AIK Fotboll
Wikipedia
| AIK Fotboll | |
 Allmänna Idrottsklubben |
|
| Hemort | Stockholm, Sverige |
| Grundad | 1891, 1896 (Fotboll) |
| Svenska mästare | 10 (1900, 1901, 1911, 1914, 1916, 1923, 1932, 1937, 1992, 1998) |
| Svenska cupvinnare | 7 (1949, 1950, 1976, 1985, 1996, 1997, 1999) |
| Antal spelade säsonger i allsvenskan | 78 (2006) |
| Placering i allsvenska maratontabellen | 3:a |
| Antal spelade säsonger i näst högsta serien | 4 (2005) |
| Hemmaarena | Råsunda (36608 platser), Skytteholms IP (3000 platser) |
| Tränare | Rikard Norling |
| Ass. tränare | Nebojša Novakovic, Jens Andersson |
| Supportrar | Smokinglirarna, Black Army, Sol Invictus, Ultras Nord |
| Matchdräkt | Svart tröja, vita byxor, svarta strumpor med gula ränder |
| Webbplats | www.aik.se |
AIK Fotboll är en fotbollsklubb med sitt representationslag baserat i Solna i Sverige med verksamhet i hela Stockholmsområdet. AIK Fotboll är en sektion i AIK. Klubben anses vara en av de allra mest klassiska och folkkära i Sverige och innehar flest allsvenska rekord. AIK:s populäritet kan illustreras med det faktum att år 2005 lyckades de sånär komma trea i den svenska publikligan, trots att de inte spelade i allsvenskan och inte hade några klassiska derbyn. När de spelat i allsvenskan har man vunnit publikligan flera gånger, mest under nittiotalet.
Laget spelade i Superettan 2005. I oktober 2005 blev AIK klara för Allsvenskan 2006 efter en bortamatch mot Västerås SK som AIK vann med 2-1. Comebacken i Allsvenskan 2006 var en succé. Laget slutade på en andra plats, endast en poäng efter segrande IF Elfsborg, och vann den allsvenska publikligan överlägset och hade ett publiksnitt på 21434, nästan 8000 mer än tvåan Malmö FF (13665). Platsen garanterar en plats i Royal League 2006-07.
Klubben har cirka 3000 aktieägare, den störste är AIK Fotbollförening. Dödsboet efter finansmannen Adolf H. Lundin kontrollerar 23% av aktierna. Bland övriga aktieägare kan nämnas Svenska kyrkan. Under andra kvartalet 2006 börsnoterades AIK Fotboll AB på NGM. Under de första två månaderna på börsen steg aktien med 50%.
[redigera] Historia
[redigera] Bildandet och tidiga guld (1986-1910)
Klubben AIK grundades söndagen den 15 februari 1891 i Stockholm. Det var från början friidrott som stod på programmet, men sommaren 1896 bildades fotbollssektionen inom AIK. Innan det var det endast Göteborg, Uppsala och Gävle som "på riktigt" utövade fotboll.
Det fanns ingen fast tränings- eller matchplats i Stockholm på den här tiden, och klubben fick slåss om en gräsplätt på Ladugårdsgärdet, där det för övrigt utövades en mängd andra sporter - och konkurrensen om ytan på gräsområdet var hård.
Den första träningen var med Sigfrid "Sigge" Stenberg som intruktör. Stenberg var en stor idrottsentusiast och var den enda som kunde något av reglerna, som han lärt genom att läsa engelska tidningar. Han blev senare också en av stiftarna av Stockholms Idrottsförbund.
Spelarna fick bära med sig målstolpar, och använde ett rep som ribba. Fotbollsskor var det inte på tal om, då de knappt existerade denna tid - spelarna använde sig av vanliga grova skor.
Den första noterade framgången för AIK dateras till den 27 augusti 1897 på Gymnastik- och Idrottsförbundets idrottsfest. Den Allmänna Idrottsklubben andralag fick diplom och bronsmedalj i denna tävling, som spelades i skuggan av den friidrottstävling som pågick samtidigt.
AIK:s första framträdande i SM var år 1898. Turneringen bestod av endast en match, AIK mot suveräna Örgryte IS, som vann SM fyra år i rad 1896-1899. Tävlingen gick i Stockholm, och var mellan Stockholms och Göteborgs bästa lag. Örgryte var favoriter i finalen, då de 1896 vunnit över I.V. Göteborg i finalen, och 1897 vann de över sitt eget andralag. AIK förlorade finalen med 3-0.
Det första derbyt mot Djurgårdens IF spelades ett år efter AIK:s SM-final, det vill säga 1899, som AIK vann med 2-1. Lagen möttes dock ytterligare två gånger detta år, och Djurgården vann båda dessa månader - med 2-1 respektive 3-0.
Fotbollsturneringen Rosenska Pokalen (Svenska Fotbollspokalen) arrangerades i september detta år, och spelades till och med 1903 då den slogs ihop med SM. Tre lag deltog - Gefle IF, Djurgårdens IF och AIK. Gefle vann komfortabelt över Djurgården i den första matchen med 3-0 och slog sedan AIK i finalen med 1-0 inför 1500 åskådare på Lindarängen i Stockholm.
År 1900 vann AIK sitt första SM efter att de vunnit turneringens enda match med 1-0 över Örgryte IS. Finalen spelades samtidigt som det då betydligt större Friidrotts-SM den 28-29 juli, med AIK som arrangör. Tre av fotbollsspelarna i AIK hade tidigare den dagen vunnit SM-guld på 4*100 meter, nämligen Fritz Carlsson, Gunnar Stenberg och Herman Juhlin. Rosenska pokalen avgjorde senare detta år, återigen vann Gefle, denna gång med 9-0 över AIK.
1901 försvarade AIK SM-guldet efter att Örgryte lämnat WO, men åren 1902-1907 hände inget speciellt. Men 1908 hade AIK dock två spelare med i landslaget, de första någonsin i AIK:s historia.
[redigera] Svenska Serien (1910-1924)
Året som följde var ytterligare ett år där inget märkvärdigt hände i AIK:s fotbollshistoria, men år 1910 spelade AIK i den nyinvigda Svenska Serien.
Den första upplagan av Svenska Serien spelades 1910, men blev lidande av WO-matcher och andra problem på grund av klubbarnas skrala ekonomi och bristen på idrottsplatser. Det var dock nära att AIK inte blev invald i serien, då de valdes in som åttonde och sista lag - detta på grund av deras goda insatser i Stockholmsseriens Klass 1 1908-1909. Men de bevisade snabbt att de platsade i serien: i premiäromgången vann de över IFK Göteborg med 9-1, vilket fortfarande är den största segern över göteborgslaget någonsin. Under hela säsongen var det AIK, Örgryte IS och IFK Göteborg som slogs om seriesegern, som till slut kom att bli Örgrytes, och AIK tvåa, på samma poäng, och IFK Göteborg trea.
AIK tog sitt tredje SM-guld år 1911 då drygt 1000 åskådare på Råsunda IP kunde se AIK dominera finalen i första halvlek mot IFK Uppsala, men det stod ändå 2-2 i paus. AIK gjorde dock ytterligare ett mål och vann finalen med 3-2. De spelade även i Svenska Serien detta år, men serien kunde inte avslutas på grund av bland annat ekonomiska svårigheter, även efter ett försök 1912. AIK hann spela 9 av 12 matcher (3 vinster, 5 oavgjorda och en förlust).
1912 stod den svenska fotbollen i skuggan av OS, där AIK hade två spelare med i Sveriges landslag, Kalle Ansén och Helge Ekroth. Om man räknar med Ivar "Iffe" Svensson, som anslut till AIK efter OS, så hade AIK hela tre spelare med i landslaget. Inte heller 1912 kunde Svenska Serien färdigspelas, och bara 4 matcher hann spelas (2 vinster, 2 oavgjorda) under detta år. I SM-tävlingarna åkte AIK ut mot Örgryte IS i semifinalen.
1913 färdigspelades Svenska Serien (som inte kunde färdigspelas 1912) och AIK slutade på en tredjeplats, efter 4 vinster och 2 förluster. En sak som var anmärkningsvärd detta år var att man mötte Örgryte IS hela nio gånger - däribland tre gånger i semifinalerna under SM-spelet, då man spelade en oavgjord match i Göteborg, och sedan omspel i Stockholm, även den oavgjord. Den sista matchen man spelade mot varandra i detta SM-spel vann Örgryte med 5-0 i Göteborg.
År 1914 vann AIK sitt fjärde svenska mästerskap efter 7-2 i finalen mot Hälsingborgs IF. AIK hade haft problem under denna turnering, då man haft problem med lag som Westermalms IF (2-1 till AIK) och IFK Stockholm (1-0 till AIK). Men under finalen var varje spelare i den bästa formen någonsin, och kunde relativt lätt vinna över laget från Skåne. Hela 5314 åskådare hade samlats på Råsunda IP för att se matchen.
Detta år var verkligen ett bra år på många sätt för AIK, man vann även Distriksmästerskapet och Wicanderska Skölden (som var en prestigefylld tävling). I den Svenska Serien gick det dock inte lika bra - man slutade fyra, efter Djurgården, Örgryte IS och IFK Göteborg. Årets stora höjdpunkt var dock AIK:s match mot engelska Liverpool FC. Hela 14000 åskådare kom för att se matchen på Stockholms Stadion, som slutade 3-0 till Liverpool. AIK:s spel var dock det bästa ett svenskt klubblag presterat någonsin på denna nivå, och matchen fanns i minne hos många fotbollsfantaster ett långt tag framöver.
1915 var dock inte fullt så lyckosamt för AIK. Efter en väldigt stark vårspurt kom AIK tvåa i Svenska Serien, efter IFK Göteborg. AIK hade även detta år, precis som alla föregående år, svårt att vinna i Göteborg - det spelade ingen roll om laget hette Örgryte IS eller IFK Göteborg. I SM förlorade man mot ärkerivalen Djurgården efter en kamp på Stockholms Stadion som sågs av hela 4000 personer.
