William Ockham

Wikipedia

William Ockham (även William av Occam, ibland bara Occam), född cirka 1285 i byn Ockham i grevskapet Surrey i England, död cirka 1348, sannolikt i München, var en engelsk franciskanermunk och filosof.

Utgångspunkten för hans tänkande är kritiken av den realistiska kunskapsteorin. Enligt Wilhelm av Ockham har allmänbegreppen ingen verklig existens utanför medvetandet och är bara tecken för tingen, inte tingen själva, se den så kallade universaliestriden. Denna nominalism förenade han med ett nytt intresse för det individuella och för den empiriska världen i allmänhet. Hans ståndpunkt innebar en avgörande vändpunkt i skolastikens historia. Han formulerade den princip om minsta möjliga antagande som går under beteckningen Ockhams rakkniv.

Ockham var den så kallade "nominalismens" huvudrepresentant, med hedersnamnen Venerabilis inceptor, Doctor singularis et invincibilis, Princeps et caput nominalium.

Han studerade i Oxford och ingick i franciskanorden, där han anslöt sig till observanternas strängare parti. Han var lärjunge till Johannes Duns Scotus (död 1308) och blev själv en framstående lärare i filosofi och teologi vid universitetet i Paris och därefter i Oxford. Där bekämpade han och vann över den rådande "realismen". 1322 uttalade han på ett ordenskonvent i Perugia en kraftig protest mot påven Johannes XXII:s välvilja mot ordens mindre stränga parti. På grund av detta blev han fängslad i Avignon, men lyckades fly. Han bannlystes 1328, och påven Klemens VI:s lyckades inte förmå honom till lydnad och underkastelse, trots förhandlingar.

Ockham ansåg att naturorsakerna, som frambringar tingen, omedelbart åstadkommer dem som individuella företeelser, varför en särskild individualiseringsprincip, som Duns Scotus hävdade finns, är helt överflödig. De föregående medeltidstänkarna hade i allmänhet tänkt sig sinnesförnimmelserna som någon sorts inre avbilder av tingen. Ockham bröt med denna syn och betraktade förnimmelserna och begreppen som endast tecken (termini) för de föremål som framkallar dem. Med hjälp av dessa tecken kommer vi inte åt tingens väsen. Men vi kan i tänkandet liksom räkna med dem såsom med ett slags lätthanterliga skiljemynt. Dessa tecken kan vart och ett för sig representera en mångfald individuella föremål och blir därigenom på sätt och vis något generellt. Men verkligheten i sig själv består endast av individer. Medan den föregående medeltidsfilosofin arbetade med endast abstrakta begrepp, antog Ockham även en intuitiv kunskap, inte bara i form av sinnesåskådning, utan också som ett vetande, som innebär omedelbar visshet och därigenom undgår det med slutledningar opererande abstrakta förståndets osäkerhet.

Denna uppfattning tillämpade han också i sin teologi. Guds existens kan enligt Ockhams syn varken omedelbart härledas ur hans begrepp, såsom Anselm av Canterbury försökt. Inte heller kan den bevisas kosmologiskt. Den enda kunskapskällan för vetandet om Gud är därför uppenbarelsen. Guds allmakt gör allting möjligt för honom. Denna föreställning om Guds allmakt utsträcker Ockham även till det moraliska området, och han förnekar därför att det finns något gott och rätt i sig självt. Hade det behagat Gud, så hade han kunnat dekretera, att det rätta varit en hänsynslös egoism. Endast uppenbarelsen, som lär oss känna hans vilja, definierar skillnaden mellan gott och ont.

Även om Ockhams lära fördömdes av universitetet i Paris 1340, omfattades den av en mängd lärjungar. Gabriel Biel (död 1495), "den siste skolastikern", sammanfattade Occams läror och utövade genom dem inflytande på Luther och Melanchthon, liksom å andra sidan Occam är att beteckna som en föregångare till den empiriska riktningen inom den nyare tidens engelska filosofi. Bland Occams många skrifter må nämnas Summa totius l logices, Super IV libros sententiarum subtilissimus quaestiones, Centiloquium theologicum och Dialogus in tres partes distinctus, hans kyrkopolitiska huvudverk, där han ger kejsaren rätt att avsätta påven och vänder sig mot påvens ofelbarhet, men även mot konsiliernas.

Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. ^(Not)