria antogs förespråka, och vilket troligen berodde på att Ryssland sedan länge betraktades som en fara och under denna tid ertappades med spioneriverksamhet i Sverige.^[4] Drottningen var av tysk börd, kusin med kejsar Wilhelm II och hedersöverste i Stettin, och hennes band med hemlandet var starka. Åren innan kriget hade hon påverkat kungen i både konservativ och protysk riktning.^[5] De tre nordiska länderna hade innan detta möte flerhundraåriga stridigheter djupt rotade i folkminnet, med sina lojaliteter fästade vid olika stormakter; Tyskland och England.^[6] Med mötet förändrades den utrikespolitiska kompassen radikalt för alla dessa tre länder.

För Sveriges del innebar kriget svåra hungersår, spanska sjukan och vissa marina förluster, då svenska Hvalan besköts av tyska u-båtar 1916. Kung Gustaf drabbas även av personlig sorg, då hans son prins Erik avled 1918.

[redigera] Mellankrigstiden: kungen får acceptera parlamentarismen

Med tiden fick Gustav V förtroende för den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting. De två hade varit klasskamrater i Beskowska skolan

Drottning Victorias hälsa försämrades alltmera, och allt oftare måste hon vistas utomlands. Kungaparets relation var omvittnat kylig. Rom och Baden-Baden blev hennes andra hem. Drottningen avled i Villa Svezia i Rom 4 april 1930, och hennes stoft begravdes i Riddarholmskyrkan.

Efter första världskriget blev Östersjöpolitiken kung Gustafs viktigaste engagemang, dels stressad av kommunismens utbredande, dels med en önskan om att införliva Åland med Sverige; jämför Ålandsfrågan. Han har även blivit förknippad med sina reservationer emot de ekonomiska påföljderna för Tyskland vid Versaillesfreden, och uttryckte vid flera tillfällen sin oro för att detta skulle leda till att bolsjevismen spreds. När folkopinionen mot Tyskland förbyttes efter första världskriget, drabbade detta kungen. I riksdagen hotade vänsterpolitikerna med revolution för att driva igenom författningsändringar; till Torsten Nothin sade kung Gustaf långt senare att läget varit så allvarligt omkring den 14 november 1918 hade han sitt bagage packat för att snabbt kunna ta sig ur landet om så skulle krävas. Det var den socialdemokratiske statsminstern Hjalmar Branting som löste krisen genom att införa 8-timmars arbetsdag, och en rösträttsreform, och därefter förklara att republikkravet inte var aktuellt.^[7] 1918 var så parlamentarismen verklighet varvid monarkin försvagades markant.

Under Brantings andra ministär utfördes en reform av lagtexternas utformning. Alla Sveriges lagar hade dittills inletts med orden ”Vi Gustaf, med Guds nåde, Sveriges Götes och Vendes Konung etc.”, vilket under början av 1920-talet ändrades till ”Lag om etc.” och ”Kunglig förordning om etc.” Detta tolkades som att regeringen hade revolutionära planer, och ledde till fräna protester i riksdagen. Själv hade dock kungen ingenting att erinra emot förändringen.^[8]

Under 1930-talet skakades Sverige av den ekonomiska depressionen, vilket ledde till att kung Gustaf sänkte sitt apanage 1931. Samma år nekades Adolf Hitler och Goebbels att hålla föredrag i Stockholm, inbjudna av Birger Furugård.

 

Kärleken och rättfärdigheten, ömsesidig tilltro och sanningskär redlighet samt det sinnelag, som fruktar Gud, men intet annat i världen, behöva vinna mera makt hos oss och ibland oss”

— Gustaf V, midsommaren 1930, Gustaf V som människa och konung.

Med radions intåg blev kung Gustaf den förste svenske kung som kunde tala direkt till folket, och han använde detta medium ofta. Ett berömt tal var Nordens dag 27 oktober 1936, då han manade till sammanhållning mellan de nordiska folken. Året därefter förbjöd Adolf Hitler tyskar att ta emot Nobelpriset, vilket speglar den spända relationen mellan Tyskland och Sverige. Eftersom Sverige var militärt underlägset, blev det av största vikt att mildra spänningen.