Det efterföljande året, 1916, var det år då två stycken stockolmslag för första gången lyckades ta sig till final samtidigt. Det var AIK och Djurgården. I derbyt som utgjorde finalen var AIK överlägsna, och ledde med 3-0 redan i halvtid. Det jämnade ut sig lite efter halvtid, och Djurgården fick med sig ett tröstmål - men AIK blev åter svenska mästare, för femte gången! Det var nära att bli ytterligare ett guld detta år, då man kom på en andra plats i den svenska serien. Man hamnade dock på samma poäng som IFK Göteborg, 15 poäng, men hade sämre målskillnad. Detta blev AIK:s bästa placering någonsin i Svenska Seriens historia. I distriktsmästerskapet vann man mot Järva IS med 5-1.
Redan året efter, 1917, var AIK mycket nära på att ta sitt sjätte guld, men man föll mot Djurgården i SM-finalen. Vägen till just finalen hade varit tämligen lätt, och det såg även ljust ut i finalen när AIK tog ledningen efter tjugofyra minuters spel. Under den sista kvarten kunde dock Djurgården avgöra med två mål. I Svenska Serien kom AIK trea, på 10 poäng, hela 6 poäng efter IFK Göteborg. Återigen var det ett så kallat "spöke" som avgjorde, då man var helt oförmögna att vinna nere i Göteborg.
Göteborgskomplexet blev inte mycket bättre 1918, då man förlorade alla matcher i Göteborg i Svenska Serien, och i SM-spelet åkte man ut direkt mot Örgryte IS. AIK var även detta år ute på internationellt spel, då man invigde en ny gräsplan i Oslo, Norge genom att spela 3-3 med ett ihopmixat lag från orten inför 7000 åskådare.
Rudolf "Putte" Kock hade en oerhört magisk vecka i maj år 1919. På fredagen tog han studentexamen, på lördagen åkte han ner till Göteborg som reserv i AIK, på tisdagen gjorde han debut för AIK mot Nürnberg och på torsdagen gjorde han debut i A-landslaget mot Finland. Några år senare skulle han koras till världens bästa vänsterytter (i OS i Paris 1924) och han blev en av AIK:s mest framgångsrika spelare i klubbens historia.
AIK hade inte ett lika lyckosamt år som "Putte" Kock: man deltog inte i SM och i Svenska Serien slutade man trea i en serie som inte spelades färdigt. Man spelade även tre matcher mot internationellt motstånd 1-1 mot en Köpenhamnskombination, 2-2 mot Betleham Steel från USA och så vann man med 7-1 mot ett franskt armélag (inför hela 16000 åskådare på Stockholms Stadion, som tillsammans betalade cirka 37 000 kronor). DM-finalen förlorades även mot Djurgårdens IF.
I SM och DM år 1920 blev AIK utslaget innan finalen, i semifinal respektive kvartsfinal - men Svenska Serien blev pånyttfödd med ökat intresse i och med en rikstäckande serie med hela tio lag, som spelades hösten 1920 till våren 1921. AIK började serien bra med en vinst mot IFK Göteborg. Men sedan blev det inte lika lyckosamt. AIK slutade åtta av tio lag.
AIK gjorde även en utlandsresa detta år, men denna gång för första gången utanför norden, då de åkte genom Frankrike - och gick obesegrade. De mötte Racing Club (2-2), CAP (2-0), Olympique Lille (1-0) och Cette (2-0). Även övriga framgånger mot utländska lag på hemmaplan noterades detta år, vinster över det finska fotbollslandslaget, SK Brann från Norge, Rapid Wien från Österrike och MTK Budapest. AIK förlorade dock mot B93 från Köpenhamn (0-4) och Wiener Amateur SV (0-3). I övrigt blev 1921 ett mellanår i AIK:s fotbollshistoria då man inte bara placerade sig sist av alla stockholmslag i Svenska Serien, utan man åkte ut direkt ur SM-tävlingarna (mot Västerås IK) och i DM-tävlingarna (mot Stockholms BK).
1922 blir ytterligare ett år som präglas av matchning mot utländskt motstånd - det blev segrar mot Racing Club från Paris, Krakau från Polen och Oxford University från England. Det blev också en del förluster, dessa kom mot Slavia Prag, MTK Budapest, Wiener Amataur och Altona. Året blev dock ytterligare ett svagt "svenskt" år sett till framgångar för laget, då man åker ut ur SM-tävlingarna i första omgången, igen. Denna gång mot lokalrivalen Djurgårdens IF. I Svenska serien, som spelades höst-vår, gick det däremot lite bättre. Man spelade bra i östgruppen (serien hade delats upp i en väst- och en östgrupp med 6 lag i vardera grupp) och det såg ljust ut inför 1923.
AIK vann östgruppen med överlägsna 5 poäng, och man mötte GAIS i finalen. Där gick det däremot lite sämre, man förlorade med 5-0 totalt (3-1 borta, 0-2 hemma), men kunde i alla fall uppnå en andra plats med ett gott spel från gruppspelet. AIK såg till att ta med detta till SM-tävlingarna, som nu inte drog lika mycket intresse som Svenska Serien över huvud taget. Det blev ytterligare ett SM-guld, det sjätte, för AIK, efter en finalseger över IFK Eskilstuna med 5-1 i finalen.
Den svenska serie som startade hösten 1923 skulle bli den sista. Hösten 1924 skulle den moderna Allsvenskan börja. Seriens format skulle vara densamma som 1922/23, det vill säga med två stycken grupper och final. AIK, som gynnades enormt av gruppindelningen, gick återigen vidare till final. Denna gång mot Örgryte IS. Ännu en gång förlorade AIK mot ett göteborgslag, och man fick se sig själv tvåa igen. Man spelade även en internationell match detta år, mot Hull City AFC, den förlorade man dock med 3-0.
Detta kapitel slutar med att AIK visar att man varit bäst av stockholmslagen den första kvarten av seklet, genom sex SM-guld, trea i Svenska seriens maratontabell, men att man aldrig kommit upp i göteborgslagens standard.
[redigera] Allsvenskans start: Göteborgsdominans 1924-1928
Den nya eran i svensk fotboll börjades helt klart med Allsvenskans start. Sverige hade länge saknat en rikstäckande serie, med ned- och uppflyttning, och 1924 infriades önskningarna om en sådan. Även om lag norr om Gästrikland inte fick deltaga förrän säsongen 1953/53.[1] Allsvenskan, som kallades storserien till en början, blev en stor succé.
För AIK:s del fick Rudolf Kock chansen att göra AIK:s första mål i Allsvenskan någonsin, då AIK fick en straff i premiären mot Västerås IK på Stockholms Stadion. Rudolf var sköt straffen men han missade och istället gjorde Västerås mål i den trettiosjunde minuten genom Gösta Ståhl. AIK kunde dock vända 0-1 i halvtid till storseger med 5-1. AIK:s första målskytt blev John "Broarn" Persson när han kvitterade i 57:e minuten. Han satte också ytterligare ett rekord för AIK under seriens gång, i en match mot IFK Göteborg borta den 24 augusti blev han utvisad som förste man i AIK. AIK hade dock inget att göra med striden om seriesegern. Det blev en göteborgsuppgörelse mellan GAIS (som till slut vann Allsvenskan 1924/25), Örgryte IS och IFK Göteborg. AIK spelade stabilt serien ut och hamnade till slut på en femteplats, 12 segrar och 10 förluster på tjugotvå matcher blev det slutgiltiga facitet. Under hösten 1924 fick AIK sitt första inofficiella utlandsproffs i och med Pära Kaufeldts flytt till Stade Olympique Montpellier. Det var dock stenhårda amatörregler dessa tider, så Pära Kaufeldts "egentliga" syssla i Montpellier var att tillträda en plats i ett varuhus.
Ett rekord i vinterfotboll sattes tidiga januari 1925 då AIK och Djurgården spelade en vänskapsmatch på Stockholms stadion på nyårsdagen. AIK vann då med 6-3, och sedan på trettondagen var det dags igen, 3-1 till AIK den gången.
Säsongen 1925-1926 var mycket lik den första om man ser på tabelltoppen. Det var tre göteborgslag i toppen, sedan Hälsingborgs IF och på femte plats AIK. En femteplats, bäst bland stockholmslagen, visade återigen att AIK var bäst i staden dessa år. Denna säsong var AIK inte lika stabila, man blandade storartade insatser (vinster mot bland annat GAIS och IFK Göteborg) med rena bottennapp (poängförluster mot IFK Uddevalla och IFK Malmö). AIK avgjorde tre gånger i slutminuterna, hemma mot IFK Eskilstuna, IFK Norrköping, och IK City, varav två när det endast återstod tjugo sekunder av matchen. Inte heller denna säsong lyckades AIK vinna på bortaplan i Göteborg, och "göteborgsspöket" blev bara större och läskigare. De senaste 27 tävlingsmatcher i Göteborg har AIK inte vunnit mot IFK Göteborg, GAIS eller Örgryte. Hemmamatcherna gick dock bättre, och hemmamatchen mot IFK Göteborg drog hela 15 000 (nytt publikrekord för AIK).
Även säsongen 1926-27 slutade AIK femma, för tredje året i följd, men också som bästa stockholmslag. Precis som de föregående säsongerna var det göteborgslag i toppen, tätt följda av Hälsingborgs IF. Denna gång kunde skånelaget ta en tredjeplats, efter GAIS, som vann, och IFK Göteborg. Vårens stora sensation i Allsvenskan stod dock AIK för - man lyckades vinna över GAIS med 2-1 i Göteborg. Händelsen betecknades som "den stora bomben". Anlednigen till de starka reaktionerna var att AIK aldrig har vunnit i Göteborg mot någon av de tre stora i tävlingssammanhang. Före denna seger hade AIK legat pyrt till, man var ett poäng från nedflyttningsstrecket. Men AIK spelade sedan upp sig till en redan nämnd femteplatst.
