Web - Amazon

We provide Linux to the World


We support WINRAR [What is this] - [Download .exe file(s) for Windows]

CLASSICISTRANIERI HOME PAGE - YOUTUBE CHANNEL
SITEMAP
Audiobooks by Valerio Di Stefano: Single Download - Complete Download [TAR] [WIM] [ZIP] [RAR] - Alphabetical Download  [TAR] [WIM] [ZIP] [RAR] - Download Instructions

Make a donation: IBAN: IT36M0708677020000000008016 - BIC/SWIFT:  ICRAITRRU60 - VALERIO DI STEFANO or
Privacy Policy Cookie Policy Terms and Conditions
Finländska marinen - Wikipedia, den fria encyklopedin

Finländska marinen

Wikipedia


Finländska försvarsmakten
Armén Flygvapnet Marinen
Den finländska flottans flagga.
Den finländska flottans flagga.

Den finländska marinen (på finska: Suomen merivoimat) består av de stridande enheter som ansvarar för försvaret av Finlands havs- och kustområden och är även en av de tre försvarsgrenarna i den finländska försvarsmakten. Den finländska marinens fredstida styrka uppgår till 2 300 man och omkring 4 300 beväringar tränas varje år.

Innehåll

[redigera] Historia

[redigera] Den svenska tiden

År 1756 blev den svenska galärflottan skild från den övriga flottan och fick namnet "arméns flotta" (senare "skärgårdsflottan"). Denna nya flotta fick Augustin Ehrensvärd till befälhavare. 1766 indrogs denna flotta temporärt under mösspartiets regeringstid, men när hattpartiet åter fick makten 1770 återupprättades galäreskadern. Den del som förlades till Sveaborg kallades för Finska eskadern och den del som förlades till Stockholm kallades Svenska eskadern. År 1777 förenades dessa till en kår som återigen kallades arméns flotta. Nya eskadrar inrättades för Bohuskusten 1789 och Åbo 1793. En pommersk eskader förlades till Stralsund. Arméns flotta hade sin egen flagg, helt blå med tre tungor.

På 1770-talet konstruerade skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman fem nya skärgårdsfregattklasser för den svenska skärgårdsflottan, dessa kom att namnges efter de finländska landskapen Tavastland (Hemmema; Hämeenmaa), Åboland (Turuma; Turunmaa) och Turkuma, Nyland (Udema; Uudenmaa) och Österbotten (Pojama; Pohjanmaa):

Tillsammans med nya kanonslupar och -jollar kom denna flotta att vinna några stora segrar under 1788-90 -års krig mot Ryssland, däribland den 15 maj 1790 vid Fredrikshamn och det andra slaget vid Svensksund.

1789 bestod arméns flotta av 285 örlogsfartyg, 320 officerare, 675 underofficerare och 6 000 man. Den övriga besättningen utgjordes av arméns folk. Under vintern 1789/1790 utökades arméns flotta kraftigt och växte sig nästan dubbelt så stor. Våren 1790 bestod flottan av 349 fartyg med 3 000 kanoner och 21 000 man. 2/3 av dessa kom från armén. Den svenska flottan hade därtill 21 linjeskepp, 8 fregatter och 13 mindre fartyg. Manskapet uppgick där till 16 300 man.

[redigera] Den ryska tiden

Den ryske kejsaren gav den 24 april 1830 order om att ett finländskt havsekipage skulle bildas. År 1853 bildades ett andra havsekipage som dock enbart bestod av ångfregatten Olof. Sammanlagt hade man tillgång till följande fartyg:

Typ Namn Tid
Fregatt Jekaterina 1831-
Fregatt Bellona 1831-
Svenska halvgalärer 9 st 1837-
Linjeskepp Leipzig 1842-50
Fregatt Melpomene 1842-
Skonare Meteor 1842-
Linjeskepp Finland 1850-
Linjeskepp Andrej 1851-
Ångfregatt Kaleva 1859
Ångfregatt Olof 1853-1856

Under och efter Krimkriget användes havsekipagens manskap i befästningarna. Efter en lagändring år 1878 upphörde alla värvade trupper och allmän vapentjänstgöring infördes. De självständiga havsekipagen upphörde.