[redigera] I andra världskrigets skugga: Sverige återigen neutralt, och kungen vill ta ett ansvar för riket

Gustaf V i Berlin i februari 1939 på genomresa till franska Nice uppvaktas av riksmarskalken Hermann Göring som representant för den tyska regeringen. Längst till vänster Gustafs sonson, prins Gustaf Adolf, som var i staden för en ryttartävling och passade på att hälsa på sin farfar.

När andra världskriget bröt ut 1939 förklarade sig Sverige 3 september genom statsminister Per Albin Hansson genast neutralt, vilket berömdes som "skötsamt" av den tyske utrikesministern Joachim von Ribbentrop 1940. Neutralitetspolitiken var i linje med kung Gustafs egen hållning, och han kallade de fyra statsöverhuvudena för Norden till möte 18 oktober 1939, där de antog en gemensam neutralitetsförklaring. Kung Gustafs inställning var att länderna skulle bistå varandra humanitärt och ekonomiskt, men efter några få månader hade Norden klyvts mellan stormakterna. Han såg det under hela kriget som sin plikt att hålla löftet om att hjälpa de nordiska länderna, delvis i strid mot statsminister Hansson.

Vid andra världskrigets utbrott hade Sverige en socialdemokratisk enpartiregering. Från flera håll i riksdagen framfördes önskemål om en koalitionsregering i oktober 1939, och kungen ingrep genom att tillkalla Per Albin Hansson och frågade om han kunde tänka sig ingå i en ministär underställd överståthållaren Torsten Nothin. Hansson vägrade, och bildade i december en koalitionsregering med partiledare och yrkesdiplomater.^[9] Till Tage Erlander har kung Gustaf sagt att han hade mycket besvär med Hansson i början, som ju innerst inne var republikan.^[10] Med tiden växte dock en vänskap fram, och de spelade ofta bridge tillsammans. På Gustaf V:s 85-årsdag kallade folkhemmets skapare Per Albin Hansson honom ”den folkkäre”,^[11] och han kallades därefter allmänt ”folkhemmets kung.”^[12]

Under kriget kallade kungen till flera urtima riksdagar, men i praktiken hade utrikespolitiken förflyttats till Utrikesdepartementet och regeringskansliet, och kungens reella betydelse låg huvudsakligen på det personliga planet, med täta kontakter, konseljer och samtal med statsministern och hans samlingsregering. Ett av de sista uttrycken för en svensk kungs uttryckliga politiska ingripanden var den diktamen om politiken gentemot Finland som Gustaf V fick införd i regeringsprotokollet.

Efter Tysklands invasion av Norge 1940 krävde de den 15 juni att norska kungahuset skulle avsättas och att socialdemokratiska ministären Nygaardsvold skulle avgå, vilket oroade kung Gustaf, bland annat genom de nära släktbanden kungahusen emellan. Samma dag krävde Tyskland transitering av trupper genom Sverige. 17 juni 1940 sände kungen, efter samråd med en motvillig Per Albin Hansson, ett telegram till Hitler där han bad honom iakttaga "moderation" i frågan om att tvinga norske kungen att abdikera. 8 juli undertecknades permitteringsavtal med Tyskland, ett beslut som togs av statsråden då ett avslag inte ansågs vara värt att kriga för.^[13]