Det gick sämre efterföljande säsong, 1927-28. AIK fick nöja sig med en sjundeplats, trots att laget startat hösten väldigt bra och låg långt fram i tabellen, endast tre poäng efter ledande Hälsingborg. Men året hade dock små höjdpunkter att bjuda på: derbyseger över Djurgården med 2-1 i en dålig match, seger över IFK Eskilstuna med 8-4 som innebar allsvenskt målrekord och en meriterande seger borta mot Hälsingborg (2-1). I den sistnämnda matchen kunde "Putte" Kock göra debut igen efter två års frånvaro på grund av skada. Tyvärr fick han lägga skorna på hyllan för gott två matcher senare.
Även om spelet svek denna period och även om AIK var långt efter göteborgslaget så fortsätter publiken att komma och stödja AIK, som kom tvåa i publikligan detta år. Örgryte IS, som också vann allsvenskan, vann publikligan då man hade 8217 i snitt, cirka tusen fler än vad AIK hade i publiksnitt.
[redigera] AIK på framåtmarsch och första allsvenska segern (1928-1932)
Att AIK säsongen 1928/1929 var på framåtmarsch är helt fel, men kanske startade allt när laget gjorde det omöjliga denna säsong. När det återstod sju omgångar av Allsvenskan hade AIK fem poäng upp till nedflyttningsstrecket. Pressen talade om att AIK sjönk som en sten ner till divisionen under, även AIK:s spelare började tänka i dessa banor - i stort sett alla hade räknat ur AIK från den högsta serien i fotboll. Men AIK gjorde det "omöjliga", man spurtade under våren och tog elva poäng på fem matcher, (fyra vinster och en oavgjord). Denna prestation är en av de mest remarkabla inom svensk fotboll på 1900-talet.
1928 hängde AIK:s existens på en skör tråd - klubben bestod endast av en handfull aktiva och ledare. Årsmöten hade man inte haft på flera år och ingen styrelse fungerade. Torsten Tegnér ställde sig då i spetsen för att revolutionera klubben och gjorde så att Ulrich Salchow, tiofaldig världsmästare i konståkning, valdes till ordförande. Tidpunkten för det verkliga hotet var dock när AIK låg så pyrt till i Allsvenskan. Som tur var lyckades man klara sig kvar, och därför existerar man fortfarande.
Allsvenskan vanns för första gången av ett icke-göteborgslag, nämligen Hälsingborgs IF som slutade före Örgryte IS. IFK Göteborg kom trea och GAIS femma. Det tidigare anonyma IK Sleipner lyckades komma på en fjärdeplats, mellan de två göteborgslagen.
Allsvenskan 1929/1930 blev mycket lyckligare för AIK och klubbens framåtmarsch började. AIK har sällan börjat så bra, då man vann det öppnande dubbelmöttet mot Stattena IF med 11-0 totalt (5-0 och 6-0). Matchen efter var mot Hälsingborg. Stämningen mellan de båda klubbarna var nästintill hatisk, då en spelare i Hälsingborg gått över till AIK, vilket var unikt för tiden. Spelaren var Axel "Massa" Alfredsson, och fick utstå (och svara på) en massa glåpord. Han blev även utvisad, och tillsammans med två stycken spelarskador på AIK:s spelare var AIK rejält decimerat (dessa år fick man inte byta in ersättare). Det decimerade AIK förlorade med hela 5-0 mot skånelaget.
Efter förlusten fortsätter AIK med sitt vägvinnande och publikfriande spel, och hade ett par publiksiffror över 15000 och i november skulle det bli ett revanschmöte mot Hälsingborg. Pressen kallade detta "alla tiders match på stadion". Det blev ett överfullt stadion, flera tusen var tvungna att vända hemåt. AIK fullständigt krossade Hälsingborg med 5-1 och det markerade slutet på AIK:s bästa allsvenska höstsäsong dittills. Våren skulle bjuda på en likadana publiksiffror, men med uteblivna poäng, så AIK slutade bara på en femteplats denna säsong. Hälsingborgs IF vann återigen och dominerade numera svensk fotboll, och låg steget före göteborgslagen - som tappade mark (IFK Göteborg tvåa, GAIS fyra och Örgryte sexa).
Fotbollsallsvenskan 1930/1931 blev en succé för AIK:s del - man slutade till slut på en andraplats. Inför säsongen blev AIK:s rykte förbättrat och man sågs nu som en av de stora lagen av "storserien". Starten 1930/1931 blev också mycket bra, man inledde med tre raka segrar. Noterbart är att i premiärmatchen mot IF Elfsborg ledde AIK med 3-1 då Elfsborg fick tre stycken straffar i slutminuterna - och brände två stycken! Den andra november mötte man IFK Malmö, som ansågs ha seriens bästa försvar. AIK gjorde så att uppfattningen ändrades drastiskt och vann med hela 9-0 över det "stabila försvarslaget". Det var ytterligare ett år med mycket publik, inte en hemmamatch med mindre än tiotusen i publik. Även denna säsong var matchen mot Hälsingborg årets stora höjdpunkt och även denna gång krossade man laget med 5-1.
I näst sista matchen mot IFK Göteborg hände en märklig sak. När domaren blåste av matchen ledde göteborgarna med 2-1. Men AIK-spelarna lyckades övertyga domaren om att det återstod tre minuter av matchen. Man kunde då kvittera till 2-2. Detta avjorde till AIK:s fördel i den slutgiltiga tabellen, då AIK och Göteborg slutade på samma poäng, men AIK hade bättre målkvot och kom därmed tvåa, sex poäng efter GAIS.
Fotbollsallsvenskan 1931/1932 blev guldkantad då AIK vann Allsvenskan för första gången i historien! Man tog därmed sitt sjunde SM-guld. AIK hade säsongen innan visat guldtakter, men vissa poängförluster gjorde så att GAIS vann. Men man tog sin revansch 1931/1932. AIK:s serieseger detta år var aldrig i fara, och guldet säkrades i näst sista omgången då AIK spelade oavgjort mot Malmö FF. Pära Kaufeldt fick äntligen kröna sin AIK-karriär med ett guld, och även detta år strömmade publiken till AIK:s hemmamatcher. 18000 åskådare i snitt till en arena som vid absolut max tar 20000 är imponerande. På grund av att många tusen ofta fick vända hemåt gjorde så att man började tänka på en större arena för AIK att spela på...
[redigera] Upp- och nedgång krönt med ytterligare allsvenskt guld (1932-1937)
AIK inledde säsongen 1932-33 som svenska mästare och visade upp ett mycket bra spel i den första matchen mot IS Halmia inför ett nytt publikrekord för Halmia, 11690 åskådare kom till matchen. Pära Kaufeldt, som kom att vinna AIK:s interna skytteliga, gjorde hela 4 mål i matchen. Men efter matchen började svårigheterna. AIK hade de senaste 22 månaderna inte förlorat en enda match, men på fem matcher så förlorade man fyra helt plötsligt. Efter sex omgångar låg AIK farligt nära nedflyttningsplats, men med Sudden Wahlberg (som kom tvåa i den interna skytteligan) tillbaka i laget spelade laget som ett mästarlag igen. Det blev åtta segrar på nio matcher, bland annat utklassningssegrar mot IFK Göteborg, IK Sleipner, Sandvikens IF och Landskrona BoIS. Detta gjorde så att AIK åter var med i gulddiskussionen, och var tillsammans med GAIS och Hälsingborgs IF guldfavoriter. Sen skedde ytterligare en förvandling, och man blev ett medelmåttigt allsvenskt lag och förlorade fyra av fem matcher igen och man slutade fyra, och Hälsingborg vann återigen. Trots alla bakslag så kom fortfarande publiken, och snittet landade på 15952 åskådare, vilket till exempel skulle kommit tvåa i årets allsvenska publikliga. Tvåan i publikligan detta år, GAIS, lockade bara 10255 åskådare.
Det var även ny de första riktiga planerna för ett nytt fotbollsstadion i Stockholm tog form. Man beslutade att ersätta Råsunda IP och bygga en ny stor arena där.
Säsongen efter, Fotbollsallsvenskan 1933/1934, var en av AIK:s sämsta säsonger någonsin, men trots det kom publiken och stöttade AIK även detta år och publiksnittet hamnade på 14552 åskådare. Den mest uppmärksammade händelsen detta år stod dock Malmö FF för. MFF:s spelare hade mottagit särskilda premier för sitt spelande, vilket var strikt förbjudet, och man degraderades till division II (den näst högsta divisionen) och samtliga matcher de spelat ströks och man fick inte spela resten av säsongen. Oturligt nog för AIK betyder det att lagets bästa match, 5-0 mot Malmö, ströks från den allsvenska tabellen. AIK satt fast i den allsvenska bottenstriden och trots att endast ett lag kunde åka ur, så var AIK:s läge i tabellen minst sagt dåligt och AIK kunde mycket väl åka ur detta år. Laget låg till och med sist efter den fjortonde omgången, då man spelade 0-3 mot GAIS. Sedan, som vanligt, ryckte AIK upp sig och förlorade inte en match till. Det var Pära Kaufeldt i sina sista AIK-matcher som lädde marschen mot nytt kontrakt. AIK vann bland annat mot Hälsingborgs IF, i Helsingborg, med 3-1. Till slut hamnade AIK tryggt och säkert hela sju poäng över nedflyttningsstrecket på 18 poäng.
Eftersom att Allsvenskan saknade ett lag, därmed också två omgångar, så hade man tid med utländskt motstånd, och AIK tog emot lag från fyra olika länder. Det var från England (Sheffield United, 1-5), Ungern (Hungaria, 3-1), Tyskland (Tennis Borussia, 2-3) och från Spanien (Madrid FC, 1-1).
Eftern den mindre lyckade säsongen 1933/1934 reste sig AIK återigen, och gjorde en bra säsong i Fotbollsallsvenskan 1934/1935. En av anledningarna kan ha varit "värvningen" (som självklart skedde utan inblandning av pengar enligt amatörreglerna) av GAIS skyttekung John "Long-John" Nilsson för att få fart på det tama målskytte man visade upp säsongen innan. Visst gjorde "Long-John" mål, men han blev långt ifrån den succé AIK-publiken hade hoppats på. Istället var det Eric "Lillis" Persson som gjorde hela 13 mål och spelade avgörande roller i vissa matcher, och axlade Pära Kaufeldts fallna mantel. Andra nämnvärda spelare denna säsong var Olle Zetterlund och Gustaf "Niggern" Josefsson som också spelade avgörande roller i vissa av AIK:s matcher.