[redigera] Tiden 1917-1922

För en förteckning över de fartyg som tidigare använts av den finländska marinen, se här.

[redigera] Ryssarna flyr Finland (1917)

Delar av den ryska flottan låg infryst och inaktiv i Helsingfors hamn under vintern 1917-1918. När de tyska styrkorna landsteg i Hangö och började avancera mot Helsingfors kom de ryska matroserna, som allierat sig med de revolutionerande bolsjevikerna, i panik. Ryssarna lyckades dock förhandla sig till det så kallade "Hangöavtalet", som tillät dem avlägsna sig säkert från Helsingfors och förband dem att förhålla sig neutrala i stridigheterna mellan de tyska trupperna och de röda finländarna. De stora enheterna, slagskeppen, kryssarna och jagarna kunde evakueras. De sista ryska fartygen lämnade Helsingfors den 12 april 1918. Några fartyg som inte kunde bortföras på grund av isläget blev dock kvar i Finland. Enligt förteckningen var det följande fartyg:

Helsingfors:

  • 6 större torpedbåtar
  • 8 mindre torpedbåtar
  • 1 minfartyg

Björneborg:

Åbo:

Blandade fartyg:

  • 15 bogserbåtar
  • 1 isbrytare
  • 5 T-båtar (minbåtar)
  • 13 pråmar
  • 2 flytande torrdockor
  • 2 flytande kranar
  • 17 värmepontoner
  • 8 ångkuttrar

Därtil efterlämnades ett stort antal motor-, segel- och roddbåtar och flera fartyg befann sig under byggnad i skeppsvarven i Helsingfors och Åbo, däribland de blivande Uusimaa och Hämeenmaa (ytterligare två enheter av denna typ erövrades, men dessa såldes till Chile). Två Karjala-typ kanonbåtar såldes vid färdigställandet till Polen som General Haller och Kommendant Pilsudski.

[redigera] Tiden 1922-1947

[redigera] Den gamla flottan (1918-1929)

De erövrade fartygen kom att bilda stommen i det självständiga Finlands flotta fram tills slutet av 1920-talet. De brittiska fartyg som opererat från finländska hamnar i samverkan med den ryska flottan sökte sig antingen tillbaka eller sänktes ute till havs. När Ryssland slutligen förlorade kriget övertogs övervakningen av havet av den tyska flottan och slutligen när tyskarna kapitulerat övertog britterna åter upp övervakningen av den Finska viken och såg till att bolsjevikerna inte kunde ta sig ut fram tills 1920. Den brittiska eskadern bestod inledningsvis år 1918 av 4 lätta kryssare och jagare och senare under 1919 av 2 lätta kryssare och 4 jagare, under ledning av Sir Walter Cowan. Senare fick han även förstärkning av ytterligare 2 lätta kryssare, sex ubåtar (med tenderfartyg) och en halv flottilj jagare.

Ryssland hade byggt upp ett starkt kustförsvar under de år som Finland tilhörde Ryssland. Detta försvar utgjordes av fort och pjäser (305mm, 254mm grova pjäser, 152mm tunga pjäser samt 75mm lätta pjäser) som var placerade längs den finländska kusten. Denna vapengren kom att vara en av de starkaste under vinterkriget.

Efter att man bemannat Sveaborg gavs major A. Almqvist i uppdrag att bilda det första finländska tunga kanonbatteriet. Inledningsvis anlände 70 man till Sveaborg och och man gick inledningsvis under namnet Sveaborgs Befästningsartilleri . Efter att man fick fason på organisationen ändrade man namnet till Sveaborgs kustartilleribataljon. Tillsammans med Viborgs och Sordavalas motsvarande kustartilleribataljoner bildades Kustartilleriregementet och leddes av överste Vilho Nenonen. År 1919 ändrades bataljonens namn till Kustartilleriregemente 1.

Kustartilleribataljonerna kom att bli självständiga kustartilleriregementen år 1919 och Nenonen blev kommendör för kustartilleriet. Flottans och kustartillerienas högkvarter sammanslogs till ett kustförsvarshögkvarter som var verksamt mellan 1919-1923.

