Irakkriget
Wikipedia
Irakkriget, kriget i Irak (officiellt av koalitionen kallat Operation Iraqi Freedom) var ett krig som utkämpades år 2003 mellan Saddam Husseins Irak och en koalition av länder där USA och Storbritannien spelade de största rollerna. Trots att kriget officiellt slutade den 1 maj 2003 är merparten av de utländska trupperna kvar i landet på grund av motstånd mot den nyinrättade samhällsordningen; därför menar vissa att kriget fortfarande pågår. Det är svårt att uppskatta antalet civila dödsoffer, men av Iraq Body Count uppskattas 38 000 – 42 000 ha omkommit. Dessa siffror ligger också nära dem som givits av Bushregeringen. Enligt en statistisk undersökning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknas ockupationen ha lett till en överdödlighet på cirka 650 000 irakier. Av koalitionens soldater har enligt koalitionen över 2 900 amerikanska, 100 brittiska och 100 av övriga i koalitionen stupat.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund och förspel
Kort efter den 11 september-attackerna förespråkade USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld och biträdande försvarsminister Paul Wolfowitz en omedelbar attack mot Irak. President Bush och utrikesminister Colin Powell motsatte sig dock detta eftersom det inte fanns några bevis för att Irak varit inblandat. Ett angrepp hade dock troligen varit planerat sedan flera år tillbaka av delar av Bushs regering.
Den uttalade anledningen till kriget var att Irak hade tillgång till massförstörelsevapen. Saddam Hussein påstod att han förstört alla kemiska och biologiska vapen efter Gulfkriget. Han hade tidigare använt kemiska vapen mot kurderna i Halabja 1988. President Bush sa även att Saddam var ett hot mot USA, att han destabiliserade Mellanöstern, försämrade Israel/Palestina-konflikten och finansierade terrorism. CIA-rapporter hävdade att Saddam Hussein hade försökt införskaffa material för framställning av kärnvapen, inte redovisat hur han förstört vapnen och hade missiler med för lång räckvidd. 1998 godkände Bill Clinton och kongressen ett dokument som sa att det är USA:s presidents skyldighet att arbeta för att få bort Saddam Hussein från makten [1] [2].
Bushadministrationen hävdade inför världen om att Saddam Hussein kunde förse terrorister med massförstörelsevapen och uppmanade därför FN att stärka mandaten för att avrusta Irak. Detta resulterade i en diplomatisk kris. Den 13 november 2002 påbörjade FN:s Hans Blix och IAEA:s Mohamed ElBaradei vapeninspektioner i Irak, under FN-resolution 1441. Några spår efter massförstörelsevapen fanns inte. USA hävdade dock att irakiernas samarbete med vapeninspektörerna var inte alltid tillfredställande, vilket ledde till att inspektörernas effektivitet ifrågasattes från främst amerikanskt håll. [3].
USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell avrådde kollegerna i Bushadministrationen från att starta ett väpnat angrepp mot Irak utan ett tydligt godkännande av FN. USA ville att FN:s säkerhetsråd skulle godkänna en resolution som gav dem rätt att använda våld mot Irak enligt FN-stadgans kapitel VII. Förslagen mötte starkt motstånd i världen och Frankrike hotade att lägga in sitt veto. Detta gjorde att man drog tillbaka resolutionen och förberedde sig på krig genom att skapa the coalition of the willing, utan FN:s samtycke [4]. Bushadministrationen hävdade dock att kriget hade stöd av gamla FN-resolutioner: "Under resolutionerna 678 och 687 - båda giltiga - har vi och våra allierade rätt att använda våld mot Irak för att avlägsna landets massförstörelsevapen. Det är ingen fråga om tillstånd, det är en fråga om vilja." Denna tolkning var dock de anfallande länderna i princip ensamma om att göra.
En stor mängd politiker över hela världen, till exempel FN:s generalsekreterare Kofi Annan, Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Frankrikes president Jacques Chirac, ifrågasatte krigets legitimitet. Över hela världen hölls stora protester och demonstrationer mot kriget och Bushadministrationens utrikespolitik. Inte sällan var demonstrationerna lika stora som de som utspelade sig under Vietnamkriget.
Media spelade en mycket stor roll under kriget och efterfrågan på nyheter var enorm. Den norska journalisten Åsne Seierstad rapporterade från Bagdad till svenska medier under kriget.