AIK var länge med i guldstriden tillsammans med IFK Göteborg detta år, och när lagen möttes i ett dubbelmöte i slutet av oktober så fylldes Ullevi och Stadion till bristningsgränsen. På Ullevi vann Göteborg med knappa 1-0, men på Stadion spelade AIK ut göteborgarna och vann till slut med 3-0, även om siffrorna kunde ha varit större. De målen kom istället i utklassningssegrar mot IK Sleipner, IF Elfsborg, och Sandvikens IF. När det endast återstod fyra omgångar så var det öppet för båda lagen, men då svek AIK sina egna, sina anhängares och fotbollssveriges förhoppningar och förväntningar. Två oavgjorde mot Hälsingborg (som åkte ur allsvenksan för första gången detta år) och en förlust mot Elfsborg och en mot Sandvikens IF gjorde att AIK nätt och jämnt klarade andraplatsen i serien.
AIK skrev även en viss fotbollshistoria detta år då man blev första svenska lag att spela i England. Det blev först en 1-6-förlust mot West Ham United FC, och en meriterande 3-2-vinst mot det starka division 2-laget Luton Town FC. Det var första svenska fotbollssegern på engelsk mark.
Fotbollsallsvenskan 1935/1936 fick en mycket spännande avslutning då AIK och Elfsborg stod på samma poäng när två omgångar återstod. Då skulle man möta varandra, både hemma och borta. AIK hade spelat mycket bra hela säsongen, och bara spelat tre stycken uddamålsförluster på västkusten (som länge hade varit AIK:s svaga sida). På Stadion var AIK nästintill oslagbart och intresset för klubben var på topp. AIK:s högerkant med "Niggern" Josefsson, "Lillis" Persson och "Long-John" Nilsson var allsvenskan effektivaste och den kanten producerade 30 mål under säsongen. "Gurra" Sjöberg (som debuterade 32/33) växte ut till en absolut stormålvakt och var förstavalet efter att i några år delat den rollen med Eivar Widlund. Matchen hemma mot Elfsborg var en besvikelse, man förlorade med 2-3, och borta mot Elfsborg förlorade man med hela 4-1, och därmed kom man bara tvåa, fyra poäng efter Elfsborg.
Förutom de fortsättningsvis höga publiksiffror, AIK hade ett hemma snitt på 15198 åskådare, hade AIK mycket höga publiksiffror på sina träningsmatcher. Uppemåt 5000 uppges ha fått vända hem när AIK mötte Chelsea FC i maj (som man förlorade med 6-0).
Den största enskilda händelsen detta år hade dock inte något att göra med någon sportslig framgång eller liknande. Utan det var att det nya Fotbollsstadion började byggas. AIK satsade 100 000 kronor i byggandet (som var en oerhört stor summa 1936) och Svenska Fotbollsförbundet skaffade övriga behövliga medel genom inteckningslån. 1937 skulle det stora, internationella Fotbollsstadion stå klart.
Fotbollsallsvenskan 1936/1937 förverkligades den stora drömmen, och det var utan tvekan den stora höjdpunkten i AIK:s historia detta år - Råsunda IP blev Fotbollsstadion och AIK vinner Allsvenskan på sin nybyggda arena. Det var en av de mest framgångsrika vårar i AIK:s historia som bäddade för guldet. En normalbra höstsäsong räckte endast till en fjärdeplats innan uppehållet. Men sen, den 18 april, spelade AIK för första gången på nya Fotbollsstadion och denna dag är en märkesdag i AIK:s historia och en milstolpe i klubbens utveckling. Denna dag började det dock regna, och de spekulationer om magnifika publiksiffror börjades bytas ut mot prat om vanliga seriesiffror på runt tiotusen. Men dessa pessimister som spekulerade i "dåliga" siffror gjorde det i onödan, då hela 24761 personer kom för att se matchen och den nya arenan. När AIK:s hedersledamot, Kronprinsen, kom i sällskap med prinsparet, och när de slagit sig ner i kungalogen möttes de av en imponerande syn. En jättelik arena med läckert nytt gräs och svindlande höga läktare och åskådarmassor. Det var ett fritt och "luftigare" stadion än de flesta som byggts i Europa.
Så snart de kungliga tagit plats gick de båda lagen ut på planen - AIK:s och Malmös lag. Det var en enkel men festlig invigning som innebar förverkligandet av många AIK:ares drömmar under några årtionden. Den historiska matchen vann AIK med 4-0, och första målskytt blev Acke Nilsson som gjorde mål mot den norra läktaren.
1937 blev, som redan blivit nämnt, ett mycket stort år för AIK av flera anledningar. Man hade nu inte bara en egen stor fotbollsarena, utan AIK sprang även hem allsvenskan med hela nio poäng, och AIK:s åttonde svenska mästerskap var taget. Det var flera orsaker som låg bakom AIK:s storhet detta år. Till exempel hade man lyckan att genomföra hela serien med endast fjorton spelare, och under vårsäsongen förlorades inte en enda match. På de fjorton sista matcherna vann man tretton, och spelade en oavgjort (mot Elfsborg). Olle Zetterlund vann hela den allsvenska publikligan (och självfallet AIK:s interna skytteliga) på 23 mål, vilket var första gången en AIK:are vann den allsvenska skytteligan. Förutom Olle hade AIK högklassiga spelare på alla positioner. AIK:s lag 1936/1937 var ett av AIK:s bästa genom tiderna, kanske det allra bästa.
[redigera] AIK på väg nedåt och andra världskriget (1937-1945)
Den stora daldansen kallas den klassiska match som spelades mellan AIK och IK Brage på Råsunda Fotbollsstadion den 17 oktober 1937. Den verkliga publiksiffran denna match kommer för evigt vara okänd, men antalet betalande åskådare denna match var 34150, vilket dock är en väldigt missvisande siffra. Människor tryckte och slog sig igenom flera portar för att komma in på matchen, och till slut fick poliser med dragna sablar rycka in och återupprätta ordningen. Men trots detta var flera tusen, mycket fler än tiotusen, fick vända hem besvikna för att de inte fick se allsvenskans mest omtalade match i historien. Flera av de som inte kom in på Råsunda åkte till Stockholms Stadion och matchen mellan Djurgårdens IF och Skutskär på grund av att de utlovade direktrapportering från matchen. Anledningen till publikstormningen var att IK Brage krossat allt motstånd som nykomlingar och var i serietopp tillsammans med de regerande svenska mästarna AIK.
Matchen nådde inte upp till inramningen, och slutade 2-2, då AIK gjort två snabba mål i slutminuterna. Denna match var tyvärr början på en nedåtgående trend för båda lagen. AIK slutade till sist sexa, sämsta placeringen sedan 1929, och Brage kom sjua. Istället var det arbetarlaget IK Sleipner från Norrköping som vann guldet för första gången, detta trots att AIK vann mötet mellan lagen i sista omgången. Det gick dock ännu sämre för göteborgslagen, helt katastrofalt för två. IFK Göteborg och GAIS åkte, för första gången sedan starten, ut ur Allsvenskan. Örgryte IS var det sista laget som klarade sig kvar. Nu var det bara AIK och Örgryte kvar som de enda lag som aldrig åkt ut ur Allsvenskan.
AIK fantastiska 30-tal, som var det bästa årtiondet i AIK:s historia dittills, avrundades med en andraplats efter IF Elfsborg säsongen 1938/39. Före säsongsstarten trodde många att AIK skulle fortsätta spela dåligt på grund av den dåliga avslutning man gjorde på det föregående årets säsong - de flesta trodde även att man skulle åka ner. Inga spektakulära nyförvärv presenterades och träningen verkade man inte bry sig så mycket om på sommaren. Under hösten förekom ett par inre grupperingar i truppen, som pressen gärna skrev om. Men AIK gav alla "experter" på munnen och visade upp ett mycket bra spel hela höstsäsongen. Man slutade tvåa efter höstsäsongen, och hann med att bli första allsvenska lag att åka flygplan till en fotbollsmatch. Vårsäsongen erbjöd också ett stabilt AIK-spel men åt seriesegrande Elfsborg fanns inget att göra, som till slut vann med hela nio poäng. AIK klarade en andraplats framför skånelagen Malmö FF och Landskrona BoIS.
AIK:s 1930 var som sagt det bästa någonsin, och det skulle dröja tills 90-talet innan AIK hade en lika stor dynasti. Man var årtiondets bästa svenska lag, och 1939 markerar slutet på AIK:s första allsvenska storhetstid.
Fotbollsallsvenskan 1939/1940 stod i skuggan av Andra Världskriget och AIK gjorde inte en av sina bättre säsonger. Flera av 1930-talets storheter hade försvunnit eller var på väg att försvinna, och hösten började knackigt med rejäla förluster mot Hälsingborgs IF. Trots att AIK återigen hade det högsta hemmasnittet (för elfte året i rad) så kritiserades hemmasupportrarna för att vända sig mot AIK under matcher. Som tur var för AIK så fanns det ännu sämre lag. Malmö FF och Hammarby hade bara vunnit en match var innan uppehållet, så AIK hade fortfarande, trots en medioker höstsäsong, en bra bit ned till nedflyttningsstrecket.
Det var som sagt orostider i Europa dessa år. Krigsutbrottet i september 1939 hade gjort så att många män blev inkallade, och fick svårt att få permissioner för allsvenska matcher - vilket inte minst var lidande för AIK:s publik, men också för AIK:s spelare. Ett par dagar innan vårstarten 1940 tågade tyska trupper in i Danmark och Norge vilket gjorde att just vårstarten ställdes in. Sverige var i chocktillstånd, och det var tal om att ställa in hela Fotbollsallsvenskan detta år. Man kom överens om att göra så om fler komplikationer inträffade, men det gjorde det inte, och serien kunde färdigspelas. AIK startade vårsäsongen med en förlust mot Sleipner, men sedan gick det bra med fyra vinster och ett säkrat kontrakt. Laget var också nära att spela guldet ur Elfsborgs händer, men resultatet 2-2 gjorde så att Elfsborg vann på målkvot (gjorda mål delat på insläppta mål) till slut. AIK slutade på en sjätte plats 1939/1940.
