Djingis khan

Wikipedia

För andra betydelser, se Djingis khan (olika betydelser).

Djingis khan

Djingis khan

Regeringstid

-1227

Kröning

{{{kröning}}}

Valspråk

{{{valspråk}}}

Ätt

{{{ätt}}}

Föräldrar

{{{föräldrar}}}

Gemål(er)

Börte Ujin med flera

Barn

{{{barn}}}

Företrädare

Ej tillämpbart

Efterträdare

Ögedei

Född

1162
Någonstans i närheten av Onon

Död

{{{dödsdatum}}}
{{{dödsplats}}}

Begravningsplats

{{{begravningsplats}}}

Djingis khan (Чингис Хаан med mongolisk kyrillisk skrift (transkriberas Tjingis Chaan; uttalas [ʧiŋgɪs χaːŋ]); namnet Djingis, även stavat Ghingis eller Ghengis, kommer antagligen ursprungligen av kinesiskans 正 (zhèng), med betydelsen "rättfärdig", "rättvis" eller "sann"), född 1155/1162/1167, död 18 augusti 1227, var den mongoliske härskare (khan) som förenade de mongoliska stammarna och upprättade Mongolväldet, världens största imperium.

Han föddes 1155, 1162 eller 1167 under namnet Temüdjin och var son till hövdingen Yesügei, vars folk bebodde området kring floderna Chentij (Onon) och Ingoda (Ingodi). Modern hette Höelun och hade kidnappats av fadern. Då Temüdjin var fjorton år mördades hans far av tatarer varpå de till fadern underlydande stammarna gjorde sig fria. Modern blev då ensam med fyra egna barn och två styvbarn. Detta var en hård tid för familjen och kom att starkt prägla Temüdjin. Efter en dispyt med sin äldre halvbror Begter dödade han honom tillsammans med sin yngre bror Kasar. Temüdjin tvingades fly och levde ett tag med sin familj som fattiga nomader innan de begav sig till keraiternas härskare, Ung khan. Denne gav honom skydd och lät honom gifta sig med sin dotter. En tid därefter kom det dock till krig mellan svärfar och måg varpå Ung khan besegrades år 1202 i en drabbning där 40 000 av hans män stupade. År 1203 slog Temüdjin i grunden najmanernas khan, Tajan, vid Amurfloden, vilket hade till följd att han blev herre över östra Mongoliet. År 1206 sammankallade han till sin födelsebygd ett slags riksförsamling, kurultaj, och lät där utropa sig till khaghan (med betydelsen "khanernas khan", det vill säga kejsare). En som helgon vördad schaman förutsade att han skulle bli hela världens herre, och bjöd honom utbyta namnet Temüdjin mot Djingis (för betydelsen av ordet, se ovan). Eldade av siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse Djingis på nya erövringståg, och under dessa blev inom kort större delen av Mongoliet underkuvat.

År 1210 gick Djingis över kinesiska muren och angrep det tangutiska riket Xixia i norra Kina. Efter att den tangutiske härskaren underkastat sig drog Djingis vidare mot Jin-riket. Efter en rad av strider blev Yanjing (nuvarande Beijing) år 1215 stormat och förstört, och därmed var norra Kina erövrat. År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan, där han med 200 000 man anföll det persiska riket Khwarezm eftersom dess härskare, Ala ad-Din Muhammed II, låtit mörda två av hans sändebud. Djingis segrade utan svårighet, trots att hans motståndare egentligen var militärt överlägsen, och han kunde obehindrat plundra det rika Persien. Buchara (med ett av världens förnämsta bibliotek), Samarkand och landets övriga städer jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp mongoler trängde ända bort till Georgien och in i Ryssland där de år 1223 slog polovzerna och de med dem förbundna ryska furstarna i slaget vid Kalkafloden.

Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade konungen av Tangut, som inte deltagit i kriget i Persien och som dessutom vägrade lämna ut två av Djingis fiender. På Koko Nor-sjöns is tillintetgjordes den tangutiska hären, som räknade en halv miljon krigare, och huvudstaden Ning Hia förstördes. Under detta fälttåg dog Djingis år 1227. Enligt en av honom själv stiftad arvslag delades hans ofantliga rike i fyra khanat (det område som styrs av en khan), och härskaren över khanatet Kina skulle efterträda honom i värdigheten av khaghan. Hans fyra söner, Jochi, Chagatai, Ögedei och Tolui kom att styra över en del vardera.

Orsakerna till den sagolika framgång som följde Djingis khan är att söka i den militäriska organisation han gav sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga att välja sina tjänare. Djingis var världens störste erövrare, och även en av dess råaste. Hans yttre antydde en obändig kraft: enligt en med honom samtida kinesisk krönikör hade han en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg. Hans väg gick fram i skenet av brinnande städer, och som minnesvårdar efter sig lämnade han pyramider av dödskallar. Fem eller sex miljoner människor torde ha satt livet till genom hans krig, och Persien miste genom honom sin rikedom och makt. Dock visades i Djingis rike alltid stor religionsfrihet, och själv hyllade han inte någon viss uppenbarad religion, men uttalade sig för tron på en gud.