Vid Midsommarkrisen lär kung Gustaf ha hotat med abdikation för att påverka regeringens beslut, men uppgiften är ifrågasatt och grundas på ett dunkelt samtal kungen hade med Per Albin Hansson i juni 1941 med anledning av Tysklands krav om att deras soldater skulle transporteras genom Sverige. Enligt Hansson förklarade kungen att han ”icke ville genom vägran ta risken av konflikt”, men det är även känt genom utrikesminister Christian Günther att han var ensam i kungafamiljen i denna uppfattning.^[14] Att beskriva händelseförloppet under Midommarkrisen är mycket komplicerat, då det förekommer olika samtida skildringar och tolkningar. Kung Gustafs roll och skäl för transiteringen är betydelsefull för klargörandet av ansvarigheten. Till detta bör tillfogas det faktum, att både kungen och kronprinsen uttalat sitt bifall till att även låta västmakternas trupper färdas genom Sverige, eller åtminstone att kungen var ovillig att låta denna fråga leda till krig. När regeringen beslutade avslå västmakternas begäran, ställde sig emellertid kungen bakom beslutet.^[15] Redan under hösten började grupper anklaga kungen för denna undfallenhet mot Tyskland. Enligt Nothins mening sköts kungen fram för att ha någon att skylla på, medan statsminister Hansson hölls oansvarig. Nothin menar dock att det är uppenbart att kungen och statsministern var helt eniga i frågan, och att statsministern aldrig ställde sig bakom skuldbeläggningen.^[16]

Gustav V i uniform med kronprins Gustav Adolf och prins Bertil

I egenskap av berömd diplomat, erbjöd kung Gustaf Tyskland och Storbritannien i augusti 1940 sina tjänster för fredsförhandlingar. Han tydliggjorde sin egen syn på sin funktion på sin 85-årsdag 1943, då han i ett tal på borggården sa att i normala fall ska en konstitutionell kung inte ta ställning och leda i en viss riktning, men i undantagsfall som detta krig hade han personligen försökt hjälpa landet ur omedelbara svårigheter.

30 juni 1944 bad kung Gustaf Ungerns statschef i mänsklighetens namn att rädda de ungerska judarna.^[17] Redan våren 1933 hade kung Gustaf vid ett besök i Berlin försökt få Hitler att mildra förföljelserna mot judar.^[18] Efter författningsändringen 1918 blev dessa personliga vädjanden återkommande inslag i kung Gustafs utrikespolitiska delaktighet. När USA:s president Franklin D. Roosevelt 1938 sökte fredsförhandlingar med Hitler och kallade till internationell fredskonferens, vände han sig till kung Gustaf, som 27 september riktade en personlig vädjan till den tyske rikskanslern "i fredens intresse".^[19]

Kanske var det därför kung Gustaf var adressaten när Theodor Wanner överlämnade en bild till Arvid Fredborg under hösten 1942. Fotot föreställde en massavrättning av judar, och var det första beviset, eller ett av de första, för nazisternas folkmord. Efter flera äventyr nådde fotografiet kung Gustaf, som skickade det vidare till kung Georg VI av Storbritannien, och strax därefter blev dessa övergrepp kända för allmänheten.^[20]

[redigera] Efter andra världskriget: kungen på sin ålders höst

Efter andra världskriget, begärde Sovjet att Sverige skulle utelämna de desertörer från Baltikum som flytt till landet, och regeringen samtyckte. Detta vållade massiva protester i media, och kung Gustaf ingrep en sista gång i en inflammerad utrikespolitisk fråga. Han riktade en vädjan till Stalin att vänta med baltutlämningen. Stalin avslog kungens vädjan. Senare blev Sverige mycket kritiserat för bifallandet av Sovjets krav i detta.^[21]

Med tilltagande ålder började kung Gustaf varje vår vistas i Nice på Rivieran. 1948 fyllde han 90 år och firades storstilat men orken minskade och kronprinsen fick rycka in och ersätta honom, till exempel vid utdelningen av Nobelpriset 1948 och vid riksdagens högtidliga öppnande 1950. Inte heller kunde han medverka vid firandet av Svenska flaggans dag 1950. Sina offentliga plikter utövade han alltid om det var möjligt och sin sista regeringskonselj ledde han den 27 oktober 1950. Under sina sista år hade kungen problem med återkommande luftrörskatarr.^[22]

[redigera] Privatliv och intressen

Gustav V tar emot en bukett blommor

Gustaf V var en tämligen framstående tennisspelare och tävlade under pseudonymen Mr. G. Som tennisspelare och gynnare av sporten blev han internationellt känd och han invaldes år 1980 i the International Tennis Hall of Fame. Tennis ansågs på denna tid vara en synnerligen opassande sysselsättning, och då kung Gustaf började tävla i sporten på Rivieran var det flera personer som med Karl Gerhards ord satte "kungssången i vrångstrupen". Kungens intresse ledde dock snart till en omvärdering av tennisen. Vid ett besök i Berlin gick kung Gustaf direkt från ett möte med Hitler, till en tennismatch med den judiske spelaren Daniel Prenn.^[23] Kungens livmedikus försökte få honom att minska på tennisspelandet när han började närma sig åttiofem år, men det var nätt och jämnt det lyckades.