1940/1941 var AIK åter i topp, då man slutade på tredjeplats. Serien var dock inte så uppmärksammad, huvudsakligen på grund av kriget, och AIK:s hemmasnit uppgick endast till 8708 personer. Den 22 maj 1941 spelade AIK hemma mot Hälsingborgs IF, i en match som hade mycket stor betydelse för den allsvenksa guldstriden. Det faktum att endast 14326 personer kom till en sådan viktig allsvensk match visar att det fanns fler och viktigare saker att bekymra sig om än fotboll på den här tiden. Matchen slutade för övrigt 3-1 till Hälsingborg, som vann Allsvenskan.
1941/1942 var den säsongen då Svenska Cupen startade. Den startades på grund av bristen på internationellt utbyte, men endast 32 lag fick deltaga i denna rikstäckande cup. AIK:s första cupmatch spelades den 13 april 1941 mot Visby. AIK vann den matchen med 14-2, och sedan vann man även omgången efter mot Malmö FF, sedan åkte man på en förlust mot IK Brage i kvartsfinalen med 5-0.
Fotbollsallsvenskan 1941/1942 blev jobbigt för AIK:s del. Laget började med tre förluster och fick kämpa i underläge resten av säsongen. Ett stort utropstecken blev dock "Garvis" Carlsson som också gjorde avgörande insatser i det svenska landslaget. Från hösten 1941 kommer historien om gropen och "Garvis" då den dåvarande kungen Gustav V sa åt "Garvis" att "stiga ur gropen", och då svarade han "det finns ingen grop".
Trots att Sverige inte var med i kriget så perverkade det naturligtvis Allsvenskan och de svenska lagen. AIK använde sig av 26 stycken olika spelare, varav många som bara fick spela en eller väldigt få matcher på grund av avsaknaden av ordinarie spelare. Det var dock inte bara AIK som hade dessa problem, utan alla lag fick klara sig utan vissa av sina spelare på grund av militärtjänst. SM-guldet var en uppgörelse mellan IFK Göteborg och GAIS, medan AIK seglade in på en nioende plats, på ett säkert avstånd från nedflyttning. Noterbart är att AIK för första gången sedan 1929 inte blev AIK:s publiklag nummer 1, utan man passerades av både IFK Göteborg och Malmö FF, och sånär Reymersholms IK. AIK:s hemmasnitt hamnade till slut på 7586 personer.
Säsongen efter, 1943 blir ytterligare ett mellanår i svensk fotboll och för AIK. Man kom på en sjundeplats i Allsvenksan, trots att AIK hade en någorlunda bra period med sex raka vinster och nio raka matcher utan förlust. Man fick också respass direkt ur Svenska Cupen, då man förlorade mot Halmstads BK med 3-1 borta. Och så hissades AIK:s klubbflagga upp för första gången på Råsundastadion, och det har alltid hängt minst en på AIK:s hemmamatcher sedan dess, även idag.
Efter ett par mellanår hade AIK äntligen ett bra år igen, säsongen 1943/1944, och nådde topplaceringar i både Allsvenskan och i Svenska Cupen. "Garvis" Carlsson var i sitt livs form, och AIK hade ett starkt försvar, och hade ett offensivt och vägvinnande spel igen. Det var bara i matcherna mot Malmö FF och IF Elfsborg som AIK fick rejäla problem och en onödig hemmaförlust mot IFK Norrköping. Med tre omgångar kvar av Allsvenskan skulle de två topplagen AIK och Malmö mötas i en match som lockade 35920 personer - nytt publikrekord för Allsvenskan och för AIK. Malmö var för starkt dock, och vann matchen rättvist med 2-1. Den sista omgången kunde AIK säkra en andraplats, genom att vinna eller spela oavgjort mot Degerfors IF. Man vann matchen med 3-1, men eftersom en spelare i AIK, Erik Svensson, redan hade spelat en reservlagsmatch för Malmö FF så ogiltigförklarades matchen, och slutsiffrorna fick skrivas om till 0-0 och en officiell Degerfors-seger och man slutade på en tredjeplats.
I den Svenska Cupen övertygade AIK inte. Man hade tre stycken vinster efter förlängning, mot Halmia, Ljusne AIK och mot Elfsborg. AIK gick dock till final via dessa segrar, och tog emot IFK Norrköping på Råsunda. Matchen lockade 22478 åskådare, men slutade 0-0 efter en mycket trist match. Omspelet i mitten av november vanns av Norrköping med 5-2 och AIK slutade alltså tvåa i det årets upplaga av Svenska Cupen.
AIK började säsongen 1944/45 genom att slå Ludvika borta med 2-1, sedan GAIS med 4-2 hemma, och efter det nitade man till de blivande svenska mästarna IFK Norrköping med 4-1. Sedan föll AIK ihop totalt och förlorade sex stycken raka matcher, AIK:s längsta förlustsvit under 1900-talet. Hösten avslutades dock med en smula hopp då AIK vann stort över Hälsingborgs IF borta (1-6) och även mot de regerande svenska mästarna Malmö FF borta (2-3). Vårsäsongen blev dock långt ifrån bra, en 7-2-förlust mot Göteborg är den matchen som gav störst intryck detta år. Som tur var så var det många sämre lag i serien, som Ludvika och Landskrona, så AIK lyckades hålla sig kvar i serien även denna säsong.
[redigera] Upp och ner samt första degraderingen (1945-1951)
Den 7 juni 1946 spelar AIK matchen som kanske var AIK.s mest otroliga match under 1900-talet. Efter kriget så var det öppet för internationellt motstånd igen, och AIK mötte denna fredagskväll Charlton Athletic FC på Råsundastadion. Första halvlek var en ren uppvisning av engelsmännen, och som till slut ledde med 7-1 med mindre än en halvtimme kvar. Men då fick AIK sina sista, mycket kraftfulla, dödsryckningar och vända 1-7 till 7-7. När Timpa Simonsson, inlånad från Jönköpings Södra IF smällde in 7-7 så var det karnevalsstämning på läktarna.
Allsvenskan denna säsong, 1945/1946, var en nystart för publiken. I och med att kriget var slut hittade publiken till arenorna igen, och inga spelare i lagen behövdes inkallas och ingen behövde missa någon match. AIK var bättre än året innan, men man kom ändå långt efter suveräne IFK Norrköping. Men just matchen mot Norrköping blev, från och med detta år, en klassiker i svensk fotboll, och hade ett publiksnitt mellan 1946-1954 på lite drygt 27000 åskådare.
Fotbollsallsvenskan 1946/1947 var AIK tillbaka i toppen igen, och gjorde sitt bästa år sedan guldåret 1937. Det var AIK och IFK Norrköping som gjorde upp om seriesegern detta år, och ända fram tills seriefinalen i Norrköping den 1 maj 1947 så var AIK en farlig utmanare. Men AIK förlorade med 3-4 och fick koncentrera sig på andraplatsen. Nu var också publiken tillbaka på allvar, nästintill 20000 i snitt kom till Råsundastadion, och nu började nästan Råsuna bli för litet.
Även Fotbollsallsvenskan 1947/1948 var AIK med på allvar, och man utmanade IFK Norrköping och Malmö FF. Hösten 1947 gick man till final i Svenska Cupen, efter att i den första omgången gått vidare på lottning mot Ludvika, då de båda förlängningarna blivit mållösa och matchen hade slutat 1-1. Därefter gick det lättare mot Djurgårdens IF och mot GAIS, men sen förlorade man till slut mot Malmö FF med 3-2 inför hela 26705 åskådare på Råsunda, AIK:s högsta publiksiffra vid en cupmatch på 1900-talet. Men Allsvenskan startade dock knackigt, och tog bara två poäng efter fyra matcher. Men det vände till slut, och man blev till slut ett allvarligt hot mot Norrköping till i början av maj, då man förlorade seriefinalen mot Norrköping med 3-1. AIK var detta år stjärnspäckat, och kanske borde man vunnit Allsvenskan sett till pappret, men en tredjeplats, efter Malmö FF och IFK Norrköping är en god placering. Även detta år drog man nästintill 20000 åskådare per match, och var fortfarande Sveriges publiklag nummer 1.
Allsvenskan säsongen efter, 1948/1949, slutade AIK på en femteplats, efter att ha börjat säsongen med två raka hemmasegrar, men sedan pisk av Malmö borta med 5-0. När AIK flera omgångar senare mötte Malmö FF hemma, hade man chansen att haka på skånelaget, och tog också den chansen genom att spela ut Malmö i en match som slutade 3-0. Men efter det kom dock två förluster, mot Jönköpings Södra och mot Norrköping (som endast slutade sjua denna säsong), så fick laget nöja sig med en femteplats denna säsong. Inga allsvenska lag deltog i Svenska Cupen på grund av OS-spelet som pågick under sommaren, som Sverige också vann.
AIK:s fotbollsår 1949/1950 var mer lyckosamt än det föregående. Säsongen startade med att Svenska Cupen skulle avgöras. I kvartsfinalen ställdes AIK mot starka IFK Norrköping i Norrköping, och matcen slutade 2-2, vilket innebar ett omspel. I omspelet stod det länge 1-1, och det var först i den andra förlängningen som AIK kunde göra 2-1 och gå vidare till semifinalen. Den spelade man borta mot Elfsborg, och vann med 2-1 och så var det dags för cupfinal mot Landskrona BoIS. Det blev ingen speciell tillställning, men AIK kunde i alla fall vinna med 1-0 och därmed var det första cupguldet bärgat!
