Sveriges nationella förbund

Wikipedia

Sveriges Nationella Förbund (SNF), nationalistisk politisk organisation i Sverige.

Innehåll 1 Förbundets ursprung och brytningen med Högern 2 Sammanslagning och delning 3 Efter kriget 4 Utförsbacke 5 Riksdagsledamöter 6 Ordförande

[redigera] Förbundets ursprung och brytningen med Högern

Sveriges Nationella Förbund grundades 16 oktober 1915 på hotell Kronprinsen i Stockholm under namnet Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och blev med tiden ett fristående ungdomsförbund till Allmänna Valmansförbundet (nuvarande Moderaterna).

Under 1920-talet började SNU utvecklas i en radikal riktning, vilket bl.a. kunde utläsas i Nationell Tidning (först Nationell Tidskrift), som utgavs av SNU från 1930, och efter de tyska nazisternas maktövertagande 1933 och valet av lundakonservatismens förgrundsgestalt Elmo Lindholm till förbundsordförande påskyndades denna radikalisering.

Förbundets medlemsantal på 35 460 före valet 1931 kom sedan att ytterligare öka. I mars 1933 bildades en egen "kamporganisation" inom SNU, med uniform bestående av en stålgrå skjorta, blå slips och blå armbindel. Kårchef var kaptenen och riksdagsledamoten Alf Meyerhöffer.

År 1934 bröts samarbetet med Allmänna valmansförbundet och SNU kallade sig därefter Sveriges Nationella Ungdomsförbund och Förbund (SNUoNF). Förutom ideologiska strider, kring framförallt Elmo Lindholms ledare i Nationell Tidning, var den stora konflikten den organisatoriska relationen mellan Allmänna Valmanförbundet och SNU.

Allmänna valmanförbundet krävde att SNU skrev in i stadgarna en övre åldergräns på 35 år för medlemskap i organisationen och även att SNU hade som mål att rekrytera ungdomar till högern. SNU i sin tur ville inte begränsa sig till att endast organisera personer under 35 år eller få sin handlingsfrihet begränsad genom förändringar av målparagrafen i stadgarna.

Kommunalvalen 1935 blev förbundets enda verkliga valframgång. Man tog totalt runt 70 mandat. 1935 bytte man namn igen, denna gång till Sveriges Nationella Förbund. Från och med det året började förbundet på allvar också ta till sig antisemitismen, och medlemstalet låg på omkr 40 000.

[redigera] Sammanslagning och delning

Den lilla tyskvänliga organisationen Nationella Arbetsförbundet anslöts 1934 till SNF. Efter valbakslaget 1936 med 31 015 röster och 3 förlorade mandat gick man 10 oktober 1937 samman med Per Engdahls Riksförbundet Det nya Sverige. År 1938 anslöts ungdomsorganisationen Svensk Front under ledning av Bengt-Olov Ljungberg till partiet. Under Ljungbergs ledning byggdes så från 1939 en ungdomsorganisation vid namn Nationell Ungdom upp. Engdahl bröt 1941 med SNF och startade Svensk Opposition (SO). Med sig från SNF tog han då flera ledande personligheter, samt Ljungberg och stora delar av ungdomsförbundet. Det är inte känt hur många av de då 10 000 medlemmar (4 700 enligt en mer oberoende uppgift) som SNF påstod sig ha, som följde Engdahl. Lite plåster på såren för SNF inträffade 1 december 1941 när man med en del tysk hjälp kunde börja ge ut tidningen Dagsposten.

Förbundets ideologi diskuterades flitigt under denna tid, och då främst vad den skulle kallas. Pingsten 1938 antogs ett partiprogram som de själva benämnde som korporativt, nysvenskt, radikalt, nationalistiskt och socialistiskt. De främlingsfientliga, antisemitiska dragen var påfallande: i Nationell Tidning kunde man 4 mars 1939 läsa att "Bakom de blågula folkhemsfraserna grinar den judiska internationalismen". Redan tidigt förklarades deras rasistiska politik: att skydda den svenska folkstammen mot mindervärdiga raselement. En annan fråga de drev var ett svenskt utträde ur Nationernas Förbund.

[redigera] Efter kriget

Efter andra världskriget gick det utför med partiet. År 1946 hade visserligen SNF bara tre mandat i Helsingborg, men senare uppgick hela avdelningen i Högerpartiet. SNF slutade att verka som parti och förbundets främsta verksamhet var att ge ut tidningen Dagsposten som år 1952 omvandlades till tidskriften Fria Ord. SNF har gjort sig ökänt genom att skapa ett flertal frontorganisationer varifrån utåtriktad verksamhet bedrivs och SNF har även sysslat med entrism i Kristen Demokratisk Samling.

[redigera] Utförsbacke

1980 gick SNF och Nysvenska Rörelsen samman, men splittrades åter redan 1982. Efter detta, under 1980-talet, slets förbundet sönder av inre stridigheter, en av fraktionerna är idag ansluten till Gary Laucks NSDAP/AO. SNF existerar fortfarande men gör inte mycket väsen av sig. En av anledningarna att SNF finns kvar är att man kan få pengar från Carlbergska stiftelsen men p.g.a. att det finns (minst) tre SNF har inga pengar betalats ut på flera år eftersom man inte vet vilket som är det "riktiga" SNF.

Generellt brukar SNF anses vara nazistiskt, en beteckning som organiationen (i alla fall före splittringen) dock inte anser vara korrekt.

[redigera] Riksdagsledamöter

Vid brytningen mellan Allmänna valmansförbundet och Sveriges Nationella Ungdomsförbund valde 3 riksdagsledamoter att gå med SNU och bildade en egen "nationell" riksdagsgrupp. Dessa var ovan nämnde kapten Alf Meyerhöffer, stationsskrivaren Gösta Jacobsson och lantbrukaren John Gustafsson.

[redigera] Ordförande

• 1923-1927: Försäkringsdirektör Sven A. Lovén
• 1927-1931: Fil.dr. Arne Forsell
• 1931? Redaktör Ivar Anderson, t.f. ordf
• 1932?-1940: Latindocenten Elmo Lindholm
• 1940: Direktör Sven-Erik Sandström, 1:e vice ordf Per Engdahl, 2:e vice ordf kamrer A. Carlsson, Sundsvall.
• 1941: Direktör Sven-Erik Sandström, 1:e vice ordf Rütger Essén, 2:e vice ordf kamrer A. Carlsson, Sundsvall