Svensk folkmusik

Wikipedia

Om man frågar ett stort antal personer om vad Svensk folkmusik är kommer troligtvis alla ha en väldigt tydlig bild av vilken musik begreppet beskriver. Dessa beskrivningar kommer dock sannolikt inte likna varandra. Vissa brukar kategorisera svensk folkmusik som melodier som uppstått i Sverige och inte har någon känd upphovsman. Detta är dock en sanning med modifikation. Det är dock osäkert hur svensk denna musik egentligen är eftersom alla musikformer som brukar räknas till genren är ett resultat av influenser från utlandet. Dessutom är det få folkmusiker idag som inte komponerar egen musik alternativt spelar musik av kända upphovsmän.

En annan definition är att folkmusiken är "musik bland landsbygdens människor förr i tiden" (Ling 1980). Detta kan tyckas vara ett luddigt begrepp och det kräver vissa förtydliganden. Från 1600-talet ökar skillnaderna mellan adelns och allmogens musik även om musicerande över klassgränserna givetvis förekommer. Under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet började massproducerad underhållningsmusik tränga in i landet och nådde stor spridning. Av denna anledning skulle man kunna snäva in definitionen av folkmusik till "populärmusiken bland landsbygdens befolkning i huvudsak mellan 1600-talet till slutet av 1800-talet".

För att få en mer rättvis definition bör man nog inkludera musik som tillkommit efter detta men håller sig inom samma ramar, till exempel de låttyper och danser som uppstod inom den aktuella tidsperioden. Genom detta inkluderas exempelvis en nyskriven polska i begreppet folkmusik, vilket de flesta folkmusiker idag skulle anse rimligt. Detta utesluter dock musik av de moderna grupperna Nordman och Sarek från folkmusiken och enligt detta synsätt spelar grupperna alltså någon form av pop samtidigt som de använder sig av instrument vanliga i folkmusiken.

Innehåll

1 Typer av musik som vanligen anses vara svensk folkmusik
2 Instrument inom folkmusik
3 Modern folkmusik
4 Kända folkmusiker
5 Se även
6 Externa länkar
7 Litteratur

[redigera] Typer av musik som vanligen anses vara svensk folkmusik

Folkmusiken är rent begreppsmässigt snårig och indelning i subgenrer är inte helt lätt. En anledning till detta är att allt som idag ingår i folkmusikbegreppet en gång varit populärmusik men i takt med att musiken ansetts föråldrad för ungdomskulturen och blivit tillräckligt gammal för att ses som inhemsk och uråldrig lagts till folkmusiken. Nedan följer en beskrivning av olika typer av musik som idag på något sätt kopplas till den svenska folkmusiken.

[redigera] Spelmansmusik

Ett ord många förknippar med folkmusik, är spelmansmusik - en dansmusik som oftast är fiolbaserad. Till spelmansmusiken hör gånglåtar och brudmarscher samt dansrytmerna polskor, vals, schottis, hambo, polka. Något mindre vanliga låttyper är exempelvis engelska och menuett.

Polskan är den äldsta av dessa danser, som fått sitt namn från att den antas komma från Polen. Polskan var populär i hela Europa under 1600-talet, men har kommit att bli kvar i Norden och särskilt känneteckna nordisk folkmusik; såväl hos dagens spelmän som i de gamla uppteckningarna är polskan den vanligaste låttypen. När den kom var dess karaktär av pardans en modernitet; tidigare hade man mest haft ringdans och långdanser. När polskan kom till Sverige hade den två delar, fördans i jämn takt och proportio i jämn tretakt, som var samma melodi "omproportionerad" till tretakt. På 1600-talet lades en efterdans till, då ofta med namnet serra. Under årens lopp omformades denna tredelade dans till en rad lokala variationer runt om i Europa. Namnen pols, polska, och polonesse blev gängse för de senare dansvarianterna som uppstod, men även namnen springar, springdans m.fl. förekom. Vanligen var det tretaktsdelarna av sviten man tog fasta på och gångturen och omdansningen lades samman att dansas till tretakten. Några undantag finns dock: i vissa norska traditioner behöll man delningen som blev till gangar och springar, på danmarks västkust dansades tretaktsomdansning med gångtur till tvåtaktsmelodier. Denna polskevariant är fortfarande levande på den lilla ön Fanö i syvästdanmark, men under namnet sönderhoning.

Polskan hade sin storhetstid under 1700-talet innan den fick maka på sig åt andra låttyper. Även om de flesta svenskar har större uppfattning om vad schottis och vals är än polska, är den ojämna polskerytmen välkänd för nästan alla svenskar genom sånglekar av typen Nu är det jul igen. Under 1800-talet trängdes polskan undan av några nya danstyper, däribland vals, schottis, hambo, snoa och polka.

