Europeiska unionens historia
Wikipedia
Denna artikel behandlar Europeiska unionens historia.
[redigera] Europeiska samarbeten 1945-1950
Även om idéer om ett på fredlig väg enat Europa har förekommit i olika former sedan lång tid tillbaka var de först efter andra världskrigets slut som dessa fick en konkret innebörd.
Redan under kriget hade Altiero Spinelli i fångenskap skrivit Ventotene-manifestet som förespråkade att en federal europeisk stat skulle bildas efter krigsslutet. I ett tal (Europas tragedi) till unga akademiker i Zürich 19 september 1946 förespråkade Winston Churchill ett Europas förenta stater. I samma tal såg han ett fransk-tyskt samarbete som det första steget mot ett sådant samarbete.
Flera faktorer bidrog till viljan att bilda europeiska samarbetsorgan var stor efter kriget. Dess faktorer bidrog till att flera västeuropeiska organisationer skapades, ibland även med USA och Kanada som medlemmar. Även flera mindre omfattande organisationer och samarbeten skapades efter krigsslutet, bland annant BeNeLux-samarbetet där Belgien, Nederländerna och Luxemburg ingick.
En av orsakerna till samarbetssträvandena var att världskriget följts av kalla kriget. De västeuropeiska staterna var till följd av den förstörelse som skapats av kriget ekonomiskt och militärt bräckliga. USAs roll i Europa var inte heller klargjord direkt efter kriget då bland annat en omfattande amerikansk demobilisering ägde rum i Europa. På grund av det kalla krigets globala utsträckning kom USA att sträva efter att frigöra de militära resurser som de hade i Europa för andra ändamål. För att samtidigt trygga de västeuropeiska ländernas försvar skapades Nato.
En annan orsak till samarbetssträvandena var att USA genom att i Marshallplanen kräva att hjälpen skulle administreras av en övergripande europeiska organisation gav sitt stöd åt utvecklingen.
En tredje orsak var viljan bland Tysklands grannar att kunna undvika framtida militär tysk expansionism. 1949 skapades Västtyskland trots franskt motstånd. Det tilläts ha en egen militär och blev fullvärdig medlem av Nato. Samtidigt fungerade den internationella kontrollen av Ruhrområdet dåligt.
För att även i fortsättningen kunna försäkra sig om fortsatt franskt inflytande över Tysklands öde och minska risken för en ny tysk rustning förespråkade den franske utrikesministern Robert Schuman genom Schumanplanen en fransk-tysk kol- och stålunion som andra länder skulle kunna delta i. Den västtyske förbundskansler Konrad Adenauer var positiv då det skulle hjälpa hans strävan efter att binda saman Västtyskland med övriga västeuropa och återinföra Västtyskland i den internationella gemenskapen. Resultatet blev att den Europeiska kol- och stålgemenskapen bildades.
[redigera] Europeiska kol- och stålgemenskapen
Den europeiska integrationen efter andra världskriget började med grundandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1952 (även känt som Kol- och stålunionen). Ett förslag om att bilda ett gemensamt försvar (Europeiska försvarsgemenskapen) stoppades däremot av Frankrikes nationalförsamling 1954. Istället bildades den betydligt mindre omfattande militära organisationen Västeuropeiska unionen, medan samarbetet inriktades mer på ekonomi och affärsverksamhet.
[redigera] Romfördraget
År 1957 grundades därför Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG eller EEC, informellt kallat the Common Market i Storbritannien), såväl som Euratom (Europeiska atomenergigemenskapen), genom Romfördraget. Med detta upprättades en tullunion och medlemsländer knöts ekonomiskt och politiskt närmare varandra. EEC-samarbetet gjorde i sin tur att frihandelsorganisationen EFTA skapades av länder som inte var med i EEC. Sverige deltog tillsammans med bl.a. Storbritannien, Danmark och Portugal i EFTA-samarbetet som skapades genom avtal i Stockholm 1960.
[redigera] Brittiskt utanförskap
Storbritannien valde att stå utanför det europeiska samarbetet. Orsakerna var flera men hade sin grund i Storbritanniens roll som stormakt. Britterna hade fortfarande en självbild som världens tredje stormakt efter USA och Sovjetunionen och tankar om Samväldets som brittisk arena och samarbetsforum. Storbritannien hade vid den här tiden en högre levnadsstandard än övriga Europa och stora kolgruvor som också vägde in i beslutet om att inte gå in i ett europeiskt samarbete vid den här tiden. Under 1960-talet följde nya diskussioner om ett brittiskt medlemskap men Frankrike och dess president Charles de Gaulle motsatte sig detta. 1962 och 1967 gick därför brittiska förhandlingar om intet. Detsamma gällde för Danmark och Irland som valde att följa den brittiska utvecklingen.
[redigera] EG bildas
Det tysk-franska samarbetet befästes genom det tysk-franska fördraget 1963.
År 1965 undertecknades fusionsfördraget, som förenade de tre existerande gemenskaperna under Europeiska gemenskaperna (EG). Detta innebar att institutionerna slogs samman till en gemensam kommission och ett gemensamt ministerråd. Det innebar också att Europaparlamentet inrättades.
För svensk del blev EG en allt viktigare fråga under 1960-talet där Sverige inte vill förlora viktiga exportmarknader i Europa genom att stå utanför en inre marknad. Svenska företag som Volvo och Saab gjorde strategiska satsningar på fabriker inom EG-området med fabriker i Belgien. Sverige skulle välja att fortsatt stå utanför men skrev under associationsavtal under 1970-talet.