Han var en kunnig och hängiven samlare av konsthantverk, i synnerhet svenskt silversmideri 1650-1850. Föremålen i hans samling uppgår till över tusen. Ett annat livaktigt intresse var jakt, som han vid 91 års ålder ännu utövade i parken på Drottningholm. Älgjakt blev liksom tennis populärt genom Gustaf V:s intresse.

Gustaf V var mycket musikintresserad. Som student sjöng han bas i Allmänna Sången, och umgicks i samma musikkretsar som operasångerskan Mathilda Grabow. 1897-1907 var han ordförande (preses) i Musikaliska akademien.

Då ämbetet innebar många resor, lät kungen bygga en personlig järnvägsvagn. Vagnen hade sovrum, salong och kupéer för tjänstefolk, samt radio och telefon. Den var inredd i blått i två nyanser.

[redigera] Kungen dör

Den 29 oktober 1950 på morgonen avled kung Gustaf. Riksmarskalken Birger Ekeberg meddelade från Drottningholms Slott:

Hans Majestät Konung Gustaf V, Sveriges, Götes och Vendes konung, har i dag, den 29 oktober 1950, kl. 08.35 i en ålder av 92 år och i sitt 43:e regeringsår lugnt och stilla avlidit på Drottningholms Slott. Djupt sänker sig konungssorgen över landet, varm och innerlig är tacksamheten för den bortgångne landsfaderns av ridderlighet, klokhet och levande ansvarskänsla präglade konungagärning.

Dödsorsaken var enligt dödsattesten ”kronisk luftrörskatarr med bronchiectasier och åldersförändringar i cirkulationsorganen.” Slutet kom omärkligt och kungen insomnade utan smärta, berättade livmedikus Hjalmar Casserman. Svenska Dagbladet uttryckte känslan i landssorgen med Erik Axel Karlfelts ord: ”ett blommande rike har mist sin herre och far.”^[24] Den 9 november ägde begravningen rum i Riddarholmskyrkan.

Med sina 43 år på tronen är Gustaf V den näst längst regerande monarken i Sveriges historia. Endast Magnus Eriksson slår honom med 45 år, av vilka 12 dock var som omyndig.

Familjemedlemmar och republikanen Ernst Wigforss porträtterar kung Gustaf likartat.^[25] Han hade en naturlig, beslutsam, rättvis och ärlig personlighet, som med sin nedärvda plikt som drivkraft utövade sitt ämbete utan prestigeskäl och utan att någonsin glömma sin ställning. Som privatperson kunde han vara "uppspelt som en pojke, full av skämt och gamman" och tillbringade fritiden helst med glada människor han kunde umgås med på ett otvunget sätt.^[26] I hans ämbete var "älskvärd vänlighet" ett genomgående personlighetsdrag, och en "osökt och självklar värdighet".^[27]

[redigera] Se även

• Haijbyaffären

Sveriges regenter

Munsöätten | Stenkilsätten | Sverkerska och Erikska ätterna| Folkungaätten | Unionsregenter och riksföreståndare Vasaätten | Pfalziska ätten | Hessen | Holstein-Gottorpska ätten | Bernadotteska ätten

Bernadotteska ätten (från 1818)

Karl XIV Johan | Oscar I | Karl XV | Oscar II | Gustaf V | Gustaf VI Adolf | Carl XVI Gustaf

