Kattdjur
Wikipedia
| ?Kattdjur | |
|---|---|
 |
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Däggdjur Mammalia |
| Ordning: | Rovdjur Carnivora |
| Familj: | Kattdjur Felidae |
|
|
|
| §Felidae Auktor: Fischer, 1817 |
|
|
|
|
|
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Kattdjur (Felidae) ingår i ordningen rovdjur, underordningen Feliformia med hyenor (Hyaenidae), mårddjur (Mustelidae), manguster (Herpestidae) och viverrider (Viverridae), och sibetdjur och hyenor är de närmaste släktingarna. Kattdjuren består av flera släkten och arter, som förekommer naturligt över hela jorden, utom Australien, Madagaskar, Grönland, norra Ryssland och Antarktis.
Kattdjuren indelas i fyra underfamiljer: Felinae (små kattdjur), Pantherinae (stora kattdjur), Machairodontinae (utdöd) och Acinonychinae. Det förekommer alternativa systematiseringar. En markant skillnad mellan små och stora kattdjur, är att de stora ryter och de små spinner, vilket beror på att de stora kattdjuren saknar tungben.
Vissa arter är uppskattade husdjur, medan andra jagas för pälsen eller för det hot de utgör för människor och omgivningen. I några länder är kattdjuren allvarliga hot för människan.
Innehåll |
[redigera] Anatomi och utseende
Flertalet arter är ovanligt lika, de skiljer sig nästan bara i storlek från varandra, medan skelett och annat är märkbart enhetligt. De har 20 bröst- och ländben, 2-3 korsben, och 15-29 svanskotor, undantaget manxkatter som mer eller mindre saknar svans. De har 30 tänder, utom lodjuret som har 28, vilka är helt anpassade till en diet av rått kött. Alla molarer och premolarer har blivit rovtänder. De vassa glesa tänderna duger därför bra till att slita loss kött från bytena men inte till att tugga. Den fjärde premolaren (övre rovtanden) är mycket vass men är även utformad så att den kan krossa ben. Underkäken är tämligen smal, och käkarna korta men kraftiga. Bettet är så starkt att de kan släpa byten långa sträckor, men det beror även på de stora tinningsmusklerna. Kattdjur har kort tarm, 3-5 gånger så lång som kroppen, anpassad för den svårsmälta köttdieten.
Könen är inte märkvärdigt dimorfa, förutom lejonen, vilkas hannar har en kraftig skäggliknande behåring och längre hår på huvudet. Annars utgörs skillnaderna huvudsakligen av storleken; för vissa arter är inte storleken heller avsevärt olika.
Klorna är välutvecklade, tassarna korta, grova men med lätta steg. När kattdjur går vidrör endast fotens framdel marken, men inte det yttersta tåbenet som är uppåtvänt, och på så sätt nöter de inte på klorna. Klorna behärskas med ett avancerat sen- och muskelsystem, som drar in dem eller spänner ut dem efter sinnesstämning och behov. Geparder utgör härvidlag ett undantag, och deras klor är mycket annorlunda. Tassarna och benen är så starka att många arter med ett enda slag kan slå större djur till marken.
Kraniet är litet, med kort och brett ansikte; lejonets är mer avlångt och framskjutande än andra arters. Näshålan är reducerad. Nostippen är trekantig och naken, med en skåra ner till munnen, som framtill är formad som ett upp och nedvänt v när den är stängd. Tungan är hos alla arter sträv och har papiller som hjälper dem att slicka bort kött från byten. Öronen är trekantiga till svagt rundade och upprättstående, placerade framvända uppe på huvudet. Ögonfärgen är oftast gul till grön, undantagsvis blå i vuxen ålder. Hos de stora djuren är pupillrarna runda, men hos de mindre arterna elliptiska. I ögat finns ett reflekterande skikt bakom syncellerna på näthinnan, och det är detta som gör deras ögon lysande om en ljusstråle möter dem i mörkret.