Under början av 1900-talet ville även många musikforskare värna det svenska musikarvet, i takt med tidens nationalistiska strömningar. Koreografer lät sig inspireras av folkliga danser och låtar, och skapade musik och dans för sceniskt bruk. Melodierna är traditionella låtar men spelsättet kan skilja sig lite från det den folkliga dansen. Utifrån dessa danser skapades folkdanslagen, som alltså dansar koreografier från förra seklets början. På grund av folkdanslagen är det dessa koreografier som de flesta svenskars tänker på när de hör ordet folkdans, och vad gäller svenska förhållanden har det ordet därför fått en något annorlunda betydelse än det normalt har.

När jazzen kom levde vals, schottis, hambo, polka och snoa levda kvar på dansbanorna, tillsammans med tango och lite andra influenser från det tidiga seklets populärmusik. Denna danskultur fanns ett tag parallellt med jazzen, och kom att kallas att dansa gammalt. När jazzen alltmer tog över skapades en förening, Gammeldansens vänner, för att värna om den musik som varit populär när föreningens skapare var unga. Föreningens namn har hjälpt till att cementera uttrycket gammeldans, och musiken från den eran, sin tids populärmusik, kallas idag ofta för gammeldansmusik (inbland förkortat gammtjo eller liknande).

När man i dagens spelmanskretsar vill dansa traditionella svenska danser som sällskapsdans, till skillnad från folkdanslagens koreografier, används ibland uttrycket folklig dans. Vid sådana arrangemang dansas mest polska men även en hel del gammeldanser.

[redigera] Folkliga visor

Folkliga vistraditioner är också folkmusik. En del av det vi kallar folkvisor är dock inte genuint folkliga utan filtrerat genom konstmusiker under 1800-talets och det tidig 1900-talets nationalromantik. Alla visor kopplas inte till folkmusiken, exempelvis är Bellman och Taube enligt de flesta inte folkmusik medan medeltida ballader är det. En del av de visor som upptecknats i Sverige såsom förda vidare genom muntlig tradition, finns även upptecknade på andra ställen i Europa. Ofta har texterna spritts som så kallade skillingtryck.

[redigera] Vallmusik

Vallmusiken var bruksmusik i gamla tiders jordbruk där fäbodar var i bruk i många delar av Sverige. Musiken användes bl.a. till att locka på djur och för kommunikation mellan gårdar och framfördes exempelvis på bockhorn, lurar och via kulning, en sångteknik som hörs på stora avstånd. I vallmusiken skall ofta tonernas höjd vara lite avvikande från det man kan åstadkomma på instrument med fasta tonhöjder.

[redigera] Instrument inom folkmusik

Det vanligaste instrumentet inom folkmusiken idag är fiolen som snabbt blev mycket populär då den kom under 1600-talet, alltså ungefär samtidigt som den kanske mest typiska svenska dansen, polskan. Nyckelharpan är enligt många det mest typiska svenska folkinstrumentet eftersom den knappt förekommer utanför Sverige. Den är känd i Sverige från senmedeltiden men förde en tynande tillvaro fram till att den moderniserades på 1900-talet. Ett riktigt gammalt instrument inom svensk folkmusik är vevlira. Även säckpipa har använts, en tradition som nästan hann dö ut innan den räddades. På fäbodarna uppstod en särskild folkmusiktradition, med näverlurar, kohorn, spilåpipa, sälgflöjt och sångtekniken kulning. I framför allt södra Sverige var Hummeln förut ett vanligt instrument. Det kan liknas vid en föregångare till cittran och passar utmärkt till ackompanjemang av sång. Klarinett är ett instrument som tidigt blev populärt bland folket, mycket tack vare militärmusikerna som då också kunde fungera som dansmusiker. Dagens trend inom folkmusiken är dels att nyare instrument såsom gitarr, mandola (och bouzouki) samt saxofon (främst sopranvarianten) vinner mark men även att många plockar fram de ålderdomliga borduninstrumenten.

[redigera] Modern folkmusik

Modern spelmansmusik har rötter i äldre spelmansmusik, men kan också skilja sig väsentligt därifrån. En del spelar till dans och komponerar nytt i mer eller mindre gammalt stil, men stor del av det som ryms inom folkmusikgenren är konstruerat för scen och skiva. Man använder ofta nya instrument; den multiinstrumentalisten Ale Möller spelar polska på det grekiska instrumentet bouzouki. Borduninstrument som vevlira och säckpipa har börjat användas igen, som ett sätt att söka sig riktigt långt tillbaka i våra traditioner. Gränserna mellan spelmansmusik och övrig folkmusik suddas alltmer ut, och blandas med influenser från annan musik som till exempel jazz. Folkmusik i gränstrakten till rock- och popmusik kallas ofta folkrock. Vissa räknar exempelvis Nordman som använder sig av nyckelharpa till låtar vars basala struktur är popens 4/4-takt, till folkrocken. Andra anser att för att höra till denna genre måste ett band spela musik av de traditionella låttyperna såsom exempelvis Hoven Droven gör.