Erich Ludendorff
Wikipedia
Erich Ludendorff, född 9 april 1865 i Kruszewnia nära Posen, död 20 december 1937, var en tysk militär, general 1916. Ludendorff var en av de ledande militärerna under första världskriget med ett avgörande inflytande på Tysklands krigspolitik 1916-1918.
Innehåll |
[redigera] Biografi
[redigera] Tidig karriär
Ludendorff inledde sin officerskarriär 1882 vid infanteriet, 1895 blev han generalstabsofficer, 1906 lärare vid krigsakademien och 1908 överstelöjtnant och chef för operationsavdelningen i stora generalstaben. Som sådan yrkade han 1911 energiskt på uppsättandet av tre nya armékårer, vilket inte vann gehör hos regeringen varpå Ludendorff lämnade generalstaben. Han utnämndes till överste och regementschef istället. I april 1914 blev han generalmajor och chef för 85:e infanteribrigaden i Strassburg.
[redigera] Första världskriget
[redigera] Liége
Vid Första världskrigets utbrott blev han överkvartermästare (Stabschef) vid 2:a armén (Karl von Bülow) och åtföljde som förbindelseofficer Maasarmén (von Emmich) vid dennas inmarsch i Belgien. Vid erövringen av den belgiska fästningsstaden Liége visade Ludendorff stor initiativförmåga då han 5 augusti 1914 självmant tog befäl över en infanteribrigad, vars chef stupat, och trängde genom fortens mellanrum in i staden. Åtföljd av endast en adjutant begav han sig till citadellet vars besättning förmåddes ge sig fången. Härigenom blev Ludendorff uppmärksammad och känd för den tyska allmänheten.
[redigera] Samarbetet med Hindenburg
När de tyska motgångarna i Ostpreussen fich generalstabschefen von Moltke att se sig om efter en ny ledning för 8:e armén valde han Ludendorff som stabschef under den pensionerade generalöversten Paul von Hindenburg. 22 augusti 1914 började deras samarbete som fortsatte när Hindenburg blev överbefälhavare på tyska östfronten. I november 1914 befordrades Ludendorff till generallöjtnant. Vid Hindenburgs utnämning till generalstabschef i augusti 1916 blef Ludendorff, som samtidigt befordrades till general av infanteriet, hans förste generalkvartermästare och kvarstod som sådan till 26 oktober 1918.
[redigera] Östfronten
Ludendorff och Hindenburg anlände alltså till 8:e armén i Ostpreussen lagom för att leda styrkorna i slaget vid Tannenberg 31 augusti 1914 där en hel rysk armé krossades. Segern följdes upp med slaget vid de Masuriska sjöarna. För närmare beskriving av striderna se Östfronten under första världskriget.
[redigera] Oberste Heeresleitung
Erich von Falkenhayn tvingades avgå som chef för generalstaben, Oberste Heeresleitung (OHL), i november 1916 efter det startegiska misslyckandet i slaget vid Verdun. Parhästarna Hindenburg och Ludendorff tog över det fulla ansvaret för krigföringen. De hade en betydligt starkare ställning än företrädarna Falkenhayn och Moltke.
[redigera] Nederlag
Efter den av Ludendorff ledda våroffensivens misslyckande 1918, samt under trycket av de stora tyska motgångarna på västfronten hösten samma år, krackelerade Ludendorff och krävde plötsligt den 29 september 1918 att Tyskland omedelbart skulle inleda förhandlingar om vapenstillestånd. För att förekomma den amerikanske presidenten Wilsons fredsvillkor för Tyskland föranstaltade han också att en ny regering skulle bildas efter parlamentaristiska grundprinciper. Kravet om fredsförhandlingar efterkoms av den nybildade regeringen, under den liberale prins Max av Baden, samtidigt som det inom regeringskretsen väcktes en ökande misstro mot Ludendorffs person, då han den 25 oktober lika bestämt fordrade att förhandlingarna skulle avbrytas och ett upprop om krig till det yttersta utfärdas. Regeringens svar blev avböjande. Därför avgick Ludendorff den 26 oktober. Efter Tysklands kapitulation flydde Ludendorff den 11 november 1918 till Sverige och Hässleholm, där han även skrev sina memoarer. Efter hot om våldshandlingar från vänsteraktivisters sida tvingades Ludendorff lämna landet vår-vintern 1919.
[redigera] Mellankrigstiden
Ludendorff var en av grundarna av den s.k. dolkstötslegenden. Det vill säga legenden om att de tyska stridskrafterna var obesegrade, och att det tyska nederlaget berodde på opatriotiska och socialistiska krafter på hemmafronten, som genom förräderi stuckit en "dolk" i ryggen på armén. Denna teori har dock avfärdats; Tysklands offensiva stridskrafter var vid slutet av 1918 uttömda, och efter USA:s inträde i kriget 1917 handlade frågan om den tyska kapitulationens vara endast om tidpunkten; sannolikt ville Ludendorff genom denna myt endast avhända sig sitt eget ansvar för det inräffade. På 1920-talet slog sig Ludendorff på politik och kom i lag med NSDAP, och tillsammans med ledaren Adolf Hitler försökte han genomföra en statskupp den 9 november 1923, den s.k. ölkällarkuppen i München. Efter att ha sluppit straff i den efterföljande rättegången valdes Ludendorff 1924 in i riksdagen för de tysknationellas räkning. År 1925 ställde han med Hitlers stöd upp i presidentvalet mot Hindenburg, men förlorade stort (Ludendorff erhöll mindre än 1% av rösterna). Efter att ha samarbetat med Hitler såg han vid 1930-talets början denne som den allra största faran för Tyskland, och varnade sin gamle chef, rikspresident Hindenburg, för att utse Hitler till rikskansler. Senare återknöt han dock banden med Hitler.
[redigera] Bibliografi
- Meine Kriegserinnerungen 1914-1918 (1919)
- Der totale Krieg (1935)
- 1931 förutspår världskrig i skriften Världskrig hotar, vilket kommer att leda till Tysklands fullkomliga nederlag, och där han kallar NSDAP för folkfördärvare.
[redigera] Källor
- Keegan, Första världskriget
- Nordisk familjebok Uggleupplagan, Band 37, Supplement L - Riksdag s. 293 f. (1925)