Pälsens utseende är anpassat till artens biotop, och fungerar som kamouflage. De vanligaste färgerna går i sandbrunt till gyllene, och är enfärgade, fläckiga eller randiga.
De har som regel lång svans, vilken inte verkar fylla någon särskild praktisk funktion; den har en viss betydelse för balansen. Kattdjurens kroppslängd, varierar mellan 30 centimeter till över 300. Tigrar är de största kattdjuren, och kan väga nästan 400 kg.
[redigera] Sinnesorganen
Mörkerseendet är gott, sex gånger bättre än människans, och flera arter är nattdjur. De har färgseende och binokulärt seende, och i dagsljus ser de lika bra som människan. De är dock närsynta i svagt ljus, och sinnen som hör till örat är de som är mest betydelsefulla för dem. Det är med hörseln de letar upp sina byten, trots att ytteröronen ingalunda är iögonfallande stora. Båggångarna i innerörat är också viktiga, för det är där balanssinnet sitter, och är troligen det sinnesorgan som är mest utvecklat. Det är detta som får dem att alltid landa på fötterna när de faller från hög höjd. Andra viktiga organ för sinnena, är morrhåren, som finns på båda sidor om nosen och ovanför ögonen, och tassarnas trampdynor verkar likaledes vara känsliga.
Luktsinnet är däremot sannolikt dåligt, då flera arter kan bli nästan berusade av växter som luktar så starkt att andra djur skyr dem, och smaksinnet är inte heller särskilt gott. De förmår inte uppfatta söt smak, men tycker om den salta smaken från animaliska vätskor som mjölk och blod.
Alla kattdjur uppskattar beröring mer än de flesta andra däggdjur. Kinderna är särskilt mottagliga för smekningar.
Kattdjur har ett så kallat Jacobsonskt organ i månhålans ovansida, som hör till smak- och luktsinnet.
[redigera] Systematik
Kattdjuren delas sedan länge in i tre underfamiljer:
- Pantherinae, stora katter: Panthera, Uncia, Neofelis, Puma, Pardofelis
- Felinae, små katter: Lynx, Herpailurus, Catopuma, Leptailurus, Caracal, Profelis, Leopardus, Oncifelis, Oreailurus, Felis, Otocolobus, Prionailurus
- Acinonychinae, gepard: Acinonyx
[redigera] Alternativ systematik
Genetisk forskning ger vid handen en annorlunda uppdelning för kattfamiljen:
- Grupp 1: Panthera, Uncia, Neofelis
- Grupp 2: Lynx, Pardofelis
- Grupp 3: Puma, Herpailurus, Acinonyx (möjligen), Catopuma (möjligen)
- Grupp 4: Leptailurus, Caracal, Profelis
- Grupp 5: Leopardus, Oncifelis, Oreailurus
- Grupp 6: Felis, Otocolobus
- Grupp 7: Prionailurus
[redigera] Evolution
Kattdjurens uppkomst dateras till eocenperioden (Aelurogale, Eofelis). De härstammar från primitiva rovdjur vilka utgör ordningen Creodonta vilka förekommer i övre tertiär. Den uppstod i Asien för 10,8 miljoner år sedan, och spred sig därifrån till nästan alla kontinenter. Bättre känd är Proailurus från oligocen och tidig miocen. Under sen miocen trängdes den undan av Pseudaelurus. Pseudaelurus tros vara den sista gemensamma förfadern till samtliga tre nu levande underfamiljer och en fjärde nu utdöd underfamilj, Machairodontinae. Underfamiljen Machairodontinae, sabeltandade katter, dog ut under senare pleistocen. I underfamiljen ingick släktena Smilodon, Machairodus, Dinofelis and Homotherium.
Ungefär 60 % av de moderna arterna har uppstått under de senaste miljoner åren.
Det har varit nästan omöjligt att skapa ett klassificeringssystem utifrån fossila fynd, då dessa varit närmast identiska så när som på deras storlek.