Uppskattningsvis ska i dag mellan 34 000 och 38 000 civila irakier ha dött som direkt följd av det militära angreppet. Omkring dubbelt så många ska ha skadats.
[redigera] Motiv för invasionen
USA och koalitionen påbörjade en militär operation mot Irak den 20 mars 2003. De presenterade följande argument för ingripandet:
- Att hindra Saddam Hussein från att använda de förmodade massförstörelsevapnen. Detta var också den uttalade huvudanledningen till kriget.
- Ett påstått mordförsök på George H. W. Bush 1991.
- Brott mot en vapenvila 1991.
- Brott mot ett flertal FN-resolutioner.
- Brott mot folkrätten och mänskligheten.
- Befria det irakiska folket från förtryck och diktatur.
- Påstådda förbindelser mellan Saddam Hussein och terroristnätverket al-Qaida.
Många kritiker mot kriget ansåg dock att den påstådda anledningen till invasionen — massförstörelsevapen — främst var en dimridå och att USA i själva verket var ute efter att kontrollera Iraks olja. Det vanligaste argumentet för denna linje har varit att flera av ledamöterna i Bushs regering har band till oljeindustrin, samt att det enda av Iraks regeringsdepartement som skyddades från plundring under kaoset efter Bagdads fall var dess oljeministerium. Detta har bemötts med motargumenten att att Irak bevisligen har haft och använt massförstörelsevapen, att USA har gett tillbaka kontrollen av oljan till Iraks regering samt att USA (och de amerikanska oljebolagen) betalar för oljan.
Det är dock svårt att bortse från att långsiktiga strategiska och geopolitiska intressen, varav kontroll över en stabil oljeförsörjning är ett, kan ha varit ett incitament till invasionen. Det intensiva intresset för Irak i kretsen kring Bush tog sin början långt före 11 september, redan under Clintonåren. Eftersom världens konsumtion av olja ökar explosionsartat medan produktionskapaciteten snart väntas minska så har det påståtts att ett av de amerikanska motiven för invasionen var att man ville tillförsäkra sig om en stabil och USA-allierad storproducent i regionen, gärna med demokratiskt styre, i stället för att vara alltför bunden vid det instabila och brutalt tyranniska Saudiarabien. Ett faktum är också att Iraks olja efter invasionen prissattes i dollar i stället för som tidigare euro. Se också Carterdoktrinen och petrodollar.
Neokonservativa politiker och debattörer i och utanför Bushregeringen (och även många svenska debattörer, till exempel Per Ahlmark) menade att ett demokratiskt Irak, skapat genom en invasion och störtande av Saddam Hussein, skulle skapa en dominoeffekt av demokratiska revolutioner i hela Mellanöstern. Kritiker -- från både vänster och höger -- menade att denna position byggde på en grovt förenklad bild av verkligheten. Dessa förhoppningar har hittills inte slagit in i någon större utsträckning.
[redigera] Invasionen
Den 20 mars 2003 omkring 02:30 UTC (05:30 lokal tid), 90 minuter efter det att tidsfristen gått ut för Saddam Hussein och dennes söner att lämna Irak, hördes explosioner i Bagdad och specialstyrkor från det australiska flygvapnet gick över gränsen i södra Irak. Klockan 03:15 UTC meddelade USA:s president George W. Bush att han givit order om attack mot mål i Irak.
Före invasionen hade många bedömare räknat med en längre flygbombningskampanj före insättandet av landstyrkor, såsom vid Kuwaitkriget eller invasionen av Afghanistan 2001. I stället gick USA:s taktik ut på samordnade flyg- och landattacker för att splittra de irakiska styrkorna så snabbt som möjligt (se Shock and Awe).
[redigera] Bagdads fall
Tre veckor efter invasionen gick de amerikanska styrkorna in i Bagdad. De ursprungliga planerna gick ut på att låta pansarfordon omringa staden och strida gata från gata med hjälp av luftstyrkor. Den 5 april skickades en mindre pansarstyrka för att testa det irakiska försvaret och försöka inta Bagdads flygplats. Denna styrka mötte hårt motstånd, med bl.a. flera självmordsattacker, men lyckades ändå nå flygplatsen. Två dagar senare skickades en ny styrka ut för att inta Saddam Husseins palats, där man etablerade en bas. Inom några timmar efter intagandet av palatset hade det irakiska motståndet börjat falla sönder. Irakiska regeringsrepresentanter hade antingen försvunnit eller kapitulerat. Den 9 april 2003 var Bagdad formellt intaget av de amerikanska styrkorna och Saddam Husseins styre var deklarerat över. Saddam Hussein själv hade försvunnit och fanns på okänd plats. Många irakier firade regimens fall genom att vandalisera de många Saddamporträtten och statyerna som fanns på gatorna.