Säsongen präglades i övrigt av 1900-talets mest överlägsna lag, Malmö FF. Det var endast AIK som på allvar kunde rucka lite på MFF, då man ledde med 3-1 i en match som till slut slutade 3-3. I övrigt tappade Malmö FF bara två poäng under hela säsongen, och vann hela 20 matcher! Men bakom suvärena MFF så stred AIK, Hälsingborg och Jönköping om platserna under. Nästan som IK Brage gjorde tolv år före, så drog Jönköping mycket folk och bortamatchen mot AIK lockade 35000 åskådare. Den publiksiffran skulle dock slås i AIK:s hemmamatch mot Malmö FF då det kom hela 38398 åskådare. Ytterligare publik blev det när AIK skulle spela mot lokalrivalen Djurgårdens IF, som drog drygt 30000.
I efterhand kan man säga att denna säsong trots cupguldet var en vändpunkt för AIK. Man hade länge varit publiklag nummer 1, aldrig åkt ur allsvenskan och man hade varit oomstridd etta i Stockholm sedan bildandet. Det var i AIK landslagsmän och stockholmsprofiler spelade i, eller var på väg att spela i. Detta var också sista året för Gustav Sjöberg, mannen som gjort flest matcher för AIK någonsin, 321 stycken. Nu hade det gått ett halvt sekel och AIK var på väg in i en ny, bistrare tid.
För säsongen 1950/1951 åkte AIK ut ur Allsvenskan för första gången i Allsvenskans historia. Men 1950 hade börjat mycket bra: man hade knytit Lennart "Nacka" Skoglund till sig, som var Sveriges nya stjärnskott i fotboll. Samtidigt som Nacka spelade i VM startade Svenska Cupen. AIK gick igenom cupen relativt enkelt, genom 3-2 mot Landskrona, 6-1 mot Hofors AIF, 3-1 mot IS Halmia var vägen till finalen, som skulle spelas mot Hälsingborgs IF. Då var "Nacka" Skoglund tillbaka i AIK, och laget kunde ta sitt andra cupguld genom 3-2 i finalen.
Sedan började Allsvenskan, och AIK inledde med en förväntad förlust mot Malmö FF. Eftersom man troddes bli ett mittenlag, så var vinst mot Kalmar FF och en oavgjort mot Örebro SK inte heller förvånande. Men då började det gå utför för AIK. "Nacka" gick till Italien efter bara fem matcher i AIK:s dress, och veteranerna hade blivit lite för gamla för fotboll så man började pröva många nya spelare. Under året spelare hela 28 olika spelare i AIK:s tröja i Allsvenskan - detta innebar att laget aldrig hann bli samspelt. Det var bara kring vinteruppehållet som AIK fick spelet att stämma denna säsong - fyra vinster på fem matcher gjorde att det fanns hopp om det omöjliga, precis som andra år, då man gott från botten till mitten på slutet. Det fanns också en viss stämning i Sverige, som sa att det nästan var omöjligt för AIK att åka ner. En av AIK:s mest framstående ledare och spelare, Theodor "Thodde" Malm, deklarerade en oktoberdag hösten 1950 att AIK aldrig skulle åka ur, man var för bra för det. Han avled en timme senare, och fick aldrig uppleva den katastrofala vår som följde.
På sju matcher i maj månad tog AIK bara två poäng, vilket bäddade för katastrofen, och inför den sista omgången var läget följande: IF Elfsborg nia på sjutton poäng, Örebro SK tia på sexton poäng och AIK elva på femton poäng i en serie det elvan och tolvan åkte ut. Elfsborg skulle möte Örebro på Ryavallen, och AIK skulle ta emot Malmö FF, som inte förlorat en match på 25 månader, den förlustfria sviten var på 49 matcher. Det krävdes en seger samtidigt som Örebro inte fick vinna, eller om de vann med två fler mål än vad AIK vann med. Den minst sagt spännande matchen mot Malmö FF slutade 1-0 till AIK, efter att Eric Grübb gjort målet. Örebro vann dock bara med 2-0 mot Elfsborg, och AIK åkte ut, med endast ett måls marginal, för första gången i allsvenskans historia.
[redigera] Tillbakagång och återetablering (1951-1957)
Sommaren 1951, det vill säga somaren innan säsongen i andradivisionen, var ingen höjdare tävlingsmässigt. Man deltog i Svenska Cupen, men åkte ut redan i första omgången mot Åtvidabergs FF, man förlorade med 2-1 på bortaplan inför 1390 åskådare.
Men AIK:s vistelse i den svenska andradivisionen 1951/1952 skulle bara bli ettårig - ingen, inte ens AIK:s konkurrenter i Division 2 Nordöstra, kunde påstå något annat än det. Och AIK började mycket bra genom att i första matchen vinna med 4-0 mot den på förhand främsta utmanaren, Sandvikens IF. Ett oavgjort resultat mot Hammarby IF, 5-5, följdes av fjorton segrar vilket innebar att AIK var klara för Allsvenskan redan i början av maj, då seriesegrarna gick upp direkt utan något kval.
Under detta år debuterade två stycken AIK-profiler, Ingvar "Tjotta" Olsson, som efter en långvarig skada nu fick visa att han verkligen var en målskytt. Och så en av de största inom svensk fotboll, nämligen Kurt Hamrin, som debuterade som sjuttonåring mot Hammarby IF (0-0) i den näst sista omgången den 23 maj. Han gjorde dock ingen succé och presterade inget märkvärdigt på högeryttern.
Och säsongen efter, Fotbollsallsvenskan 1952/1953 var AIK tillbaka och ordningen var återställd. AIK gjorde en säsong som man gjort så många gånger tidigare, och la beslag på den vanligaste AIK-placeringen genom tiderna, en femteplats. Denna säsong hade man dock mer kontakt med botten än toppen. Med en usel inledning, en poäng på de fyra första matcherna, så fanns skräcken för ytterligare en degradering i luften. Men sedan vann man fyra raka matcher och lämnade bottenstriden över till andra lag. Sedan så vann man de fyra sista matcherna som gjorde så att AIK kunde placera sig på en behaglig femteplats. Vann gjorde Malmö FF före IFK Norrköping och det bästa stockholmslaget Djurgårdens IF. Svenska Cupen spelades inte detta år.
Värt att nämna från den här säsongen är den sista matchen mot IFK Norrköping. Norrköpingslaget ledde med 3-0 när det återstod tjugofem minuter av matchen. Då får AIK en straff och Ivan Bodin går fram för att slå den. Han missar dock straffen, och AIK:s chanser till en upphämtning verkar gå förlorade. Men två minuter senare så avancerar "Tjotta" Olsson på högerkanten och slår ett inlägg mot John Göras som står mitt framför mål, som inte gör något misstag och placerar in bollen i mål, 1-3. AIK satte sitt andra mål bara tre minuter efter det, då Bertil Bäckvall slog en långboll över Norrköpingsförsvaret fram till Kurt Hamrin, efter missförstånd i försvaret, som slog bollen i mål. Sedan, i den 76:e matchminuten, så gjorde antingen Kurt Hamrin eller "Tjotta" Olsson mål, vem som var sist på bollen är oklart, men AIK hade i alla fall kvitterat till 3-3. Med endast sex minuter kvar händer det omöjliga, då "Tjotta" Olsson gör mål på passning av Kurt Hamrin, 4-3 till AIK mot IFK Norrköping inför 18712 personer på Råsundastadion.
I en mycket jämn Allsvenska låg AIK på elfte plats (det vill säga näst sista plats) efter höstsäsongen. Eftersom hela tre lag åkte ur detta år så var risken för ytterligare nedflyttning uppenbar. Men då presterade AIK en av sina bästa vårsäsonger någonsin. AIK svarade för imponerande segrar, som IFK Göteborg borta (4-1), Hälsingborgs IF hemma (4-1), GAIS borta (5-1), Jönköpings Södra IF hemma (3-0), Sandvikens IF borta (4-0) och IFK Norrköping hemma (5-0). Dessa segrar innebar bland annat att AIK hade tätkänning inför den sista omgången. Då hade AIK en andraplats, två poäng efter serieledande GAIS men med bättre målskillnad. Men drömmen om ytterligar ett SM-guld sprack snabbt då Degerfors snabbt gjorde 2-0 medan GAIS höll ställningarna mot Jönköping med 0-0. Man slutade till slut fyra, tre poäng efter GAIS som vann Allsvenskan.
Det var våren 1954 som folk började tala om AIK och "smoking" i samband med AIK:s matcher, och det är härifrån smeknamnet "smokinglirarna" härstammar. AIK:s dåvarande tränare George Raynor, som var tränare för det svenska OS-laget 1948 (då Sverige tog guld), initierade "Nursey Section", en satsning på lovande ungdomar, i AIK, som den här säsongen började ge resultat i och med Kurt Hamrin men även Kurt Liander och Bengt Anlert.
[redigera] Bottenlag och ytterligare degradering (1957-1962)
[redigera] Comeback och etablering, igen (1963-1970)
[redigera] AIK på väg mot toppen igen (1971-1974)
[redigera] AIK på nedgång igen och publikkris (1975-1979)
[redigera] Den tredje comebacken, serieseger och hög profil (1980-1986)
[redigera] AIK lever farligt och uppgång - igen (1987-1991)
Fyll gärna på mer här!
Fyll även på om historien mellan 1992-1998, och 1999-2006!
[redigera] Svenska mästare 1992
Efter 55 års väntan (sedan 1937) tog AIK åter SM-guld i fotboll (för nionde gången). Tommy Söderberg (senare Sveriges förbundskapten) tränade laget och guldhjälte blev den nyligen från forward omskolade högerbacken Gary Sundgren som gjorde det avgörande målet mot Malmö FF.
Allsvenskan 1992 spelades i ett annorlunda format än vad den gör nu. Allsvenskan innehöll då tio lag, och de sex bäst placerade lagen efter 18 omgångar gick vidare till en mästerskapsserie. I mästerskapsserien tog man med sig poängen från grundserien, dock endast hälften av sin poäng (avrundades uppåt). Vinnaren i mästerskapsserien vann SM-guldet. De fyra sämst placerade lagen i allsvenskan gick till en kvalserie.
