Indianer
Wikipedia
- För motorcykelmärket Indian, se Indian (mc).
Indianer är det folkslag som utgör ursprungsbefolkningen i Sydamerika och, tillsammans med inuiterna, Nordamerika.
Innehåll |
[redigera] Etymologi och terminologi
"Indianer" är en term som uppstod ur Christofer Columbus missuppfattning då han nådde de karibiska öarna 1492 och trodde att han hade nått Ostindien. Han kallade därför invånarna indios, spanska för "indier". Trots hans misstag fortsatte den heterogena amerikanska befolkningen att kallas "indianer". I dag betraktas i allmänhet "indians" som ett nedsättande ord och ersätts ofta med "Native Americans" i USA, "First Nations" / "Premières Nations" i Kanada , "Pueblos indigenas" i de spansktalande länderna respektive "Povos indignes" i Brasilien.
På engelska har indianerna ofta kallats för "Red Indians" för att, så att säga i efterhand, skilja dem från de verkliga indierna. Förmodligen kommer det namnet och det svenska ordet "rödskinn" av sedvänjan att måla sin kroppar röda hos indianer i nordöstra skogsområdet. Idag betraktas detta namn dock som nedsättande och undviks. Indianernas hudfärg varierar från ljusgul till mörkbrun och det är inte heller sant att alla indianer är svarthåriga.
På franska har termen amérindien föreslagits som alternativ, ett namn som även försvenskats till "amerinder".
[redigera] Historia
[redigera] Tidig historia
- Huvudartiklar: Amerikas arkeologi, Paleoindianer
- Teorin om Beringlandbryggan
Antropologiska och genetiska spår tyder på att människan ursprungligen migrerade till de två amerikanska kontinenterna från Sibirien över Berings sund för omkring 17–11 000 år sedan. Exakt när och hur denna första våg av invandring skedde, eller om kontinenten överhuvudtaget koloniserades på det sättet, är fortfarande omdiskuterat. Tidigare har antropologer varit överens om att de första emigranterna korsade sundet för omkring 12–10 000 år sedan via den landbrygga över Berings sund som existerade under den senaste istiden (26 000-11 000 år sedan). Därifrån ska de ha koloniserat kontinenterna via Alaskas och Kanadas inland som nyligen befriats från sitt istäcke.
Olika upptäckter nyligen antyder dock att bosättningar funnits i Brasilien och Chile redan för 11 500 år sedan eller till och med tidigare[1]. Flera alternativa teorier, som inte nödvändigtvis motsäger varandra, finns därmed:
- De första migranterna kan ha korsat landbryggan flera årtusenden tidigare och undvikit isen i norra Nordamerika genom att följa dess östkust, antingen till lands eller till havs längs med kusten. Denna sista hypotes motsägs av den uppenbara bristen på spår efter sjöfarare under denna period.
- Korsandet av Berings sund kan har ägt rum före den senaste istiden, dvs för omkring 37 000 år sedan, en teori som styrks av arkeologiska fynd i Sydamerika som daterats till före 12–14 000 år sedan.
- En mer radikal teori är att invandringen från Sibirien ska ha föregåtts av folk från Oceanien som antingen seglade över Stilla havet eller tog sig över Beringia långt före de asiatiska folken. Anhängarna av denna teori menar att de äldsta spåren av människan i Sydamerika och på Baja California uppvisar tydliga icke-asiatiska drag som liknar aboriginerna i Australien eller de så kallade negriterna i Sydostasien och på Andamanerna. Dessa hypotetiska amerikanska stamfäder skulle ha trängts undan av migranterna från Sibirien men ha kvarvarande ättlingar i den nu hotade ursprungbefolkning som fortfarande lever i Eldslandet.
Foto: Lomen Bros, publ. 1916, USLOC.
De flesta antropologer och arkeologer är emellertid överens om att de genetiska och kulturella bevisen för ett sibiriskt ursprung är de mest tillförlitliga. Enligt dessa teorier har, med största sannolikhet, tre olika migrationer från Sibirien till Amerika ägt rum:
- Den första vågen kom till ett land som beboddes av stora däggdjur från slutet av pleistocen: Mammutar, hästar, jättetrögdjur och ullhåriga noshörningar. Cloviskulturen ska vara en produkt av denna migrationsvåg och folsomkulturen, som baserade sig på jakt på bisonoxe, det som utvecklades från den. Med tiden ska dessa paleologiska indiankulturer ha spritt sig ända ner till Eldslandet.