En uppmärksammad händelse var rivningen av en stor Saddamstaty i centrala Bagdad, medan en irakisk folksamling hejade på. Denna starkt symboliska händelse visat sig vara arrangerad av amerikanska armén och pressen. Pansarfordon spärrade av torget så att demonstranter inte kunde ta sig fram, och den hurrande folksamlingen bestog av omkring 100 personer varav i alla fall några var exilirakier influgna av amerikanerna.[5] [6] [7].
Den 1 maj 2003 förklarade president Bush i ett berömt tal ombord USS Abraham Lincoln att de militära operationerna nu var avslutade.
Koalitionsstyrkorna påbörjade snabbt letandet efter nyckelpersoner inom Saddam Husseins styre. Till hjälp hade man bland annat tillverkat en kortlek med bilder de efterspanade ledarna. Den 22 juli 2003 dödades Saddams söner, Qusay och Uday Hussein, i en eldstrid efter ett tips om deras gömställe.
Saddam Hussein själv infångades av amerikanska styrkor den 13 december 2003 vid en bondgård utanför hans hemstad Tikrit. Han hade hållits fången av en militant Irakisk grupp[källa behövs] sedan krigets början. Han befann sig i en liten underjordisk håla utan hygienartiklar med bl.a. två oladdade vapen.
[redigera] Utvecklingen i Irak efter invasionen
Se också ockupationen av Irak.
Irak dras efter invasionen med enorma problem. De etniska spänningar som Saddams tyranni höll i schack har efter invasionen släppts loss i full skala, och brutala våldsdåd utförs nästan dagligen av en svåröverblickbar mängd av etniska, religiösa och politiska grupperingar. Invasionsmakterna har av många kritiserats starkt för att den saknade planer för hur dessa (förutsägbara) problem skulle hanteras efter invasionen. Flera bedömare (inlusive ministrar i den irakiska regeringen [8]) talar nu om att landet befinner sig i inbördeskrig, och inom den amerikanska militären diskuteras det nu öppet att Irak bör delas i tre delar [9], eventuellt efter en omdaning av hela främre Asien [10].
Landet lider också av stora infrastrukturproblem. Redan innan invasionen led landet svårt av de sanktioner det utsattes för, och kriget knäckte därefter en redan svag infrastruktur. Problemen har framför allt drabbat vården, försörjning av el och vatten samt polisväsendet. Bagdadborna hade i februari 2006 i medel tillgång till elektricitet 8 timmar per dag, jämfört med 16 - 24 före invasionen. I augusti 2005 angav 71 procent av irakierna att de hade problem med försörjning av rent vatten och 70 procent med avloppet [11].
Enligt FN:s "World Food Program" har nästan alla irakier tillräckligt med mat. I mitten av 2004 var alla Iraks 240 sjukhus öppna (sjukvårdsbudgeten under Saddams tid var 16 miljoner dollar, nu är den 1000 miljoner dollar [12]). Nästan alla skolor och universitet har öppnats. Iraks BNP har vuxit med 52 % efter kriget. Arbetslösheten tros ha gått ner från 50 - 60 % i juni 2003 till 25 - 40 % i mars 2006 [13].
Iraks media är inte längre censurerade på samma sätt som de var på Saddams tid. Situationen för journalister är dock svår, och Irak hamnade 2005 på plats 157 (strax under Laos och strax ovanför Vietnam) på den rankinglista över länders pressfrihet som publiceras av Reportrar utan gränser.
Kritiker till kriget har samtidigt hävdat att den tidigare ekonomiska situationen i Irak främst orsakats av FN:s handelsblockaden mot landet, se Olja mot mat-programmet. Denna blockad skall också, enligt WHO ha lett till ungefär en halv miljon irakiska barns död redan i slutet av 90-talet. Det sammanlagda antalet dödsfall på grund av sanktionerna beräknas till omkring 1,8 miljoner[källa behövs]. Flera av medlemmarna i säkerhetsrådet ville upphäva sanktionerna när dess negativa effekter blev kända, något som USA och Storbrittanien motsatte sig.[källa behövs] Fler av cheferna för sanktionsprogrammet har också hoppat av som protest mot effekterna av det samma.[källa behövs] Den tidigare dåliga strömförsörjningen i landet kan också förklaras med att kraftstationerna bombats av USA. Majoriteten av dessa har nu återuppbyggts [14].