För AIK gick det inte särskilt bra i allsvenskan. Man kom fyra, och fick 27 poäng. Ettan, IFK Norrköping fick 36 poäng. AIK fick därmed börja mästerskapsserien med 14 poäng, fyra poäng efter IFK Norrköping. Men väl i mästerskapsserien ryckte AIK upp sig och tog 20 poäng och slutade på 34 poäng. De gick därmed förbi IFK Norrköping, som endast tog 14 poäng, och slutade på 32 poäng.
[redigera] Tredjeplats, mellanår och kvartsfinal (1993-1997)
Fyll gärna på mer här!
[redigera] Svenska mästare 1998
1998 formerade tränaren Stuart Baxter ett nytt mästarlag. Efter en trevande inledning, då AIK låg fyra från slutet efter tio omgångar, kunde AIK nå toppen och vinna allsvenskan efter en av de mest rafflande avslutningarna i allsvenskans historia. Stor guldhjälte blev Alexander Östlund som gjorde det avgörande målet mot Örgryte IS i AIK:s sista match, vilket också var hans första mål för säsongen.
Tabelltoppen 1998:
| Pl | Lag | Ma | V | O | F | GM | IM | P |
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 | AIK | 26 | 11 | 13 | 2 | 25 | 15 | 46 |
| 2 | Helsingborgs IF | 26 | 12 | 8 | 6 | 43 | 28 | 44 |
| 3 | Hammarby IF | 26 | 11 | 9 | 6 | 39 | 34 | 42 |
[redigera] Från toppen till botten (1999-2004)
1999 följde spel i UEFA Champions League där AIK mötte FC Barcelona, Arsenal FC och ACF Fiorentina. Men där gick det dock inte särskilt bra, vilket dock är förståeligt med tanke på motståndet - då alla klubbarna var ledande i respektive länder. AIK lyckades dock ta ledningen mot Barcelona med mindre än en kvart kvar tack vare Nebojša Novakovics vackra lobb över Barcelonas målvakt. Barcelona lyckades dock kvittitera tack vare ett minst sagt katastrofalt domslut av domaren i matchen, då AIK skulle göra ett byte och när Nebojša var på väg ut slog Barcelona sin hörna och gjorde mål. Kraftiga protester utbröt, och det var tvister om målet långt efter att matchen hade slutat. I övrigt förlorade man bortamötet mot Barcelona, och de två matcherna mot Arsenal och även bortamatchen mot Fiorentina, hemma lyckades man spela 0-0 och ta en poäng.
Målskyttarna för AIK i de 6 matcherna var Nebojša Novakovic (som gjorde det första, och av många ansett det snyggaste, målet mot FC Barcelona), Krister Nordin och Andreas Andersson. Men man ska dock inte säga att det var ett helt misslyckat Champions League, trots allt så gjorde man mål på alla lagen minst en gång och tog en poäng.
Man kom även tvåa i allsvenskans upplaga detta år, men det var en stor besvikelse då man tappade allt på ett tvivelaktigt domslut och egen klantighet.
[redigera] Uppflyttning 2005
Efter att ha flyttats ner från Allsvenskan 2004 vann AIK Superettan 2005 och gick därmed direkt upp igen, vilket även har skett vid de tre tidigare tillfällen klubben degraderats från Allsvenskan. AIK har därför rekordet för flest spelade säsonger i Allsvenskan.
Året 2005 började dock inte bra, man inledde förvisso med en tveksam 1-0-vinst mot Degerfors IF, men sedan förlorade man två matcher i rad mot IFK Norrköping och Väsby United. Men i den fjärde omgången, då man mötte IF Brommapojkarna i ett derby, så vände allt. Man vann matchen med 2-1 och förlorade inte en match på 15 omgångar.
I omgång 26 hade AIK chansen att säkra allsvenskt spel, då man mötte GAIS. Matchen blev den en av de bästa matcherna i Superettan 2005. Efter 0-0 i halvtid så exploderade matchen i andra halvlek: den började med att AIK gjorde 1-0 någon minut in i den andra halvleken, fem minuter senare kvitterade GAIS, och endast en minut och elva sekunder efter kvitteringen tog de även ledningen med 2-1. Daniel Tjernström kvitterade dock för AIK sex minuter senare. Sedan var det måltorka i nästan exakt en halvtimme, sedan, i den 87 minuten, gjorde AIK 3-2 genom Nicklas Carlsson och majoriteten av Råsunda antog att AIK var klara för Allsvenskan. Men på övertid kvitterade GAIS, och AIK blev tvungna att skjuta upp sitt firande till omgång 27, då man mötte Västerås SK.
Allt AIK behövde var att få mer eller lika mycket poäng som GAIS den omgången. Men det började dåligt, då jumbolaget Västerås (som blev krossade i omgång 11 av AIK med 5-0) tog ledningen med 1-0 i den sjuttonde minuten. Men mittbacken Nicklas Carlsson gjorde 1-1 fem minuter senare, och 1-1 stod sig som halvtidsresultat. I matchen mellan GAIS och Trelleborgs FF stod det 0-0, och om alla resultat skulle stå sig så var AIK tillbaka i Allsvenskan. I den 70 minuten gjorde Nicklas Carlsson 2-1, vilket innebar att AIK var vidare, definitivt. När slutsignalen ljöd stormade cirka 6000 AIK:are (en majoritet av sympatisörerna på plats) in på planen för att fira sitt lag.
AIK fick dock böta 100 000 kronor för den här händelsen. Men supporterföreningen Sol Invictus samlade dock in mer än detta, och skänkte sedan överskottet till ungdomsfotbollen.
Man säkrade sedan även seriesegern efter en 2-1-vinst mot Östers IF i den 29:e omgången.
[redigera] Nystart i Allsvenskan och succé (2006-)
Fyll gärna på mer här!
[redigera] Supportrar
AIK:s supportrar står att finnas över hela landet men främst i Stockholmsområdet. Klubben har flera oberoende supporterföreningar (se nedan under "Externa länkar"), den mest kända är Black Army. Bland supportrarna återfinns bland andra UEFA:s president Lennart Johansson och den svenska kungafamiljen. AIK:s supportrar anses allmänt höra till Sveriges mest hängivna och trogna och de utsågs av Aftonbladets fotbollskrönikör Simon Bank till Sveriges "på de allra flesta sätten bästa" i en intervju med Fredrik Virtanen.
Under 2000-talet har flera nya supportergrupper vuxit fram, däribland Sol Invictus och Ultras Nord. Antalet medlemmar växer snabbt i dessa nya grupper, samtidigt som antalet medlemmar krymper i Black Army. Ett av skälen kan vara att Black Army oftast associeras med våld och bråk.
Firman Boys är AIK:s firma, som av många kända nyhetsmedier räknas som de värsta, även i hela Europa. Enligt Sverige Scenen varnade flera engelska medier för denna firma, som ansågs vara Europas farligaste och värsta fans.
[redigera] Fakta
[redigera] Kuriosa
- Flest allsvenska matcher: Gustav Sjöberg, 321 matcher (1932-1950)
- Flest säsonger: Gustav Sjöberg, 19 säsonger (1932-1950)
- Flest gjorda mål totalt: Per Kaufeldt, 124 mål (1924-1934)
- Flest gjorda mål under en match: Kim Bergstrand, 5 mål (mot IK Brage, 1993)
- Flest gjorda mål under en säsong: Olle Zetterlund, 23 mål (1936-1937)
- Högsta publik hemma: 40 669 (mot Djurgårdens IF 1975)
- 2000-talet: 35197 (mot Djurgårdens IF 2003)
- Högsta publik borta: 44 130 (mot Djurgårdens IF 1967)
- Lägsta publik hemma: 0* (mot Örgryte IS 2004), 1 305 (mot Landskrona BoIS 1926)
- Lägsta publik borta: 546 (mot Brynäs IF 1974)
- Rekord i publiksnitt: 21773 (1949-1950)
- 2000-talet: 21434 (2006)
- Högsta Royal Leauge-publik hemma: 4512 (mot Vålerenga IF 2006)
- Lägsta Royal League-publik hemma: 3453 (mot Viborg FF 2006)
- Publiksnittssegrar i allsvenskan: 33 stycken (senast 2006)
- Högsta lägsta publiksiffra under en säsong: 14833 (mot Halmstads BK 2006)
- Publikrekord i näst högsta divisionen: 23460 (mot GAIS 2005)
- Högsta publiksnitt i Superettan: 11872 (2005)
- Största vinst hemma: 9-0 mot IFK Malmö (1930)
- Största vinst borta: 8-1 mot Hammarby IF (1965)
- Största förluster hemma: 2-7 mot IFK Göteborg (1945), 0-5 mot IFK Norrköping (1957)
- Största förluster borta: 2-8 mot Åtvidabergs FF (1971), 1-7 mot Örgryte IS (1960), 0-6 mot GAIS (1926), IFK Norrköping (1961, 1966), Östers IF (1974)
- Flest gjorda mål i en match: 9 mot IFK Malmö (9-0 hemma, 1930), IFK Göteborg (9-3 hemma, 1968), IK Brage (9-3 hemma, 1993), Sandvikens AIK (9-4 borta, 1954)
- Förlustfri svit: 24 (1930-31) samt 20 (hemmamatcher, 1998-99) och 12 (bortamatcher, 1972-1973)
- Oavgjordsfri svit: 32 (1943-44) samt 29 (hemmamatcher, 1947-1950) och 18 (bortamatcher, 1943-1944)
- Vinstlösa svit: 13 (1928), 9 (hemmamatcher, 1988-89), 16 (bortamatcher, 1958-60)
* På grund av stormingen mot plan mot Hammarby IF under match på hösten 2004 så tilldömdes AIK en match med spel inför tomma läktare.
Källa: www.aik.se
[redigera] Spelplatser
AIK har haft sju stycken spelplatser för hemmamatcher genom åren. Man började spela på Gärdet, och senare på Lindarängen. Sedan fick man sin första spelplats, Idrottsparken. Därifrån flyttade man dock ut till Råsunda IP. Efter att Stockholms Stadion byggdes till Olympiska Spelen flyttade man dit. När man sedan fyllde den arenan till bristningsgränsen i nästan varje match uppkom det tankar om en ny arena i Stockholm. Då beslöt man sig för att bygga Råsundastadion, där Råsunda IP stod. Det nya stadion stod klart 1937 och sedan dess har AIK spelat där.