[redigera] Beteenden
Kattdjur brukar ses som urtypen för självständighet. Men de lever ibland i en slags flock, även om de vanligen är mycket självständiga inom gruppen. De arter och individer som har revir har det i närheten av sina släktingar. Ett riktigt utvecklat socialt liv har dock bara lejonen. Vildkatter är ibland ensamlevande, och leoparder och tigrar är det ännu oftare. Flockar utgörs av familj eller släktingar vilkas revir överlappar eller gränsar till varandras; det är oftast hannarna som byter flock och letar revir långt bort. En del grupplevande arter jagar ensamma och andra tillsammans. Gruppens storlek är mer beroende av hur stora byten de jagar än av tillgången på föda. De kattdjur som jagar små byten lever alltså oftare helt ensamma än de som jagar stora byten, men gruppliv kan även förekomma för att skydda revir. Att leva i grupp är vidare ibland en livsfas, där till exempel unga gepardhannar under en tid lever tillsammans innan de går egna vägar medan andra gepardbröder lever ihop hela livet. Kattdjur utmärker revir genom att skvätta urin, vilket även spelar roll för fortplantningen. Gruppen, när den finns, präglas av en mer eller mindre tydlig hierarki, där vanligtvis en eller fler hannar leder de andra. Att slicka varandras pälsar rena är ett viktigt element i gruppsammanhållningen, där de högre stående och äldre exemplaren slickar först.
De flesta kattdjur är skickliga klättrare. Några få större arter kan dock inte klättra. De är likaledes duktiga simmare, om de tvingas till det; de ogillar som regel vatten. Deras vighet är även framträdande när de springer; rörelsemönstret är alltid mjukt, smidigt och gracilt.
Sättet kattdjur jagar är väldigt likartat. De smyger sig sakta och nerhukade fram till sitt byte, i det närmaste ohörbart, och när de är tillräckligt nära bytet anfaller de med en anmärkningsvärd snabbhet. Kattdjur leker ofta med offret innan de definitivt dödar det. Detta är ett sätt att få träning i jakten. När de väl dödat bytet, vanligen med ett välriktat strupbett, släpar de iväg det till en undanskymd plats. Om det är gott om mat, kan de lämna stora delar av bytet åt asätare.
När de inte jagar, ligger de ofta i solen och vilar. Vissa arter sover i träd och andra på marken. De är mycket skygga och den enda orsaken att närma sig andra djur är för att döda dem, eller för annat som är relaterat till föda. Tamkatter och geparder kan dock vänjas bort vid detta.
[redigera] Fortplantning
De flesta kattdjur har hög nativitet, men några arter föder endast en unge per gång. Ungarna föds oftast blinda och totalt hjälplösa. Kattmödrar är mycket vaksamma på sina ungar och vårdar dem under en tid med stor omsorg och lekfullt. Med leken uppfostrar hon ungarna, och långsamt vänjer hon dem vid att jaga genom att ge dem byten som är alltmera levande då amningen är över. Fadern däremot bryr sig inte mycket om ungarnas uppfödning.
Kattdjur är i regel polygama. Under parningen samlar sig andra hannar runt dem och iakttar akten; hannar av tamkatterna kan turas om att para sig med honan, medan lejonhannar är noga med att ingen utomstående hanne får fortplanta sig. Ibland har flocken flera ledarhannar, och då slåss de inte om honorna. Om en lejongrupp byter ledare, brukar han döda ungarna som den förre ledaren avlat. Hos många arter verkar parningsakten plåga honan, och det förekommer att hon slår hannen med tassen efter akten. Kattdjuren kan under brunsten para sig ett tiotal gånger per dygn. De flesta arter har två brunstperioder per år.
[redigera] Källor
- Alfred Brehm, Djurens liv 3, 3:e omarbetade uppl (Malmö 1930)
- Jordens djur. Rovdjuren, red. Peter Forbes och Bill MacKeith (1984; sv övers. samma år)
- engelska Wikipedias artikel om Felidae (taxonomi och evolution)
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som berör Kattdjur