Samtidigt är motståndet mot den utländska truppnärvaron starkt enligt en opinionsundersökning gjord på uppdrag av det brittiska försvarsdepartementet. I undersökningen fann man att 82 procent av landets befolkning är starkt emot den utländska truppnärvaron, 45 procent anser att väpnat motstånd är berättigat. Förtroendet för de utländska trupperna är mycket lågt och 72 procent anser att de inte har något förtroende för dem samtidigt som under en procent av befolkningen anser att truppnärvaron lett till ökad säkerhet. [15] Andelen irakier som anser att landet är på rätt väg sjönk under 2005 från 67 procent till 49 procent [16]. Enligt en undersökning av Iraq Centre for Research and Strategic Studies, där 2 000 irakier intervjuades, ansåg nio av tio att Irak är ett sämre land att leva i nu än före invasionen i april 2003 [17].
Efter att invasionen avslutades så har koalitionen inte kunnat dra tillbaka sina trupper på grund av kraftigt motstånd från olika motståndsrörelser, vilket bl.a. har yttrat sig i terrorattacker mot civila irakier och attacker mot soldater. Antalet attacker har ökat från 8 om dagen i juli 2003 till 75 om dagen i maj 2005 [18].
Parlamentsval hölls i slutet av 2005. Den politiska situationen i Irak efter invasionen är mycket komplicerad på grund av spänningar mellan etniska (kurder och araber) och religiösa (sunni- och shiamuslimer) grupperingar. Den dominerande politiska gruppen är den shiamuslimska koalitionen SCIRI (Supreme Council for Islamic Revolution in Iraq) med nära anknytning till Iran. Det iranska inflytandet i Irak har ökat kraftigt som följd av invasionen och parlamentsvalen, och mannen som kallats Iraks mäktigaste man — ayatollan Ali al-Sistani — är född i Iran och har iranskt medborgarskap. Eftersom invasionen dessutom avlägsnade Irans farligaste hot utan att landet behövde avlossa en kula har det av politiska bedömare pekats ut som stora vinnaren i Irakkonflikten. Iran har dock uttryckt stor oro över den explosiva och svårförutsägbara etniska situationen.
[redigera] Krigets globala effekter
Irakkriget är en av de mest kontroversiella och polariserande händelserna i världen på senare år. Kriget har världen över lett till många starka missnöjesyttringar mot USA:s utrikespolitik.
Terrorister har haft Irakkriget som argument för sina gärningar. Bombdåden i Madrid 2004, vilka utfördes av marockanska terrorister, motiverades genom Spaniens deltagande i kriget. Detsamma gällde ([källa behövs] {eftersom kategoriskt påstående}) bombdåden i London 2005. I båda länderna hade majoriteten av invånarna motsatt sig att deras trupper skulle delta i invasionen. Enligt en amerikansk underrättelserapport har kriget bidragit till att terrorhotet ökat under de senaste åren [19].
Den 30 september 2004 presenterade USA:s irakutredningskommission sin rapport, den säger bland annat att "Vi hittade inga bevis som visar att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen 2003, men tillgängligt bevis från utredningen — inklusive intervjuer av fångar och granskandet av dokument — visar att Irak kan ha haft ett fåtal vapen, men inget av militär betydelse." [20] I 11 septemberkommissionens rapport framkom inga bevis för att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. USA hävdade dock att Iraks regering aktivt försökte att skaffa teknik för att producera sådana vapen så fort FN-sanktionerna lyftes [21]. Kommissionen kom också fram till, trots rykten om att Irak och al-Qaida hade kontakt 1996, att "ingen relation" mellan de båda existerade i samband med 11 september-attackerna [22]. Vissa kritiker anklagar därför Bushadministrationen för att ha medvetet ljugit om kopplingar mellan de två för att få stöd för kriget. Hussein företrädde en sekulariserad västvänlig baathistisk linje medan al-Qaida företräder en islamistisk panarabisk linje.
Kriget i Irak och den efterföljande ockupationen har hittils kostat över 300 miljarder dollar [23].