Efter att ett kustförsvarsprogram presenterats av Kustförsvarskommittén år 1922 delades Kustförsvaret upp i tre delar för perioden 1923-1927: Flottan, Kustartilleriet och Krigshamnen. Det politiska klimat som rådde år 1927 gjorde att man åter kunde förena ledningen för Kustartilleriet och Flottan till ett Sjöförsvarshögkvarter och samma år fastslogs dessa försvarsgrenar i lagen. År 1933 ändrades namnet från Kustförsvaret till Sjöstridskrafterna.

År 1919 gav britterna Finland de två sjunkna jagarna HMS Vittoria och HMS Verulam men när man började arbetet med bärgningen 1925 fann man att båda fartygen var brutna itu och dom ansågs omöjliga att reparera.

År 1920 överlät tyskarna de två ryska fartygen Golub och Pingvin som man erövrat i Tallinn år 1918 till Finland. Dessa fartyg fick namnen Uusimaa och Hämeenmaa i den finländska flottan. Ännu i början på 1930-talet hade man inga fartyg som var havsdugliga. Man kunde stänga sjövägarna med minor, men inte försvara dessa minspärrar. Detta förändrades delvis i och med pansarskeppens tillkomst. Dessa kom dock att lämna mycket att önska i fråga om sjöduglighet.

[redigera] Fartyg

S -klass torpedbåtar under gång.
S -klass torpedbåtar under gång.

Den finländska flottan hade tillgång till följande fartyg under 1920-30 -talet:

Kanonbåtar
Stora torpedbåtar (Sokol-klass)
Torpedbåtar (Tsiklon-klass).
Mindre torpedbåtar
Minläggare
Minsvepare
Bestyckade isbrytare
Ubåtar

Havsbataljonen bestod år 1919 av 13 officerare, 36 underofficerare och 690 man, av vilka 50% var svenskspråkiga.

Man hade erövrat över 70 mindre båtar och alla dessa kallades A-båtar Av dessa fungerade de större 15-20 tons-båtarna som sambandsbåtar och beväpnade minsvepare och de mindre 9 tons-båtarna fungerade som obeväpnade minsvepare. 20 kom senare att ges tillbaka till Sovjetunionen i enlighet med fredsfördraget från Tarto.

[redigera] Fredsfördraget i Tarto

När freden slutligen slöts mellan Finland och Sovjetunionen i oktober 1920 bestämdes det att Finland skulle återlämna följande fartyg:

  • 3 torpedbåtar (S 3, S 4 och S 6)
  • 6 stora minsvepare (Altair, Mikula, MP 7, MP 11, Ahvola och T 12)
  • 3 bogserbåtar
  • 5 kuttrar
  • 20 motorbåtar

Förlusten av de stora torpedbåtarna och minsveparna kändes ordentligt i den finländska flottan. Likaså ändrades territorialgränsen till sjöss i öster. Finland fick inte befästa utöarna Hogland, Lövö och Seitskär och inte heller kusten mellan Rajajoki och Seivestö. Slutligen fick ingen av parterna ha några örlogsfartyg över 100 ton i sjön Ladoga.

1923-25
Typ Namn Konstruktionsår
Kanonbåt Klas Horn 1892
Matti Kurki 1892
Uusimaa 1917
Hämeenmaa 1917
Turunmaa 1916
Karjala 1918
Torpedbåt S 1 1901
S 2 1901
S 5 1900
Motortorpedbåt MTV 1 1917
MTV 2 1917
Minfartyg M 1 1916
Rautu 1917
Vilppula 1916
Sveaborg 1904
Minläggare T-båtar (9 st) 1916
A-båtar (större, 5 st) 1915
A-båtar (mindre, 16 st) 1910-17

[redigera] Den nya flottan (1927)

I början av 1920-talet började man planera sammansättningen för den nya flottan som skulle ersätta de fartyg som övertagits av ryssarna. År 1927 godkändes flottlagen som möjliggjorde bygget av den nya flottan. Det första fartyget som nykonstruerades i det självständiga Finland (1930) var ubåten Vetehinen.

