Dop
Wikipedia
För annan betydelse av dop, se DOP (GPS)
Dop är den handling genom vilken man upptas i den kristna kyrkans gemenskap. Ordet är besläktat med dopp, eftersom dopet ursprungligen (se nedan) normalt utfördes genom nedsänkning i vatten. Det grekiska ord som används för dop i nya testamentets grundtext är baptisma, och enligt Vines Expository Dictionary of New Testament Words syftar det på "neddoppning, fullständig nedsänkning och uppresande".
Innehåll |
[redigera] Namngivning
I dagligt tal används döpa som synonym till att ge förnamn. Bruket kommer av att barnets namn förr offentliggjordes vid dess dop.
Dopet i kyrkan har dock aldrig varit ett namngivningsritual utan ett upptagande i den kristna gemenskapen. Namngivningen sker till folkbokföringen, som tidigare sköttes av det lokala pastorsämbetet men sedan den 1 juli 1991 hanteras av Skatteverket.
[redigera] Ett sakrament
Dopet är ett av den kristna kyrkans sakrament. Det betyder att dopet är en helig handling instiftad av Kristus, där Gud genom jordiska medel ger människan del av det himmelska livet. Det kristna dopet har sina rötter i judiska reningsbad, praktiserade både av den etablerade judendomen och av dess sidogrenar som till exempel essenerna. Den direkta föregångaren till det kristna dopet var Johannes döparens omvändelsedop.
För att det kristna dopet skall anses giltigt, skall det ske med vatten och i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Dopet gäller enligt de flesta kristna kyrkor en gång för alla och behöver aldrig göras om. En del kyrkor praktiserar nedsänkning av hela kroppen i vattnet medan andra endast begjuter huvudet. Vanligast är att man döps som barn, och de flesta kristna tillämpar både barn- och vuxendop. Vissa protestantiska samfund döper dock enbart vuxna, se baptism.
Tidigare var dopet oftast en del av församlingsgudstjänsten, men numera är det vanligt med särskilda dopgudstjänster. Nöddop är benämningen på ett dop som anordnas i stor hast, vanligen beroende på att dopkandidaten svävar i omedelbar livsfara.
[redigera] Dopets teologi
Grovt förenklat kan det sägas att det inom kristendomen finns två huvudfåror inom dopteologin. De romersk-katolska, ortodoxa, anglikanska och lutherska kyrkorna ser dopet som ett uttryck för Guds villkorslösa nåd. Det är Gud som handlar i dopet och skänker människan sina gåvor. Därför är barndop det mest vanliga i dessa kyrkor.
De kyrkor som har en baptistisk dopsyn ser i dopet även ett moment av aktivt ställningstagande, en viljeyttring av dopkandidaten. Därför tillämpas nästan uteslutande medvetet dop (troendedop/vuxendop) i dessa kyrkor. Dessa kyrkor praktiserar också ibland omdop av dem som döpts som barn om dessa begär det. Gemensamt för båda synsätten är dock att Gud i dopet förenar den som döps med kyrkan, renar från synd och befriar till ett liv i gemenskap med Gud.
Det kristna dopet har, som nämnts, sin bakgrund i Johannes döparens verksamhet, och sannolikt var hans rörelse en av flera judiska döparsekter. Johannes dop var en bekräftelse på omvändelse inför den stundande domen som han förkunnade. Jesus döptes av Johannes, och flera av hans lärjungar hade tidigare ingått i Johannes lärjungakrets. Enligt en uppgift (Joh. 3:22) förrättade Jesu lärjungar också dop.
Sin kyrkliga funktion fick dopet dock först efter Jesu död och uppståndelse och blev den initiationshandling som nya medlemmar av den kristna rörelsen genomgick. Viktig för dopteologin blev Paulus utsaga om dopet som en symbolisk och sakramental död och uppståndelse tillsammans med Kristus (Rom. 6:3-5).
Från c:a år 200 har vi mera precisa uppgifter om hur dopet utfördes. Vanligen var biskopen ordinarie dopförrättare; en rest av detta finns alltjämt i romersk-katolska kyrkans konfirmation. Dopet inleddes med att den (vanligen vuxne) dopkandidaten fick avsvärja sig djävulen (abrenuntiation) och bekänna sin tro, varefter han smordes med olja. Så följde själva dophandlingen varvid dopkandidaten vanligen steg ned i vatten och östes av dopförrättaren. Dopet avslutades med att biskopen smorde den nydöpte med krisma. Detta har givit grundmodellen för alla senare dop.
