Tungben

Wikipedia

Tungbenet sett framifrån.
Illustration: Gray's Anatomy, 1918. (PD)

Tungben eller hyoidben (latin: os hyoideum, av grekiska: hyoeides, "ypsilon-format", υ) är, i människans kropp, ett ben i halsen som inte ledar till något annat ben utan bärs av halsmuskler. Tungbenet har fått sitt namn eftersom det bär tungroten. Det har formen av en hästsko och hänger ned i ligament från processus styloideus på tinningbenet.

Tungbenet består av fem delar: En kropp (corpus), två större och två mindre hornliknande utskott (cornua).

[redigera] Corpus

Kroppen (corpus ossis hyoidei) utgör benets centrala, kvadratiska del.

Dess främre yta är konvex och riktad framåt och uppåt. Ytans övre hälft korsas av en transversell ås och ytan delas ofta av en vertikal ås, som vanligen är skönjbar ovanför den transversella men sällan under denna. M. geniohyoideus fäster både under och över den transversella åsen och delar av m. hyoglossus ursprung finns lateralt därom. Under den transversella åsen har m. mylohyoideus, m. sternohyoideus och m. omohyoideus sina ursprung.

Insidan är slät, konkav och riktad bakåt och nedåt. Ytan avskiljs från struplocket (epiglottis) av ett membran (membrana hyothyreoidea), areolar vävnad och en bursa. Ovansidan är rundad och utgör fäste för membrana hyothyreoidea och för några av m. genioglossus aponeurotiska fibrer. I de undre kanten fäster m. sternohyoideus medialt och m. omohyoideus lateralt, ibland även m. thyrohyoideus och i förekommande fall m. levator glandulae thyroideae.

Tidigt i livet är corpus laterala kanter fästa vid cornua majora med synkondroser som sent i livet förbenas.

[redigera] Cornua majora

De stora utskotten, cornua majora, sträcker sig bakåt från corpus laterala kanter för att sedan böja av uppåt. I hornens ändar fäster lig. hyothyreoideum laterale. På den skrovliga ovansidan fäster flera muskler, bland annat har m. hyoglossus och m. constrictor pharyngis medius sina ursprung här. m. digastricus och m. stylohyoideus fäster framför dessa. Membrana hyothyreoidea fäster i den mediala sidan och m. thyrohyoideus fäster i den främre delen av den laterala sidan.

[redigera] Cornua minora

Där corpus övergår i cornua majora sitter de mindre, konformade utskotten, cornua minora. De är förbundna med corpus med fibrös vävnad och ibland till det större utskottet med en venligen fri led. Dessa mindre utskott ligger i linje med den transvella åsen på corpus och tycks vara en morfologisk fortsättning på denna. lig. stylohyoideus fäster i utskottens ändar.

[redigera] Ossifikation

Tungbenet har sex förbeningskärnor: två för corpus och en för varje utskott. Ossifikationen inleds med cornua majora i slutet av fosterlivet följt av corpus. Cornua minora förbenas under första eller andra levnadsåret.

[redigera] Funktion

Tungbenet ökar tungans och struphuvudets rörelseomfång och utgör alltså en del av talapparaten. Tungbenet saknas hos människans närmaste nu levande släktingar. Neandertalmänniskan hade dock ett tungben som i princip var identiskt med vårt, något som tillsammans med andra antropologiska ledtrådar gör det troligt att de använde någon form av språk.

[redigera] Skador

Tungbenets läge gör att det sällan utsätts för benbrott. En fraktur på tungbenet tolkas ofta som ett bevis för strypning.

[redigera] Tungbensmuskler

Tungbensmuskler kallas de muskler i som fäster i tungbenet. Denna muskelgrupp brukar delas upp i muskler ovanför respektive nedanför tungbenet:

Suprahyoida muskler
- M. digastricus
- M. stylohyoideus
- M. mylohyoideus
- M. geniohyoideus
Infrahyoida muskler
- M. sternohyoideus
- M. omohyoideus
- M. sternothyroideus
- M. thyrohyoideus