[redigera] Källor

Allmänna källor

• Torsten Dahl, artikel i Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, Albert Bonniers förlag Stockholm 1946
• Den svenska historien 9, Albert Bonniers förlag Stockholm 1968
• Gustaf V som människa och konung. Minnesbok vid den av överstyrelsen för Svenska Röda Korset anordnade utställningen i Liljevalchs konsthall 21 maj-19 juni 1938, red. Åke Setterwall, Stockholm 1938
• Kung Gustaf och hans folk, Åhlén & Åkerlunds förlag, Albert Bonnier, Stockholm 1950
• Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971
• Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, utgiven av Barnens Dagsledares Förening till förmån för Sveriges barn, tryckt i Stockholm 1943

Källor för särskilda uppgifter i noter

• 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984
• Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871-1872, P.A. Norstedt & söners förlag Stockholm 1913
• Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982
• Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1985
• Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, Albert Bonniers förlag Stockholm 1956
• Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl
• Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972
• Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966
• När var hur 1952
• Riksidrottsförbundets hemsida
• Sveriges Allmänna Idrottsförbunds hemsida
• Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972
• Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, Tidens förlag Stockholm 1954

Noter

1. ^ Fritz von Dardel, Minnen, Fjärde delen 1871-1872, P.A. Norstedt & söners förlag Stockholm 1913, s.37
2. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.96
3. ^ Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972, s.210-211
4. ^ Gunnar Hägglöf, Möte med Europa, P.A. Norstedt & Söners förlag Stockholm 1971, femte uppl, s.40-41. Hägglöf återger här utrikesminister Albert Ehrensvärds berättelse, vars förhållande med kungen enligt Hägglöf var mycket svalt.
5. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, Bonniers förlag Stockholm 1971, s.94-95
6. ^ Arvid Lindman, Dagboksanteckningar, utgivna genom Nils F. Holm, Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar 1. Stockholm 1972, s.210-211
7. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, Natur och kultur Stockholm 1966, s.82-82
8. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, s.129
9. ^ Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, Tidens förlag Stockholm 1954, s.143
10. ^ Tage Erlander, Samtal med Arvid Lagercrantz 1960-talet, Tidens förlag Stockholm 1982, s.142
11. ^ Sten Carlsson, "Gustaf V", Den svenska historien 9, s.269
12. ^ Karl-Gustaf Hildebrand, När var hur 1952
13. ^ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, Bokförlaget Prisma Stockholm 1972, s.101-111.
14. ^ Krister Wahlbäck, Regeringen och kriget. Ur statsrådens dagböcker 1939-41, s.168-171. Per Albin Hanssons redogörelse i dagboken är nedtecknad en månad efter krisen.
15. ^ Ernst Wigforss, Minnen III 1932-1949, s.148-149
16. ^ Torsten Nothin, Hågkomster, s.402-403
17. ^ Torsten Dahl, Svenska Män och Kvinnor 3 G-H, s.167
18. ^ Jörgen Weibull, Bernadotterna på Sveriges tron, s.100
19. ^ 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, sid. 30 september 1938
20. ^ Arvid Fredborg, Destination : Berlin, P.A. Nordstedt & Söners förlag Stockholm 1985, s.194-196
21. ^ Alf W Johansson, ”Regeringen och tysk- och baltutlämningen 1945-46”, vid Forum för levande historia, 2006-09-14, sidan besökt 2006-11-11
22. ^ Svenska Dagbladets årsbok, årgångarna 1946-1950
23. ^ Karl Gerhard, Katt bland hermeliner, s.84
24. ^ 100 år med Svenska Dagbladet 1884-1984. Ett sekel speglat i tidningssidor, red. Lars Lagerstedt, Svenska Dagbladets Förlags AB Stockholm 1984, sid. 30 oktober 1950
25. ^ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, utgiven av Barnens Dagsledares Förening till förmån för Sveriges barn, tryckt i Stockholm 1943, s.1-6; Ernst Wigforss, Minnen III, s.170-177
26. ^ Prins Wilhelm och Lennart Bernadotte, Kungaboken, s.4
27. ^ Ernst Wigforss, Minnen III, s.175

[redigera] Litteratur

• Carlsson, Erik, Gustaf V och andra världskriget. Lund: Historiska media 2006.
• Hadenius, Stig, Gustaf V: en biografi. Lund: Historiska media 2005.