Flera flottplaner hade uppgjorts under 1920-talet, men de flesta var överambitiösa och orealistiska, efterföljande förslag skar ner på antalen fartyg som skulle krävas. Enligt den flottlag som godkändes den 20 september 1927 skulle flottan tillföras 2 pansarbåtar om ca 3 800 ton och en kostnad om 100 miljoner FMk per styck, 3 ubåtar på 400 t och 30 miljoner FMk per styck, 1 ubåt om 100 ton för 8 miljoner FMk och 4 motortorpedbåtar om ca 15 ton och 2,5 miljoner FMk per styck. Följande fartyg tillfördes marinen mellan 1927 och 1939:

Väinämöinen
Väinämöinen
Pansarskepp
Ubåtar
Skolskepp
"Ahven"-klass A-båtar

Detta var bara kärnan i flottprogramet. Man hade tänkt sig att ännu bygga ett tredje pansarskepp, 4-6 jagare eller eskortfartyg, två eller tre små Vesikko-klass -ubåtar och flera motortorpedbåtar. Därtill fanns ett önskemål om bättre minkrigföringskapacitet.

När situationen förvärrades utökades flottan med civila båtar och fartyg, isbrytare och patrullbåtar från kustbevakningen, bland annat 17 VMV-båtar (VMV 1-3, 5-18).

[redigera] Andra världskriget

Den finländska marinens första fartyg var gamla skepp som ryssarna lämnat efter sig under det finländska frihetskriget. Dessa inkluderade kanonbåtar, motortorpedbåtar och minsvepare. År 1927 godtog den finländska regeringen en plan på att bygga två pansarskepp för försvaret av kusterna, samt fyra ubåtar. Därtill beställdes fyra motortorpedbåtar från Storbritannien.

[redigera] Vinterkriget

När vinterkriget utbröt var den finländska flottan inte tillräckligt stark för att utföra alla uppdrag som tilldelades denna. Man övertog och rekviderade flera civila och regeringsägda fartyg och använde dem för det mesta i eskorttjänst och som minläggare. Huvuduppgiften för flottan var att eskortera handelssjöfarten, men man hade inte ett enda fartyg ämnat för detta uppdrag. Det var även brist på minläggningsfartyg och handelsfartyg övertogs för detta uppdrag. Navigationsverket hade sju isbrytare och Helsingfors stad hade en. Vissa av dessa användes i eskortrollen. De stora isbrytarna Jääkarhu, Tarmo, Sampo, Voima, Murtaja, Apu och Otso beväpnades med kanoner och användes som eskortfartyg. Isbrytaren Sisu användes som ubåtstender. Flera mindre fartyg och båtar från Kustbevakningen och Navigationsverket, liksom några privata större bogserbåtar bestyckades och övertogs för att användas som eskortfartyg, däribland Kustbevakningens fartyg Aura I, Uisko och Tursas samt den förre presidentens jakt Aura II.

Man ockuperade det demilitariserade Åland och förband sig att skydda handelssjöfarten. Under den första månaden av kriget utkämpades artilleridueller mellan sovjetiska fartyg och finländska kustbatterier vid Hangö, Utö och Björkö.

I december 1939 blev isen så tjock att enbart isbrytare kunde ta sig fram. De två pansarfartygen flyttades till Åbo hamn där de förstärkte stadens luftvärn. De förblev där under hela kriget.

Nya fartyg:

Förluster:

[redigera] Mellanfreden

[redigera] Fortsättningskriget

[redigera] 1941

Före fortsättningskriget införskaffade man ytterligare fem motortorpedbåtar från Italien. Den bas som Sovjetunionen hade erhållit efter vinterkriget, på Hangö udd, delade det finska sjöområdet i två delar och därmed även försvarsområdena. Stora minfält lades ut med tyska Kriegsmarines hjälp när kriget utbröt. De två pansarskeppen bombarderade den sovjetiska Hangöbasen under sommaren, fram tills att basen evakuerades i december 1941.

