Johannes Brahms
Wikipedia
Johannes Brahms, född 7 maj 1833 i Hamburg, död 3 april 1897 i Wien, var en tysk tonsättare, pianist och dirigent. Brahms kompositioner räknas till den romantiska musiken och han anses vara en av västvärldens främsta tonsättare.
Innehåll |
[redigera] Brahms liv
Brahms föddes i en musikerfamilj i norra Tyskland. Hans far var kontrabasist och spelade även horn. Han uppträdde med en liten ensemble i Hamburgs danslokaler. Johannes fick tidigt lära sig spela olika instrument som violin och valthorn. Han fick pianolektioner från sju års ålder och började också tidigt att komponera pianomusik. Från 13-årsåldern bidrog han till familjens försörjning som pianist på en krog vid dockorna i Hamburg. Vid 10 års ålder fick han den kände pianisten Eduard Marxen som lärare. Förutom sitt arbete som krogpianist gav Johannes tidigt själv lektioner i pianospel och gav konserter. Sina första ungdomsverk publicerade han under olika pseudonymer och han tilldelade dem högre opusnummer än de borde haft.
År 1850, vid 17 års ålder, ackompanjerade han den ungerske violinisten Eduard Remenyi på en konsert i Hamburg. De båda gav sig senare ut på en turné tillsammans. Genom Remenyi kom Brahms i kontakt med den ungerska folkmusiken som han senare använde i ett flertal kända kompositioner, bland andra "Ungerska danser". Under turnén mötte han också violinisten Joseph Joachim, en bekantskap som blev mycket viktig för hans musikaliska utveckling. Joachim övertalade Brahms att uppsöka kompositören Robert Schumann i Düsseldorf (1853). Denne blev starkt gripen av det nya i Brahms musik och skrev en stor artikel om honom i Neue Zeitschrift für Musik. I artikeln skrev han bland annat "Han har kommit, den unge man, vid vars vagga gracer och hjältar hållit vakt". Med Schumanns hjälp utgavs musik av Brahms på förlaget Breitkopf & Härtel och 20-åringen Brahms blev mycket snabbt mycket känd i hela Tyskland.
Johannes Brahms bodde under de närmaste åren periodvis hos familjen Schumann i Düsseldorf. När Robert Schumann år 1854 försökte begå självmord och därefter intogs på "sinnessjukhus" gjorde Johannes allt för att stötta Roberts hustru Clara Schumann och deras barn. Brahms och Clara, hon var en pianist av europeisk ryktbarhet, blev mycket nära vänner. Brahms hyste en djup kärlek till henne som med dock åren blev mindre passionerad och utmynnade i ett långt vänskapsförhållande.
Från 1857 arbetade Brahms som pianolärare hos familjen Lippe-Detmold, varvid han kunde ägna en stor del av sin tid åt att komponera. År 1859 fullbordade han sin första pianokonsert i d-moll, vilken vid uruppförandet i Leipzig fick nedgörande kritik. Nedslagen över mottagandet av konserten och dessutom förbittrad över att ha blivit förbigången vid tillsättandet av en dirigentplats i hemstaden Hamburg, beslöt sig Brahms att flytta och från år 1863 blev Wien hans nya hem.
Sitt genombrott som betydande kompositör fick Brahms år 1868 med "Ein deutsches Requiem", en dödsmässa med tysk text. Den inflytelserike musikkritikern Eduard Hanslick kom att bli en av Brahms främsta vapendragare, och med hans hjälp erövrade Brahms snabbt en stark position i Wiens musikliv. Under en period verkade han som dirigent för stadens Singakademie. År 1871 bosatte sig Brahms på Karlsgasse 4 i Wien, där han skulle bo till sin död 1897.
Brahms musik spreds i Europa med hjälp av ett antal musiker som också var hans vänner. Hit hörde Clara Schumann och Joseph Joachim, men också sångaren Julius Stockhausen och dirigenten Hans von Bülow. Brahms själv deltog i ett flertal konsertresor i Europa både som pianist och dirigent och framförde sina egna verk. Brahms hade en djup respekt för Ludwig van Beethoven och dennes musik, särskilt symfonierna. Det sägs att det var därför Brahms väntade ända till år 1876 med att offentliggöra sin första symfoni. Denna uppvisar sådana likheter med Beethovens musik att den har kallats för "Beethovens tia". Brahms själv menade att "varenda åsna" kunde höra likheten mellan slutsatsens C-dur-tema i hans första symfoni och "glädjetemat" i Beethovens nionde symfoni.
Under de sista två decennierna av hans liv var Johannes Brahms en ledande personlighet i det internationella musiklivet som pianist, dirigent och kompositör. Han hedrades med ordnar och utmärkelser, blev hedersdoktor vid universitetet i Breslau och hedersmedborgare i Hamburg.
