Anna-Greta Leijon
Wikipedia
Anna-Greta (född Anna-Margareta Maria) Leijon, född 30 juni 1939 i Stockholm, socialdemokratisk politiker; riksdagsledamot 1974–90, biträdande arbetsmarknadsminister 1973-76, arbetsmarknadsminister 1982-87, justitieminister 1987-88. Mor till Britta Lejon.
Innehåll |
[redigera] Biografi
[redigera] Uppväxt
Anna-Greta Leijon är dotter till fångvaktaren vid Långholmen, Karl Helmer Leijon från Norrbyås, Örebro och Selma Margareta Ingeborg Nyman (1902-1989) från Horns församling utanför Skövde.
Under gymnasietiden vid Sveaplans flickläroverk engagerade sig Leijon i Sveriges Studerande Ungdoms Helnykterhetsförbund, SSUH. Sommaren 1958 liftade hon runt i Frankrike och efter examen sommaren 1959 började hon jobba som ombudsman för SSUH. På hösten 1960 började Leijon läsa statskunskap vid Uppsala universitet. Hon blev medlem i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus och ordförande i Studenternas Nykterhetssällskap. Hennes uppsats i statskunskap handlade om den baskiska regionalismen och under 1961 reste Leijon runt i Baskien. Sommaren 1963 jobbade hon på ANC:s kontor i London.
I mars 1963 anställdes Leijon som ombudsman för studentsociala frågor hos Uppsala studentkår och arbetade där tillsammans med Birgitta Dahl. I det socialdemokratiska studentförbundet träffade hon också Anders Leion (sic), ekonomstudent från Handelshögskolan, och flyttade ihop med honom i Stockholm. Hon avbröt universitetsstudierna i statskunskap och sociologi före examen.
[redigera] Politisk karriär
I maj 1964 började Leijon arbeta på Arbetsmarknadsstyrelsen i Stockholm som amanuens och började arbeta med att underlätta kvinnors tillträde till arbetsmarknaden. På hösten födde Leijon sin dotter Britta och familjen flyttade till en lägenhet i Kallhäll i Järfälla kommun. Förutom arbetet på AMS blev Leijon också ordförande i det socialdemokratiska studentförbundet i februari 1965. Leijon engagerade sig även i Järfällas arbetarekommun och blev invald i skolstyrelsen. 1970 invaldes hon i Stockholms läns landsting. Samma år separerade hon från Anders Leion.
I januari 1973 blev hon chef för Jämställdhetsdelegationen vid Statsrådsberedningen och vid septembervalet samma år utnämndes hon till riksdagsledamot. Innan Leijon kunde tillträda som riksdagsledamot blev hon istället utnämnd till statsråd och biträdande arbetsmarknadsminister i Regeringen Palme I.
Som statsråd hade Leijon ansvar för arbetsmarknadsutbildningar och anpassningsåtgärder för handikappade men även ansvar för invandringspolitiken och terroristlagstiftningen. Det sista innebar att Leijon handlade den kontroversiella frågan om utvisningen av de svårt skadade tyskar som sprängde den västtyska ambassaden den 24 april 1975.
I september 1975 gifte hon sig med Leif Backéus.
I mars 1977 upptäckte SÄPO att Norbert Kröcher och en grupp, "Kommando Siegfried Hausner", planerade att kidnappa Leijon, Operation Leo. Gruppen hade för avsikt att använda Leijon för att tvinga den västtyska regeringen att ur fängelse släppa de personer som fängslades efter ambassaddramat 1975.
Efter riksdagsvalet 1976 blev Leijon riksdagsledamot och suppleant i arbetsmarknadsutskottet, senare vice ordförande i utskottet. När socialdemokraterna vann valet 1982 blev Leijon arbetsmarknadsminister och genomförde bl.a. en reform där ungdomar fick kontant ersättning för utfört arbete istället för arbetslöshetsstöd, "ungdomslag" samt höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen i januari 1986. 1984 utnämndes hon också till president i FN-organet ILO, International Labour Organization.
[redigera] Justitieminister
Efter en relativt framgångsrik tid som arbetsmarknadsminister utsågs Leijon 1987 som första icke-jurist någonsin till justitieminister av statsminister Ingvar Carlsson. Som justitieminister ägnade sig Leijon bland annat åt reformer för att stärka brottsoffrens ställning samt Lex Bratt, lagen om skydd av företagshemligheter.
I mars 1988 blev Leijon av Carl Lidbom informerad om en teori om Palmemordet som han fått höra av förläggaren Ebbe Carlsson. Enligt Carlsson var mordet utfört av PKK på uppdrag av Irans regering. Leijon skrev också i början av maj ett rekommendationsbrev till Ebbe Carlsson att användas vid efterforskningar i Storbritannien. Den 1 juni utbröt Ebbe Carlsson-affären när tidningen Expressen avslöjade Ebbe Carlssons roll i spaningsarbetet och att det fanns ett rekommendationsbrev. Leijons förfarande väckte stor kritik och hon avgick sedan samtliga partier i riksdagen förutom hennes eget hade deklarerat att de skulle stödja ett misstroendevotum mot henne.
Vid riksdagsvalet 1988 blev Leijon åter riksdagsledamot och utnämndes till ordförande i finansutskottet. Under valrörelsen var Leijon en av dem som utlovade utbyggd föräldraförsäkring. Vid det krispaket som Regeringen Carlsson II ingick med Folkpartiet i april 1990 frystes detta vallöfte och i protest mot uppgörelsen valde Leijon att avgå från finansutskottet.
Leijon var 1992 - 1994 chef för Arbetsmiljöinstitutet, 1994 - 2000 styrelseordförande för Sveriges Television och 1995-2005 var hon chef för Skansen.
[redigera] Se även
[redigera] Litteratur
Leijons självbiografi Alla rosor ska inte tuktas (1991) handlar om hennes liv fram till 1990.
Händelseförloppet kring ambassaddramat och Operation Leo skildras utförligt i Kommando Holger Meins: dramat på västtyska ambassaden och Operation Leo av Jens Nordqvist och Dan Hansén (2006). Detaljerna i Ebbe Carlsson-affären skildras i flera böcker, exempelvis Ingvar Carlssons självbiografi Så tänkte jag (2003).
[redigera] Källa
Anna-Greta Leijon. (red.). (1991). Alla rosor ska inte tuktas. . Översättning: . Stockholm: Tidens förlag. sid. . ISBN 9155037887.
| Företrädare: Camilla Odhnoff |
Sveriges bitr. arbetsmarknadsminister invandrarminister 1973–1976 |
Efterträdare: Per Ahlmark |
| Företrädare: Ingemar Eliasson |
Sveriges arbetsmarknadsminister 1982–1987 |
Efterträdare: Ingela Thalén |
| Företrädare: Sten Wickbom |
Sveriges justitieminister 1987–1988 |
Efterträdare: Thage G. Peterson |
| Företrädare: Hans Alfredson |
Chef för Skansen 1995–2005 |
Efterträdare: John Brattmyhr |