Operation Nordwind var en tysk/finsk avledande operation som hade till uppdrag att få Sovjetunionen att tro att tyska trupper skulle landstiga på Dagö och Ösel från havet. För detta ihopsamlades 15 fartyg som avseglade söderut från Utö. Man ville att ryssarna skulle observera fartygen. Operationen misslyckades dock totalt på alla sätt och vis. Den största förlusten för den finländska flottan inträffade här den 13 september, 1941 när Ilmarinen minsänktes. 271 sjömän dog och enbart 132 räddades.

Läs mera om händelsen här.

Nya fartyg:

Förluster:

[redigera] 1942

År 1942 fokuserades sjökriget på ubåtarna där de 5 finländska ubåtarna stred mot mer än 30 sovjetiska ubåtar som försökte anfalla sjöfarten i Östersjön. De ryska ubåtarna sänkte 18 fartyg, av vilka 7 var finländska. 12 sovjetiska ubåtar sänktes. Totalt seglade 2 058 fartyg från Finland och 2 097 fartyg till Finland över Östersjön. I Bottniska viken och Ålandshavet, som ansågs relativt säkert, seglade 2 119 fartyg. Där sänktes enbart 2 fartyg (Bonden och Jussi H.) på sju försök.

1942 tillfördes ytterligare två eskortfartyg till flottan (763, 764). De två f.d. kanonbåtarna Aunus och Viena som konverterats till handelsfartyg byggdes återigen om till kanonbåtar och beväpnades med sovjetiska 130mm kanoner och luftvärnskanoner. Ett sjukhusfartyg med namnet Seagull II togs även i användning.

I juli 1942 försökte Sovjetunionen erövra den lilla ön Sommarö i Finska viken. I erövringsförsöket förlorade Sovjetunionen 16 båtar och 128 man. 102 ryska soldater togs tillfånga.

Nya fartyg:

  • kanonbåtarna Aunus och Viena
  • eskortfartygen 763 och 764
  • sjukhusfartyget Seagull II
  • motortorpedbåten Vasama

Förluster:

  • minsveparen Kuha 4

[redigera] 1943

År 1943 erhöll flottan nya torpedbåtar som var ämnade att ersätta de gamla förkrigstida torpedbåtarna.

Nya fartyg:

Förluster:

[redigera] 1944

År 1944 satte Sovjetunionen in sin huvudoffensiv mot Finland. Flottan utkämpade slag i den Viborgska viken och hade svåra förluster. Slutligen var man tvungen att dra sig tillbaka.

Det tyska kommandot (OKW) lovade leverera 4 S-klass torpedbåtar, 100 st 20mm lv-kanoner för handelssjöfarten (av vilka 50 redan var på väg), 45 avståndsmätare och två följeradar (Würzburg), 100 italienska torpeder och 500 minor/minröjningshinder, 6 MFP-pråmar, 200 EMC-minor och 100 EMR-minor, 6 AFP-pråmar.

Nya fartyg:

  • patrullbåtarna VMV 18, VMV 19, VMV 20
  • artilleripråmar (AFP): 6 st
  • minläggningspråmar (MFP): 6 st
  • motortorpedbåten V 3

Förluster:

[redigera] Lapplandskriget

I september 1944 började krigsoperationerna mot Tyskland. Fokuseringen var i norr, Lapplandskriget, men tyskarna försökte även att erövra Hogland (Operation Tanne Ost), men anfallet slogs tillbaka.

Den finländska flottans sista krigsaktion var landsättningen av trupper i tyskarnas bak från Uleåborg till Torneå.

Nya fartyg

  • landstigningsfartyget Seili (Seili=MFP 177, Lonna=B 35)

Förluster:

[redigera] Förluster och krigsskadestånd

Den finländska flottan förlorade sammanlagt 5 600 brt, av vilka Ilmarinen var den största förlusten. Omkring 1 000 man dödades i flottans tjänst - när den totala manskapsstyrkan uppgick till 4 000 - 4 500 man så är det en mycket hög siffra. De fartyg man hade var till stora delar föråldrade vid krigets slut och därefter följde en tung minröjningsperiod. Pansarskeppet Väinämöinen ingick i de skadestånd som man betalade. Därtill var man tvungen att ge bort alla ryska foartyg som man erövrat samt alla tyska fartyg som man köpte/erövrat. De enda undantagen var de pråmar som man erövrat från tyskarna vid Hogland.