- Den andra vågen var förfäder till na-denekulturerna. De levde framför allt i Alska och västra Kanada, men några av dem emigrerade så långt söderut som till USA:s nordvästra stillahavskust och sydvästra USA och ska vara förfäder till dene-, apache- och navajoindianerna.
- Med den tredje vågen kom inuiter och aleuter till Amerika. De kan ha tagit sig över havet, sedan landbryggan över Berings sund försvunnit.
- Nyligen har genetiska studier givit en antydan om att fyra olika migrationsvågor kan ha kommit från Asien. Det finns även belägg för en mer småskalig invandring från Europa på senare tid; människor som ska ha anammat en livstil liknande inuiternas och yupikernas under den senaste istiden.
En konsekvens av de successiva migrationsvågorna blev att stora grupper med liknande språk och, i viss utsträckning liknande drag, bosatte sig i olika områden av de två kontinenterna. De flesta folkgrupperna har i första hand varit lojala mot sin stam, men etnologer brukar försöka gruppera den enorma mångfalden i kontinenternas befolkning i större kulturområden utifrån geografiskt ursprung, lingvistiska likheter och levnadsmönster.
Många av dessa ursprungliga invånare i Amerika levde ett nomadiskt eller halvnomadiskt liv ända fram till den europeiska koloniseringen av den Nya världen. Stora jordbruksbaserade civilisationer med monumental arkitektur, städer och avancerade styrelseskick uppstod dock kring Mississippifloden, i Mexiko, Centralamerika och Anderna.
- Se även: Mississippikulturen, Cahokia, Mesoamerika, maya, olmeker, tolteker, zapoteker, aymara, inka, Brasiliens ursprungsbefolkning.
[redigera] Den europeiska kolonisationen
Den europeiska kolonisationen av Amerika förändrade permanent och i grunden den amerikanska ursprungsbefolkningens livsvillkor och kulturer. Mellan 1400-1900 undanträngdes de och deras antal decimerades kraftigt av umbäranden, sjukdomar, krig och förslavning. De första indianerna som möte Columbus var arawakerna på Hispaniola. De gjordes till slavar och 1550 återstod bara 500 individer. Hundra år senare var de helt utrotade.
På 1400-talet förde spanjorer och andra européer med sig hästar till Amerika. Några av hästarna lyckades smita och sprida sig i vilt tillstånd. Hästen, som ursprungligen kom från Amerika (hästdjur som Equus complicatus), dog ut på kontinenten i slutet av den senaste istiden. Det europeiska återintroducerandet av hästen fick djupgående konsekvenser för de nordamerikanska indianerna på de Stora slätterna. Genom hästen kunde lättare fånga sina byten, expandera kraftigt och öka handeln med omgivande stammar.
Européerna förde också sjukdomar till Amerika. Européerna var immuna mot sjukdomar som vattkoppor och mässling, men det var inte ursprungsbefolkningen och dessa sjukdomar, i synnerhet smittkoppor, visade sig mycket ödesdigra. Den europeiska utforskningen av Amerika åtföljdes av epidemier som utplånade hela samhällen. Hur många indianer som dog av smittorna är svårt att uppskatta, men enligt somliga bedömningar kan visa befolkingsgrupper ha decimerats med upp till 80%.
[redigera] Geografi
[redigera] USA
- Huvudartikel: USA:s ursprungsbefolkning
I USA kallades ursprungsbefolkningen, utom de i Alaska, på Hawaii och andra Stillahavsöar, tidigare "amerikanska indianer" (American Indians) men har på senare tid istället börjat benämnas "Inhemska amerikaner" (Native Americans). Ända från koloniseringens inledning uppstod strider mellan européer och indianer; i början kunde grymheten vara ömsesidig, men med Indian Removal Act 1830 började den stegvisa fördrivningen av indianerna, ofta dikterad direkt från Washington och ofta med tusentals dödade indianer som följd. Under senare hälften av 1800-talet förvisades till slut de återstående indiankulturerna till reservat samtidigt som bisonoxen, prärieindianernas traditionella jaktbyte, i princip utrotades. Deras språk, religion och kultur undertrycktes sedan genom förbud och försök att påtvinga dem kristendom. Under senare tid har dock ett gradvis erkännande av ursprungsbefolkningens rättigheter allt mer hamnat på den politiska dagordningen och i några fall har skadestånd utbetalats för grymheter som tidigare begåtts - ett viktigt erkännande för många indianer.