En ny nationalarena skall byggas i Solnaområdet, närmare Solnas pendeltågsstation, denna nya arena skall ersätta Råsundastadion (som kommer att rivas) och den kommer att ta ungefär 50000 åskådare vid en fullsatt fotbollsmatch. Flera av AIK:s supporterföreningar har varit emot detta på grund av: 1) det är för stort, 2) man vill inte riva nuvarande Råsunda. [2]
AIK spelplatser genom åren:
- Ladugårdsgärdet, okänd kapacitet.
- Lindarängen, okänd kapacitet.
- Idrottsparken (1901-1910), okänd kapacitet.
- Råsunda IP (1910-1912), okänd kapacitet.
- Stockholms Stadion (1912-1937), kapacitet: 14160
- Råsunda Fotbollsstadion (1937-), kapacitet: 36608
- Skytteholms IP (Träningsmatcher), kapacitet: runt 3000
Klubben har ävet ett klubbhus, Karlberg.
Källa: www.aik.se
[redigera] Tabellplaceringar
[redigera] Allsvenskan
| Allsvensk placering de senaste 20 åren | ||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 1987 | 1988 | 1989 | 1990 | 1991 | 1992 | 1993 | 1994 | 1995 | 1996 | 1997 | 1998 | 1999 | 2000 | 2001 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 |
| 1 | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| 2 | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| 3 | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| 4 | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| 5 | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| 6 | AIK | |||||||||||||||||||
| 7 | ||||||||||||||||||||
| 8 | AIK | AIK | AIK | AIK | ||||||||||||||||
| 9 | AIK | |||||||||||||||||||
| 10 | AIK | |||||||||||||||||||
| 11 | ||||||||||||||||||||
| 12 | ||||||||||||||||||||
| 13 | AIK | |||||||||||||||||||
| 14 | ||||||||||||||||||||
| - | Superettan | |||||||||||||||||||
[redigera] Svenska Cupen
| Svenska Cupen de senaste 20 åren | |||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Plats | 85/86 | 86/87 | 87/88 | 88/89 | 89/90 | 90/91 | 1991 | 92/93 | 93/94 | 94/95 | 95/96 | 96/97 | 97/98 | 98/99 | 99/00 | 00/01 | 2002 | 2003 | 2004 | 2005 | 2006 |
| Seger | AIK | AIK | AIK | ||||||||||||||||||
| Final | AIK | AIK | AIK | AIK | AIK | ||||||||||||||||
| semi | AIK | AIK | |||||||||||||||||||
| kvart | AIK | ||||||||||||||||||||
| 8-del | AIK | ||||||||||||||||||||
| 16-del | AIK | AIK | AIK | AIK | |||||||||||||||||
| sämre | AIK | AIK | AIK | AIK | |||||||||||||||||
[redigera] Meriter
- Svenska Mästare:
- Vinnare (10): 1900, 1901, 1911, 1914, 1916, 1923, 1931-32, 1936-37, 1992, 1998
- Allsvenskan:
- Vinnare (4): 1931–32, 1936–37, 1983, 1998
- Tvåa (10): 1930–31, 1934–35, 1935–36, 1938–39, 1946–47, 1972, 1974, 1984, 1999, 2006
- Mästerskapsserien:
- Vinnare (1): 1992
- Allsvenskan slutspel:
- Tvåa (1): 1986
- Svenska Serien:
- Tvåa (5): 1910, 1914–15, 1915–16, 1922–23, 1923–24
- Svenska Mästerskapet:
- Vinnare (6): 1900, 1901, 1911, 1914, 1916, 1923
- Tvåa (2): 1898, 1917
- Svenska Cupen:
- Vinnare (7): 1949, 1950, 1975–76, 1984–85, 1995–96, 1996–97, 1998–99
- Tvåa (8): 1943, 1947, 1968–69, 1991, 1994–95, 1999–00, 2000–01, 2002
- Inomhusmästare:
- Vinnare (2): 1986, 1987
- Publikligan: (sedan 1963)
- Vinnare (10): 1963, 1965, 1991, 1992, 1998, 1999, 2000, 2001, 2002, 2006
- Tvåa (4): 1974, 1984, 1993, 2003
- Trea (4): 1971, 1973, 1990, 2004
- Intertotocupen (Tipscupen):
- Gruppvinnare (4): 1984, 1985, 1987, 1994
- Grupptvåa (1): 1964
- Kvartsfinal (1): 2001
- Gruppspel (7): 1966, 1967, 1970, 1973, 1974, 1975, 1976
- Total tabell i Intertotocupen:
| AIK | 76 | 26 | 16 | 34 | 113 | 127 | 84 |
- Champions League:
- Gruppspel (1): 1999
- Mässcupen:
- Omgång 2 (2): 1965-66, 1968-69
- UEFA-cupen:
- Omgång 1 (7): 1973-74, 1975-76, 1984-85, 1987-88, 2000-01, 2002-03, 2003-04
- Omgång 2 (1): 1994-95
- Cupvinnarcupen:
- Omgång 1 (2): 1976-77, 1992-93, 1997-98
- Omgång 2 (1): 1985-86
- Omgång 3 (1): 1996-97
- Europacupen:
- Omgång 1 (1): 1993-94
- Total tabell i internationella cuper: (exklusive Intertotocupen)
| AIK | 62 | 20 | 19 | 23 | 78 | 79 | 88 |
[redigera] Spelartrupp 2006
Aktuell från och med 31 augusti 2006.
|
|
- AIK:s supportrar tilldelades nummer 12 år 2006, samma nummer som Hammarbys publik haft i flera år sen tidigare, den "tolfte spelaren".
[redigera] Ledare 2006
[redigera] Tränare
[redigera] Assisterande tränare
- Nebojša Novakovic
- Mikael Stahre
[redigera] Övriga tränare
- Anders Almgren - Målvaktstränare
- Thomas Lindholm - Fystränare
[redigera] Övrig personal
- Peter Eriksson - Lagledare
- Åke Andersson - Materialförvaltare och ansvarig för Karlberg.
- Jonas Lagerlöf - Materialförvaltare
- Tomas Fransson - Naprapat
- Oskar Skatt - Naprapat
- Karol Zyto - Läkare
- Stefan Söderberg - Sportchef/Värvningsbas
- Ola Andersson - Sportchef
[redigera] Kända spelare
Sverige:
Andreas Andersson- Mattias Asper
- Sven Dahlkvist
- Kurt Hamrin
- Magnus Hedman
- Rudolf "Putte" Kock
- Börje Leback
- Yngve Leback
- Johan Mjällby
- Krister Nordin
- Nebojša Novakovic
- Pascal Simpson
- Gary Sundgren
- Jimmy Tamandi
- Daniel Tjernström
- Martin Åslund
- Sanny Åslund
- Olof Mellberg
Ghana:
[redigera] Tränare
- Rikard Norling (2005-)
- Patrick Englund (2004)
- Richard Money (2003-2004)
- Dušan Uhrin (2002)
- Peter Larsson (2002)
- Olle Nordin (2001-2002)
- Stuart Baxter (1998-2000)
- Erik Hamrén (1995-1997)
- Hasse Backe (1994-1995)
- Tommy Söderberg (1991-1993)
- Sanny Åslund (1988-1990)
- Nisse Andersson (1987)
- Göran Åberg (1987)
- Rolf Zetterlund (1981-1986)
- Bo Petersson (1979-1980)
- Jens Lindblom (1979)
- Olavus Olsson (1978)
- Gunnar Nordahl (1977-1978)
- Lars-Oscar Nilsson (1976)
- Kurt Liander (1975)
- Keith Spurgeon (1975)
- Jens Lindblom (1971-1974)
- Torsten Lindberg (1969-1970)
- Ingemar Ingevik (1967-1968)
- Henry Carlsson (1965-1966)
- Hilding Gustafsson (1962-1964)
- Lajos Szendrödi (1960-1961)
- Eric Persson (1959)
- Frank Wong Soo (1958)
- Henry Carlsson (1956-1958)
- Per Kaufeldt (1951-1956)
[redigera] AIK-relaterade referat
- Sportradioreferat 1998 - Svenska mästare 1998
- Sportradioreferat 1999 - AIK-Barcelona 1-0
- Sportradioreferat 1999 - AIK-AEK 1-0
[redigera] Damlaget
- Huvudartikel: AIK Fotboll Damer
AIK Fotboll har också ett damlag som spelar i Damallsvenskan 2007.
[redigera] Fotnoter
- ^ Lars Nylin: Den nödvändiga boken om allsvenskan, 2004
- ^ SolInvictus.se om AIK-alliansens, som är en samling av AIK:s olika supporterföreningar, alternativa förslag till en ny nationalarena
[redigera] Externa länkar
- AIK:s officiella hemsida (Majoriteten av faktauppgifterna i denna artikel kommer från aik.se)
- AIK Webbradio
- Black Army - en av AIK:s supporterorganisationer
- Sol Invictus - en av AIK:s supporterorganisationer
- Smokinglirarna - en av AIK:s supporterorganisationer
- Ultras Nord
- Gnaget & Jag - AIK:s största supporterblogg
- Damlaget
 |
Fotbollsallsvenskan 2007 | |
| AIK | IF Brommapojkarna | Djurgårdens IF | IF Elfsborg | GAIS | Gefle IF | IFK Göteborg | Halmstads BK | Hammarby IF | Helsingborgs IF | Kalmar FF | Malmö FF | Trelleborgs FF | Örebro SK |
||
|
Damallsvenskan 2007 | |
| AIK | Bälinge IF | Djurgården/Älvsjö | Falköpings KIK | Göteborg FC | Hammarby IF | KIF Örebro | Linköpings FC | Malmö FF | QBIK | Sunnanå SK | Umeå IK | ||