När barndop blev det allmänna, var det i stället faddrarna som fick besvara dopfrågorna. Den nuvarande seden att ösa barnets huvud vid dopet är relativt sen; ännu under medeltiden sattes barnets huvud ned i dopfunten och östes där med vatten.
[redigera] Medvetet dop
Medvetet dop, även kallat troendedop eller vuxendop, är dop av en individ på individens egen begäran. Ett antal frikyrkliga rörelser med rötter i den baptistiska traditionen praktiserar endast troendedop, däribland pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan och Svenska Baptistsamfundet. Svenska Missionsförbundet praktiserar både barndop och troendedop.
Även kyrkor som förordar barndop döper vuxna människor, om dessa inte blivit döpta som barn. Det gör att Svenska kyrkan är det kyrkosamfund i Sverige som genomför flest dop av vuxna, dock inte utifrån den teologi som vanligen avses då man talar om medvetna dop.
Anhängare av det medvetna dopet menar att den första kristna kyrkan, såsom den beskrivs i Nya testamentet, inte förrättade barndop. Kring detta råder teologisk oenighet gentemot andra kyrkobildningar. Vidare menar företrädarna att ”spädbarnsbegjutelsen” är ett övergrepp på individens möjlighet att fatta ett beslut kring sin religionstillhörighet.
[redigera] Dopet i Svenska kyrkan
Varje år döps drygt 70 procent av alla födda barn i Sverige enligt Svenska kyrkans ordning. Odöpta ungdomar som deltar i konfirmandarbetet döps före sin konfirmation. Svenska kyrkan erbjuder också vuxna som ännu inte är döpta undervisning om kyrkans tro, bekännelse och lära som förberedelse för dop. Svenska kyrkan är det trossamfund i Sverige som döper flest vuxna.
Ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär att barnet ska döpas till kyrkans tro. Det innebär att om barnet har två vårdnadshavare måste de vara överens. En vuxen får döpas när han eller hon begär att bli döpt till kyrkans tro. Den som är tonåring eller vuxen får som förberedelse för sitt dop undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.
Den som är döpt får inte döpas igen. Svenska kyrkan erkänner varje dop som har skett i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn genom begjutning med eller nedsänkning i vatten.
Det finns ingen åldersgräns för dop. I Sverige är det vanligast att man döps som spädbarn. En del föräldrar vill att barnet ska döpas så tidigt som möjligt och andra väntar tills barnet är några månader. Dopet av spädbarnet är ett uttryck för dopets gränslöshet - det är en gåva från Gud till barnet som ges utan krav.
Man kan också döpas som förskolebarn, kanske efter att barntimmegruppen pratat om dop, som skolbarn, om man till exempel varit på läger och hört om dopet, som konfirmand, (i konfirmationen bekräftar man sitt dop) eller som vuxen, för att man själv kommit fram till att man vill bli döpt.
Dopet är medlemsgrundande för tillhörighet till Svenska kyrkan och ett krav för att vara valbar till förtroendeuppdrag, med undantag för de personer som innehaft förtroendeuppdrag innan kravet om dop infördes. Man kan dock vara medlem "i väntan på dop", utan konkreta planer på när detta skall genomföras. Det tillämpas ytterst sällsynt men kan vara önskvärt för odöpta personer som av olika skäl ändå vill vara medlemmar i Svenska kyrkan, och inte var registrerade som medlem när dopet blev medlemsgrundande.
[redigera] Dopordningen i Svenska kyrkan
- Psalm
- Inledningsorden till dopet
- Tackbön
- Evangeliet om Jesus och barnen (Utelämnas om den som skall döpas är vuxen.)
- Befrielsebönen
- Bibelläsning
- Psalm
- Dopbönen (Vatten hälls i dopfunten.)
- Trosbekännelsen (Credo)
- Dophandlingen
- Välkomnande och överlämnande av dopljus
- Förbön
- Herrens bön
- Välsignelsen
- Psalm
[redigera] Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör Dop