Innan européernas ankomst uppvisade indianernas kultur en enorm mångfald. Några särskilt framträdande hantverk var sömnad, textilkonst, keramik och ett formaliserat bildspråk i form av stiliserade skulpturer och fetischer och sandmåleri. Mycket av konsten var intimt förknippad med förfäderskult och mytologi. Idag tillhör många indianer en synkretistisk, kristen rörelse som kombinerar den kristna liturgin med traditonella dans- och sångritualer till trummor.
[redigera] Kanada
- Huvudartikel: Kanadas ursprungsbefolkning
Ursprungsbefolkningen i Kanada kallas "inhemska folk" (Aboriginal Peoples) och indianerna, ursprungsbefolkningen förutom inuiter och métis, kallas First Nations. De utgör omkring 3% av landets befolkning men, i det glest befolkade Kanada, upptar de ett betydligt större territorium än indianerna i USA. Liksom i USA har många First Nations kraftigt decimerats som följd av den officiella politiken. Stora vattenkraftsprojekt har tvingat bort tusentals indianer (och inuiter) från deras traditionella territorium. Flera av Kanadas indiankulturer håller på att dö ut sedan den europeiska expansionen reducerat talare av olika språk till några få hundra. Engelska och franska har alltmer börjat ersätta ursprungsspråken. Unika är fortfarande de maritima indiankulturerna i Kanada liksom några av de inhemska skriftspråken.
[redigera] Mexiko
- Huvudartikel: Mexikos ursprungsbefolkning
I det som idag är Mexiko fanns innan conquistadorernas ankomst en lång rad inhemska civilisationer: Olmekerna vars kultur blomstrade 1 200-800 f.Kr. vid kusten till Mexikanska golfen, Zapotekerna och mixtekerna som levde i bergen i Oaxaca och i Tehuantepecnäset, mayakulturen på Yucatánhalvön och ned mot Centralamerika, och aztekerna som från sin huvudstad Tenochtitlán behärskade större delen av dagens Mexiko och alla folk som levde där när Hernán Cortés landsteg i Veracruz.
I kontrast mot övriga Nordamerika blandades i Nya Spanien urpsrungsbefolkningen med europeiska invandrare och s.k. mestis, personer med en spansk förälder och en indiansk, utgjorde snart majoriteten av kolonins befolkning. Betydande isolerade grupper av indigenas, som ursprungsbefolkningen kallas idag, finns dock fortfarande kvar. Uppskattningsvis är omkring 60% av dagens befolkning mestiser mot mellan 10-30% av mer homogent ursprung. I Chiapas, Oaxaca och i Yucatáns inland utgörs ursprungsbefolkningen en majoritet. I centrala Mexiko utgör nahua (azteker), purépechas (Tarascan) och mixteker en betydande del av befolkningen. I norr finns bara små minoritetsgrupper: mot Stilla havet finns knappt några indianer alls, men mot västkusten och gränsen mot USA lever tarahumara i Chihuahua och yaqui och seri i Sonora.
Mexikaner är ofta mer stolta över sitt inhemska ursprung än sin spanska bakgrund vilket inte hindrar att landets ursprungsbefolkning utsätts för diskriminering och till och med öppen rasism. I vissa delar av landet – som Chiapas, Oaxaca, Puebla, Guerrero och andra bergsregioner – har ursprungsbefolkningen lämnats utanför den sociala utveckling och modernisering som landet genomgått under de senaste 500 åren. Ursprungsbefolkningen åtnjuter inte, som i USA och Kanada, några förmåner som en officiell status ger. Exempelvis förföljs huichol i västra Mexiko och trakaseras av polisen när de försöker leva efter sin tradionella, religiösa seder och ceremonier.
[redigera] Mesoamerika
- Belize
I Belize utgör 45% av befolkningen mestis och omkring 10% maya.
