Gustaf Petrén (1917-1990)

Wikipedia

Bror Erik Gustaf Petrén, född 5 december 1917 i Lund, död 1990, svensk jurist.

Gustaf Petrén var son till professor Gustaf Petrén och Torborg Sylwan. Han tog fil.mag. 1938, pol.mag. 1940, och jur.kand. 1942 vid Lunds universitet, och blev sedan doktorand vid Uppsala universitet, där han 1949 blev jur.dr. Samma år utnämndes han till docent i förvaltningsrätt vid Stockholms universitet. 1943-46 var han ombudsman vid Sveriges Förenade Studentkårer

Redan som doktorand var han förste sekreterare vid Stockholms rådhusrätt, och blev assessor vid Svea hovrätt 1952. 1948 värvades han av Sveriges riksdag som sekreterare i lagutskottet, och hade därefter tjänst vid flera utskott. 1951 fick han en kaptens rang vid Södra skånska infanteriregementet. Från 1952 var han även kanslichef för svenska delegationen i Nordiska rådet.

Han var ställföreträdande justitieombudsman 1968-1972, regeringsråd med mera.

Under 1950-talet utspelades en uppmärksammad debatt mellan Östen Undén och Petrén i Svensk juristtidning, där Petrén avvisade idén att politiska makten skulle få myndighet över den dömande makten, och ansåg att det var praxis att lagprövningsrätten ålåg domstolarna. Detta bestred Undén, och sade att det inte hade stöd i grundlagen, som då var 1809 års regeringsform, att påstå att domstolarna hade rätt att pröva statsmaktens "konstitutionella befogenheter". Enligt Sven-Ola Lindeberg är denna debatt ytterst en fråga om skilda och oförenliga värderingar, där Petrén såg domstolarna som en politiskt fristånde och oberoende samhällsmakt.^[1]

När den nya regeringsformen trädde i kraft 1975 tillhörde Petrén dem som tyckte att denna inte höll måttet. Organisationen Medborgarrättsrörelsen grundades, och Petrén blev dess förste ordförande.^[2]

Krister Thelin, lagman och domare i Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag, nämner Petrén i sin Sverige som rättsstat, och skriver att Petrén stämplades som en mörkerman av etablissemanget och Olof Palme för sin strid för Europakonventionens och Europadomstolens ställning i Sverige, och att han bör äras för sin insats att sprida kunskap om dessa (s.19).