[redigera] Personen Brahms
Johannes Brahms var till sin natur reserverad även om han i sin ungdom var han känd som en relativt öppen, entusiastisk person som var välvilligt inställd till sina medmänniskor. Livet igenom hade han en stor krets av vänner och bekanta, men under sina senare levnadsår var han känd för att inför dessa och i andra sällskap kunna uppträda obehärskat och arrogant. Han kom under sina sista år att alltmer isolera sig. Det har sagts att denna negativa utveckling var en följd av hans svåra uppväxttid och den nära vännen Schumanns sjukdom och död. Med vännens död försvann också det stöd Brahms vid tiden behövde för sin musikaliska utveckling, varvid hans självförtroende vacklade under långa perioder. Trots sina stora framgångar mötte han också motstånd av flera inflytelserika personer som inte uppskattade Brahms musikaliska uttrycksätt. Kännbar blev också utsattheten i samband med att han vid ett tillfälle skrev på ett manifest mot den "ny-tyska" riktningen inom musiken företrädd av bland andra Richard Wagner. Brahms gifte sig aldrig och hans relation till kvinnor var komplicerad. Han har själv sagt att hans negativa syn på kvinnor orsakades av de tidiga erfarenheter han fick av kvinnorna i hamnkvarteren i Hamburg. Trots detta var han ofta förälskad, vid ett tillfälle till och med förlovad. Hans stora kärlek under en tjugoårsperiod var dock till den 14 år äldre Clara Schumann.
Brahms beskrevs av en samtida i Wien; "På gatan såg man ofta Brahms komma gående, långsamt och sansat, med grånat hår, helskägg, rödsprängt ansikte, tjockmagad, breda skor och i en alltför stor kostym. När han talade, lät han som om han varit en köpman från Hamburg".
Under sitt sista levnadsår insjuknade Brahms i gulsot som en följd av cancer i bukspottkörteln. Sjukdomen ändade hans liv i april 1897. Han ligger begravd på Zentralfriedhof i Wien.
[redigera] Brahms musik
Johannes Brahms uppvisade redan som barn och ungdom en enastående musikalisk begåvning. Hans pianolärare Eduard Marxen berättar att Brahms hade en uttalad förmåga att komma ihåg musik. På konsertresorna han företog sig i sin ungdom, brydde han sig inte ens om att ta med pianonoter. Han spelade istället verk av Beethoven, Bach och andra direkt ur minnet. Känd är också den unge Brahms prestation att vid en konsert där han tvingades spela på en ostämd flygel, transponera Beethovens c-mollsonat en halv ton till ciss-moll.
Som kompositör av instrumentalmusik var Brahms närmast "klassicist", han knöt formmässigt an till Bach, Beethoven och Schumann, men också till äldre musik från 1500- och 1600-talen. Andan i hans musik är ändå tidstypiskt romantisk och växlar mellan kärvhet och värme med inslag av kraft som ibland, särskilt i symfonierna, har "monumentala" egenskaper. Folkmusik från olika länder utgjorde ofta grund för hans melodik, som dock är konstnärligt avancerad. Trots den konservativt strama formella uppbyggnaden av kompositionerna är han framåtsyftande genom användandet av fri rytmik, osymmetrisk melodik och synkoper. Han är också känd för sin förmåga att utnyttja variationsformen i sina kompositioner. Hans musik är absolut till sin karaktär, och utan påverkan av samtida idéer om symfoniska dikter och opera som förfäktades av bland andra Franz Liszt och Richard Wagner. Han komponerade långsamt och med stark självkritik. Han har också kasserat ett flertal av sina verk, vilka han själv ansåg inte hålla måttet. Främst behärskade Brahms pianospelet, vilket märks i hans konserter för instrumentet och i de flertaliga sonater där pianot antingen är soloinstrument eller är ackompanjerande instrument. Han utnyttjar till fullo pianots egenskaper. Till sina kompositioner för andra instrument, exempelvis violin, var han i behov av tekniska råd från sina vänner som Joseph Joachim. Det är dock oklart i vilken omfattning han lät sig påverkas av deras synpunkter. I sina många sångkompositioner anses Brahms vara arvtagare till Franz Schubert och Schumann. Mycket känd är Brahms vaggvisa, på svenska "Nu i ro somna in", på tyska "Guten Abend, gute Nacht...". Kända är också hans sättningar av tyska folkvisor.
[redigera] Verk i urval
- Akademische Festouvertüre (Ouvertyr till en akademisk högtid)
- 21 Ungerska danser
- Ein deutsches Requiem op. 45 (1868 uruppförande)
- 4 symfonier
- 2 Stråkkvintetter
- Stråkkvintett nr 1 F-Dur, op. 88 (1866)
- Stråkkvintett nr 2 G-Dur, op. 111 (1891)
- 2 Pianokonserter
- 1 Violinkonsert
- 1 Dubbelkonsert för violin och cello
[redigera] Kuriosa
Johannes Brahms har fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Brahmskratern.
[redigera] Källor
- Musikens värld, Svensk upplaga 1956, Kjell B. Sanved, AB Musikens Värld Förlag, Göteborg
- Bonniers Musiklexikon, 2003.