- Guatemala
I Guatemala utgörs urpsrungsbefolkningen av mayaindianer som representerar uppskattningsvis 45% av befolkningen. Men omkring 40% av befolkningen talar något av de över 20 inhemska språken som inte har någon officiell status, andelen ursprungsbefolkning kan därför var så högt som 60%.
[redigera] Brasilien
- Huvudartikel: Brasiliens ursprungsbefolkning
Av befolkningen i Brasilien utgör ursprungsbefolkningen över 300 000 (1995) och omkring 150 000 (1985) talade något av de 188 kvarvarande inhemska språken.
Arkeologiska fynd i Sydamerika har nyligen uppskattats vara 20 000 år gamla samtidigt som genotypen hos dessa fynd uppvisar mer likhet med afrikanska och australiensiska fynd än med de asiatiska från Nord- och Mellanamerika. Detta antyder att området ursprungligen varit bebott av människor som sedan absorberats av ättlingar till emigranterna från Sibirien.
Det är svårt att hitta spår efter de första människorna i området eftersom klimatet i Amazonas gör att i princip alla spår av människan utplånas på omkring 1 500 år. Men man har funnit högar med skaldjur som man tror är lämningar efter bosättningar som varit bebodda i mer än 5 000 år och avlagringar av svartjord (terra preta) i landets inre som ger en bild av samhällen på upp till 10 000 hushåll, en tecken på en stratifierad och ekonomiskt utvecklad kultur.
[redigera] Argentina
Hur stor del av befolkningen Argentinas ursprungsbefolkning utgör är omdiskuterat. De lägsta uppskattningarna anger omkring 300 000 (0.7%) av befolkningen och de mest generösa 2 miljoner (5.6%).
Bland ursprungsbefolkningen finns toba, wichí, mocoví, pilagá, chulupí, diaguita Calchaquí, kolla, guaraní, chorote, chané, tapieté, mapuche, tehuelche och selknam (ona).
[redigera] Övriga länder
Ursprungsbefolkningen utgör en majoritet av befolkningen i Bolivia och Peru och en betydande del av befolkningen i de flesta för detta spanska kolonierna. Undantag från denna regel är Costa Rica, Kuba, Argentina, Dominikanska republiken och Uruguay. Tre indianspråk har status som officiella språk vid sidan av spanska: Quechua (Peru och Bolivia), Aymara (Bolivia) och Guaraní (Paraguay).
[redigera] Kultur
Trots att mångfalden bland de inhemska amerikanska kulturerna – språk, kläder och ceremonier – är enorm finns också en del gemensama inslag som man ofta hittar över hela Amerika.
[redigera] Genus
I de flesta urprungskulturerna följer man traditionella könsroller. Jordbruk faller ofta på kvinnorna medan jakt och krig utgör männens domäner. Några kulturer är matriarkat, men olika härstamningssystem (lineage) har förekommit. Homo- och transsexualitet har, liksom i många ursprungskulturer i världen, varit inte bara socialt accepterade utan till och med betraktats som viktiga i det andliga livet. I åtminstone 150 stammar har man dokumenterat dessa representanter för det "tredje könet" och inte sällan är det shamanerna som bryter de traditionella könsrollerna, vilket ger en speciell status som kan inge både respekt och fruktan.
[redigera] Konst och musik
Den amerikanska ursprungsmusiken i Nordamerika är nästan uteslutande monofon. Traditonellt består musiken av trumma som enda instrument även om flöjt ibland förekommer. Flöjternas stämmning är inte exakt utan beror på längden på den träbit som instrumentet tillverkats av och på musikantens händer. Vanligen befinner sig dock hålen ett helt tonsteg från varandra och flöjter med för avvikande tonintervall används vanligen inte.
Musiken hos ursprungsbefolkningen i Mexiko och Centralamerika är ofta pentatonisk. Innan spanjorernas ankomst var den intimt förknippad med religiösa högtidligheter. Ett brett spektrum av instrument användes: trummor, flöjter, snäckor (som användes som trumpeter) med fler. Inga stränginstrument användes dock.
Konsten utgör en viktig egen kategori i världens konsthistoria med helt egna uttryck och förutsättningar. Betydande konstformer var bland annat: keramik, måleri, smycken, vävning, skulptur och korgflätning.
- Se även: Inuitisk konst, Primitiv konst