[redigera] Brittiskt medlemskap
1973 kom slutligen Storbritannien med sedan Frankrike och dess nya president Georges Pompidou valt en ny linje. Tillsammans med Storbritannien gick Danmark och Irland med i EG. Danmark och Irland hade båda Storbritannien som sin viktigaste exportmarknad. Norge valde däremot efter folkomröstning att stå utanför trots att Norge också hade stora handel med britterna. För Norge var även den nyfunna oljan en faktor i nej till att ingå i en gemensam inre marknad med dess åtaganden. Island var ett annat exempel där man precis som Norge hade stora diskussioner om fiskerirättigheter som var en starkt bidragande orsak till Islands nej vid samma tid.
[redigera] Tankar om gemensam valuta
Den gemensamma inre marknaden gav under 1970-talet alltmer konkreta tankar om en gemensam valuta. Skapandet av ecun och första steg mot en gemensam valuta togs. Bildandet av en valutakorg som riktmärke för EG-medlemmarnas valutor skapades med visionen om EMU 1980. Visionen skulle låta dröja på sig då länderna i slutändan inte kunde följa sina åtaganden fullt ut.
[redigera] Sydlig utvidgning
1976 inleddes förhandlingar med Grekland sedan militärstyret avskaffats. Ett grekiskt medlemskap hade diskuterats redan på 1960-talet men förhindrats av militärens maktövertagande 1967. En annan faktor var Greklands ekonomi som var betydligt mindre utvecklad än EG-ländernas och de åtaganden som det innebar. Grekland blev slutligen medlem 1981. Portugal och Spanien följde som medlemmar 1986. Då hade medlemsförhandlingar förts sedan 1977. Diskussionerna rörde till stora delar samma frågor som förhandlingar med Grekland men tog längre tid då man bl.a. hade större diskussioner kring fiskerirättigheter.
[redigera] EU bildas
1990 utvidgades EU:s territorium då DDR införlivades i Västtyskland, d.v.s. Förbundsrepubliken Tyskland. Det nya Tysklands roll i EU har diskuterats flitigt i om och i så fall vilken roll det återförenande Tyskland ska spela i det europeiska samarbetet. Det tyska-franska samarbetet har kommit i fokus som avgörande för EU:s utveckling.
Genom Maastrichtavtalet, som undertecknades 1992, utvidgades Europeiska gemenskaperna till att även omfatta utrikes- och säkerhetspolitik samt rättsliga och inrikes frågor, och samarbetet fick det nya namnet Europeiska unionen (EU). Europeiska ekonomiska gemenskapen fick i sin tur namnet Europeiska gemenskapen (EG) (observera singular) och inordnades som en av unionens tre så kallade pelare (se nedan). Genom maastrichtfördraget beslöts även att euron skulle införas i tre steg.
[redigera] Utvidgningen 1995
1991 inledde EG förhandlingar med Sverige, Finland och Österrike. Alla tre länderna hade tidigare valt att stå utanför och här spelade ländernas tidigare starka neutralitetspolitik den avgörande rollen. De tre hade istället valt andra samarbeten som till exempel EFTA och för svensk och finsk del det nordiska samarbetsrådet. Alla tre länder hade en i stor utsträckning redan anpassat sig till EU genom bl.a. ingående av EES-avtalet och därför gick medlemsförhandlingar snabbare än vad de gjort vid tidigare utvidgningar. 1995 upptogs de tre som nya medlemmar.
[redigera] Euron införs
En av de största delarna för EU:s integrationsarbete har varit införandet av en gemensam valuta - Euron. Storbritannien, Danmark och Sverige valde att stå utanför eurosamarbetet. Den europeiska centralbankens huvudkontor placerades i Frankfurt am Main.
[redigera] Utvidgning 2004-2007
EU:s största utvidgning någonsin skedde 2004 då 10 nya medlemsländer gick in i unionen. Majoriteten av länderna var länder från det forna östblocket och därför fick utvidgningen ofta bära namnet Östutvidgningen. Länder som inte passade in på beskrivningen var Cypern och Malta.
I Sverige blev det en stor debatt månaderna innan utvidningen 1 maj 2004 rörande konsekvenserna av utvidgningen för svensk del. Debatten rörde framförallt frågor kring den öppna arbetsmarknaden som medförde större möjligheter för företag i de nya medlemsländerna att starta verksamhet i Sverige.
2006 blev det slutgiltigt klart att Bulgarien och Rumänien blir medlemmar från och med 2007.
[redigera] Konstitutionen
Efter att ha existerat i närmare 50 år, och med ett större antal traktater som bakgrund, kände politikerna att en förändring av dessa traktater var nödvändig för att stärka rörelsen mot ytterligare integration och underlätta utvidgningen med fler medlemsländer.
Därför tillsatte man i december 2001 ett konvent som skulle göra ett utkast till ny traktat. Europeiska konventet, som bestod av parlamentsledamöter ooch ministrar från medlemsländerna samt EU-parlamentariker, presenterade sitt utkast i juli 2003, följt av förhandlingar i ministerrådet.
Först i juni 2004 lyckades man uppnå enighet om ett förslag till konstitutionstext, som den 29 oktober 2004 i Rom skrevs under av alla medlemsländers regeringschefer, samt Turkiet, Rumänien och Bulgarien.
Därefter påbörjades en ratificeringsprocess, genom vilken alla medlemsländer skall godkänna konstitutionen enligt sina konstitutionella bestämmelser, vilket betyder att godkännande sker medels parlamentsbeslut eller genom folkomröstning, som antingen kan vara beslutande eller rådgivande.
10 av de 25 medlemsländerna beslutade de att genomföra folkomröstningar.
[redigera] Se även
- Europakongressen
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Europeiska unionens historia
[redigera] Källor
- European Union Politics, Cini, M. 2003. Bath: Oxford University Press. ISBN 0-19-924836-2
