Mose
Wikipedia
Mose, Moses, hebr. Moshe, profet och ledare för Israels folk, omnämnd i Gamla testamentet.
Om Mose berättas det att han föddes under Israels tid som slavfolk i Egypten under en tid då farao beordrat att alla nyfödda hebreiska barn skulle dödas, för att folket inte skulle föröka sig mer. För att undvika detta lade Moses mor sitt barn i en korg och satte den i vassen vid Nilens strandkant och lät storasyster sitta kvar för att se vad som hände.
Det ville sig så väl att en av faraos alla döttrar passerade och upptäckte pojken. Då storasyster förstod att hon tyckte synd om honom tog hon tillfället i akt och erbjöd faraos dotter att skaffa en amma. På så sätt kom Mose mor att avlönas för att amma sin egen son.
Mose adopterades sedan av faraos dotter och växte upp vid det egyptiska hovet, men var hela tiden medveten om sin hebreiska bakgrund. Då han vid ett tillfälle fick se en egyptier slå ihjäl en av sina landsmän, dödade han egyptiern i vredesmod och blev sedan tvungen att fly till midjaniternas land. Där livnärde han sig som herde och blev bekant med prästen Jetro vars dotter, Sippora, han gifte sig med.
En dag när han vallade får vid berget Horeb uppenbarade sig Gud för honom en brinnande buske. Herren avslöjar sitt namn, JHVH, och kallar Mose att befria sitt folk från slaveriet i Egypten. Till sin hjälp får han sin bror Aron, med vilken han beger sig till farao och begär att folket ska släppas fritt. Den farao som nämns kan vara inspirerad av faraon Merenptah, som var farao 1224 - 1214 f.kr. i Egypten. Farao vägrar naturligtvis trots de underverk Aron och Mose utför och för varje gång han vägrar släppa folket drabbas landet av en plåga från Gud.
Vid den tionde plågan dör alla förstfödda bland egyptierna, medan hebréerna skonas. Efter detta låter farao dem till slut gå, något som judarna fortfarande firar i sitt påskfirande. Men farao ångrar sig snart och sätter efter folket med sin armé och hinner upp dem när de slagit läger vid Sävhavet. Folket befinner sig nu i en svår knipa med Egyptens armé bakom sig och havet framför sig, men Gud räddar dem genom att låta en storm dra fram som för undan vattnet så folket kan gå på havsbotten över till stranden på andra sidan. Lagom när de hunnit över bedarrar stormen och den egyptiska armén dränks när vattnet strömmar tillbaka.
Nu påbörjas en fyrtio år lång vandring genom öknen till det utlovade landet, Kanaans land. Vandringen borde inte tagit mer än några månader, men folket sätter sig gång på gång upp mot Gud, så han beslutar sig för att låta dem vara kvar i öknen tills en generation dött ut och istället ge landet till deras barn. Inte heller Mose får komma in i det utlovade landet, istället blir det Josua som för folket den sista biten.
Under den långa ökenvandringen leder Gud dem genom att gå före som en molnpelare om dagen och en eldpelare om natten. Under vägen förser Herren dem med mat i form av manna som faller som dagg om nätterna. På berget Sinai sluter Herren ett förbund med folket och ger dem sin lag i form av tio budord (se tio Guds bud). Stentavlorna med budorden läggs i förbundsarken, som folket bär med sig under vandringen och som när de slår läger placerades i deras bärbara tälttempel, tabernaklet.
Berättelsen om Mose och Israels folks uttåg ur Egypten står att läsa i Moseböckerna (den andra till den femte). Bibelvetenskapen betraktar de flesta berättelserna som sägner och legender vars historicitet är mycket tveksam. Likväl har man försökt vaska fram historiska data ur berättelserna, men någon större enighet har inte nåtts. En teori är i alla fall att Israels Gud, JHVH, övertagits från midjaniterna genom förmedling av Jetro och Mose. Mose levnad brukar förläggas till 1200-talet f.Kr. eller ibland 1400-talet f.Kr.