Handelsflottan kom att bli tvungen att ge sina 104 bästa fartyg till Sovjetunionen. Sammanlagt gavs 249 fartyg ur handelsflottan - deras tonnage uppgick till 260 000 ton.

[redigera] Tiden 1947-1995

[redigera] Det kalla kriget

Fredsfördraget från Paris angav begränsningar i den Finländska försvarsmaktens storlek. För flottans del kom detta att innebära att det totala tonnaget inte fick överskrida 10 000 ton och manskapet fick inte vara mera än 4 500 man. Under årens lopp kom dock paragraferna att mildras och töjas och efter Sovjetunionens upplösning var fördraget inte i princip gällande mera.

Trots att Finland var neutralt har det framkommit att flottan har haft samarbete med NATO under 1980-talet. [1]

[redigera] Fartyg

Fregatter
Korvetter
Minfartyg
Robotbåtar
Minsvepare
Patrullbåtar

[redigera] Den finländska marinen idag

[redigera] Marinkommandon och förbanden

Den finska marinen delar in havs- och kustområdena i två sjöförsvarsområden, Finska vikens Marinkommando och Skärgårdshavets Marinkommando samt ett kustförsvarsområde benämnt Kotka Kustområde. Som gräns mellan försvarsområdena i Finska viken och Skärgårdshavet fungerar ön Morgonlandet.

Övriga förband inom marinen är Marinens Depå i Åbo, Sjökrigsskolan och Marinens Forskningsanstalt som är placerade vid Sveaborg samt Nylands Brigad (NylBr) som befinner sig i Dragsvik i Ekenäs. Nylands Brigad är det enda truppförbandet i Finland där de värnpliktiga kan genomföra sin värnplikt på svenska.

[redigera] Personal

De finländska sjöstridskrafternas fredstida manskapsstyrka består av 2 300 anställda och 4 300 beväringar av vilka ett 30-tal är kvinnor. Vid ett eventuellt krig skulle totalstyrkan uppgå till omkring 30 000 man. Kommendör för den finländska marinen är konteramiral Hans Holmström.

Den vanliga utbildningstiden är 6-12 månader och det finns även mera krävande utbildningar såsom attack- och röjdykare vid Obbnäs samt kustjägare vid Dragsvik.

[redigera] Fartyg

Minfartyg
Minröjningsfartyg

Tre minfartyg, till ett värde på 245 miljoner euro har beställts från det italienska fööretaget Intermarine. Dessa levereras 2010-2012 och skall vara operativa senast 2015. De sakll kunna användas i civila uppdrag, såsom att kartlägga havsbottnen och utforska haven.

Robotbåtar
Bevakningsfartyg
Luftkuddefarkoster
Kommandobåtar
Skolfartyg
Transportpråmar
Transportfartyg
  • 4 Valas-klass (Valas 879, Mursu 98, Vahakari 121, Vaarlahti 722, Vänö 723)
  • 2 Kala-klass (Kala 4 874, Kala 6 176)
  • 6 Hauki-klass (Havouri 133, Hauki 232, Hirsala 235, Hankoniemi 334, Hakuni 731, Houtskär 836)
  • 4 Hila-klass (Hila 237, Haruna 238, Hästö 739, Högsåra 830)
  • 2 Lohi-klass(Lohi 751, tidigare 351, Lohm 752)
  • 1 Askeri 241, fungerar även som transport och befälsbåt
Dykfartyg
Landstigningsbåtar
Oljebekämpningsfartyg
  • 1 Halli-klass (Halli 899)
  • 1 Hylje-klass (Hylje 799)
Bogserbåtar
  • Parainen-klass
Träningsfartyg
  • 2 Lokki-klass (Lokki 57, Kajava 56)
  • 3 ingen klass 681, 683, 685
Hjälpfartyg
  • 1 Kemio-klass (ex-Valvooja III, Kemio 99)
  • 1 Pikkala (96, ex-Fenno)
Experimentfartyg
Befälsbåtar
  • 7 Vihuri-klass (Jymy 511, Raju 512, Syöksy 531, Vinha 541, Träskö 792, Torsö 993, Alskär 894)
Kabelfartyg
Bogserbåtar
  • 2 Haukipää-klass (Haukipää 730, Kallanpää 831)

