Mahatma Gandhi

Wikipedia

Mahatma Gandhi (Mohandas Karamchand Gandhi, devanagari: मोहनदास करमचन्द गांधी, guj.: મોહનદાસ કરમચંદ ગાંધી), född 2 oktober 1869 i Porbandar, Gujarat, Indien, död 30 januari 1948 i Delhi, Indien (mördad); indisk politiker och andlig ledare.

Gandhis familj var köpmän till yrket, hans far var en jurist och han fick en förhållandevis ortodox uppväxt. Vid 13 års ålder hölls hans bröllop med den jämnåriga bruden, Kasturba, vald av hans föräldrar. Snart skickades Gandhi till London för att studera juridik och upptäckte där sitt stora samhällsintresse. 1891 återvände Gandhi till Indien för att fortsätta studera lag och rätt, men var för blyg och osäker för att lyckas bra där.

Efter ungefär ett år i Indien tackar han ja när han blir erbjuden att komma till Sydafrika och arbeta för Dada Abdullah som tolk och juridiskt biträde. Gandhi kom att stanna i Sydafrika i över 20 år, eftersom indierna där hade svårt att hitta adekvat rättslig hjälp bland de engelskutbildade advokaterna. Gandhi upptäckte där också den utbredda europeiska rasismen mot såväl svarta afrikaner som mot indier. Han blev själv avslängd från ett tåg, trots att han hade en förstaklassbiljett, något som blev en vändpunkt för honom personligen. I början av 1909 dömdes han till tre månaders fängelse.

1909 återvände Gandhi också till Indien. Detta kom att bli en mycket kort vistelse i hemlandet, då han redan nästa år återvände tillbaka till Sydafrika där han tillbringat så mycket tid. I juli 1914 återvände han till Indien för att aldrig lämna landet igen, bortsett från ett kort besök i Europa 1931.

En reporter: –Vad anser ni om den europeiska civilisationen, Mr Gandhi? Gandhi: –Jag anser att det skulle vara en bra idé.

Innehåll 1 Satyagraha 2 Kampanjer för civil olydnad på 1920-talet 2.1 Saltkampanjen 3 Pakten Gandhi-Irwin 4 "Quit India" 5 Mordet 6 Källor 7 Externa länkar

[redigera] Satyagraha

Mest känd är Gandhi för sin ickevåldsstrategi, satyagraha.

[redigera] Kampanjer för civil olydnad på 1920-talet

[redigera] Saltkampanjen

I Indien finns bra områden för utvinning av havssalt i Gujarat på västkusten och Orissa på ostkusten. Britterna hade på 1800-talet infört ett saltmonopol för att gynna den brittiska saltindustrin. Det var även förbjudet att för egen bruk utvinna salt ur de naturliga dammarna längs kusten för att alla skulle betala saltskatten. Det var en viktig inkomstkälla för vicekungadömet, men som drabbade de fattiga hårt. Flera protester hade förekommit under åren innan Gandhi 1930 bestämde sig för att nästa satyagraha skulle riktas mot saltet.

Den 2 mars 1930 skrev Gandhi till vicekungen lord Irwin:

Om ni inte kan finna ett sätt att undanröja dessa onda företeelser och mitt brev inte vädjar till ert hjärta, kommer jag att den tolfte dagen i denna månad trotsa saltlagens bestämmelser tillsammans med de medarbetare i min ashram som jag kan få med mig. Jag betraktar denna skatt som den orättvisaste av alla från den fattiges ståndpunkt. Eftersom självständighetsrörelsen väsentligen berör de fattigaste i landet kommer början att göras Det förunderliga är att vi så länge har underkastat oss detta brutala monopol.^[1]

Då ingen ändring i lagen utlovats till den utsatta dagen så påbörjade Gandhi och hans anhängare i Ahmadabad en 40 mil lång marsch till Dandi i Gujartat där stränderna är naturligt salta. Varje dag anslöt sig fler och fler personer. När de kom fram 5 april var de flera tusen. I gryningen gick Gandhi ut och bröt loss en näve salt och bröt därmed mot saltlagen. Effekten blev stor. Snart skrapad man salt överallt längs Indiens kuster. Polisen försökte stoppa det och fängelserna var snart överfyllda. Gandhi greps 4 maj.

[redigera] Pakten Gandhi-Irwin

[redigera] "Quit India"

Vid Andra världskrigets utbrott förordade Gandhi först "moraliskt ickevåldsstödet" till britterna. Kongresspartiets ledning reagerade emellertid på det faktum att Indien drogs in i kriget på brittisk sida utan att de själva konsulterats, vilket ledde till massiva avhopp från politiska församlingar runt om i landet. Gandhi formulerade då linjen att Indien inte kunde vara en del i ett krig för demokrati och frihet om dessa storheter förnekades dem själva, vilket sedan ledde till en proklamation om "Quit India Now", d.v.s. att man fordrade att britterna omedelbart skulle lämna Indien.

[redigera] Mordet

På väg till ett bönemöte i Birla House, Delhi, 30 januari 1948 sköts Gandhi av hindunationalisten Nathuram Godse. Efter mordet arresterades inte mindre än 17 000 aktivister inom organisationen Rashtriya Swayamsevak Sangh, och myndigheterna kom fram till att mordet planerats av sammansvurna hindunationalister. Godse själv och Narayan Apte dömdes till döden och avrättades 15 november 1949 genom hängning, medan Mandanlal Pahwe, Vishnu Karkare och Godses bror Gopal Godse dömdes till livstids fängelse. Vinayak Damodar Savarkar frikändes dock av domstolen. Askan efter de avrättades bevaras idag av hindunationalisterna som en relik på en plats i Mumbai.

Motivet till mordet var att Gandhi beskylldes för delningen av Indien i en hinduisk och en muslimsk stat, och de många morden på hinduer i samband med delningen, vidare sågs det att Gandhi misstrodde indierna genom att föreslå en muslimsk ledare för det dåvarande Indien. Att arbeta tillsammans med en blandad riksdag mellan de ca: 80% till antalet indier och 20% till antal muslimer i Indien.

[redigera] Källor

1. ^ Kurlansky, Mark: Salt. En världshistoria (2002) sid. 274

[redigera] Externa länkar

• Gandhiserve.org