[redigera] Sjöbevakningen

  • 1 Förbättrad Tursas-klass: Merikarhu
  • 2 Tursas-klass: Tursas, Uisko
  • 3 Telkkä-klass: Telkkä, Tavi, Tiira
  • 4 Slingsby SAH 2200 svävare
  • 3 Griffon 2000 TDX(M) svävare
  • 39 patrullbåtar (RV-37-klass 7 st, 20 t, 12 knop 1978-85) (RV-90-klass, 10 st, 25 ton, 12 knop, 1992-96) (PV-11-klass, 14 st, 10 ton, 28 knop, 1984-90)

[redigera] Kustartilleriet

Se Kustartilleri (Finland)

Det finländska kustartilleriet består av både kustartilleri och kustinfanteri för säkring av pjäspositionerna. Kustarilleriet är uppbyggt både av traditionella, stationära artilleripjäser (130 mm och 100 mm), rörliga pjäser (152 mm) samt robotsystem, däribland RBS-15 monterade på lastbilar samt två kompanier utrustade med EuroSpike ER.

[redigera] Framtid

Den finska marinen har meddelat ett behov av ytterligare behov av robotbåtar vilket kan leda till att ytterligare två Hamina-klassens robotbåtar beställs under år 2006, vilket i sin tur skulle innebära att det totala antalet skulle stiga till sex [2]. Mot slutet av detta decennium kommer även tre nya minfartyg att beställas. Dessa skall ersätta de åldrande Kuha- och Kiiski-klassens minfartyg. Samtliga minfartyg skall vara i tjänst år 2012. [3]

[redigera] Namngivning

Namngivningen av de finländska fartygen följer inga strikta regler. Namnen har tagits från mytologin (Kalevala), geografiska områden, orter, berömda slag och personer mm. Fartygsnamnen i en fartygsklass återanvändes vanligtvis.

Fram till år 1936 hade alla fartyg i Kustflottan en opersonlig typbokstav och ett nummer som igenkänningskod. Fartygens "anonymitet" ansågs dock sänka tjänstgöringsmotivationen och man började därmed namnge fartygen. Exempelvis namngavs minfartygen till Pommi, Miina, Loimu, Lieska och Paukku.

[redigera] Se även

[redigera] Källor

  • I boken "Sotatekninen arvio ja ennuste (STAE)" som getts ut av försvarsmaktens materielverk och publicerades den 5.10.2004, behandlas marinen i den andra delen, under kapitel 7 "Meripuolustuksen asejärjestelmät".
Andra språk
Our "Network":

Project Gutenberg
https://gutenberg.classicistranieri.com

Encyclopaedia Britannica 1911
https://encyclopaediabritannica.classicistranieri.com

Librivox Audiobooks
https://librivox.classicistranieri.com

Linux Distributions
https://old.classicistranieri.com

Magnatune (MP3 Music)
https://magnatune.classicistranieri.com

Static Wikipedia (June 2008)
https://wikipedia.classicistranieri.com

Static Wikipedia (March 2008)
https://wikipedia2007.classicistranieri.com/mar2008/

Static Wikipedia (2007)
https://wikipedia2007.classicistranieri.com

Static Wikipedia (2006)
https://wikipedia2006.classicistranieri.com

Liber Liber
https://liberliber.classicistranieri.com

ZIM Files for Kiwix
https://zim.classicistranieri.com


Other Websites:

Bach - Goldberg Variations
https://www.goldbergvariations.org

Lazarillo de Tormes
https://www.lazarillodetormes.org

Madame Bovary
https://www.madamebovary.org

Il Fu Mattia Pascal
https://www.mattiapascal.it

The Voice in the Desert
https://www.thevoiceinthedesert.org

Confessione d'un amore fascista
https://www.amorefascista.it

Malinverno
https://www.malinverno.org

Debito formativo
https://www.debitoformativo.it

Adina Spire
https://www.adinaspire.com