Elin Wägner

Wikipedia

Elin Matilda Elisabet Wägner, född 16 maj 1882 i Lund, död 7 januari 1949 i Lilla Björka, Bergs socken, Kronobergs län (begravd på Norra kyrkogården i Lund), svensk författarinna, journalist och feminist. Ledamot av Svenska akademien från 1944. Dotter till rektorn, fil.dr. Sven Wägner och Anna Mathilda Elisabeth Ekedahl. Syster till Harald Wägner, faster till Ria Wägner. Gift med John Landquist 1910-1922.

Elin Wägners skönlitterära böcker handlar om kvinnors rättigheter, kvinnlig rösträtt, fredsfrågor, sociala frågor och miljöfrågor. Den feminism hon företräder brukar kallas särartsfeminism. Hon brukar räknas till de s.k. tiotalsförfattarna och ingick i Fogelstadsgruppen. Mest känd har hon blivit för sitt engagemang för kvinnlig rösträtt, och för att hon var med och grundade Rädda barnen.

[redigera] Journalistisk och litterär bana

Elin Wägner gick sju år i flickskola och anställdes därefter kortvarigt av fadern som sekreterare vid Hälsingborgs högre allmänna läroverk. 1903 fick hon tjänst som journalist vid Helsingborgs-Posten där hon även publicerade noveller under pseudonymen Cafour. Året därpå reste hon till England, och hemkommen till Sverige anställdes hon vid Vårt land i Stockholm. Flera noveller publicerade hon i Idun; förutom under pseudonymen Cafour även The laughing water. Hon debuterade 1907 med novell- och kåserisamlingen Från det jordiska museet men boken blev inte uppmärksammad. Samma år blev Elin Wägner redaktionssekretare vid Idun, och började även skriva för Dagens Nyheter under pseudonymen Devinez.

I Dagens Nyheter publicerade hon följetongen Norrtullsligan. Elisabeths krönika (1908), som tillkom under inflytande av Ellen Keys betoning av moderskapet. Vid Dagens Nyheter kom Elin Wägner i kontakt med rösträttskvinnorna, och hennes sociala och kulturella intresse blev i tilltagande grad radikalt. 1909 utsågs hon till ombud för Sveriges kvinnliga fredsförening vid en rötträttskonferens i London, och började skriva i tidskriften Rösträtt för kvinnor. En av hennes mest kända romaner, Pennskaftet, handlar om rösträttsrörelsen. Under denna tid författade hon flera böcker med kvinnliga huvudroller i yrkeslivet, till exempel romanen Helga Wisbeck (1913) om en kvinnlig läkare. Under åren 1923 - 1936 medarbetade hon i Fogelstadsgruppens tidning Tidevarvet.

De senare böckerna fokuserar ofta på aktuella sociala frågor.

Elin Wägner blev ledamot av samfundet De nio 1937 och av Svenska akademien 1944.

[redigera] Pacifism och feminism

När första världskriget bröt ut blev Elin Wägner verksam inom fredsrörelsen. Hon var svensk representant vid Internationella kvinnokongressen i Haag 1915, och grundade Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet. Hon tillhörde grundarna av Rädda barnen i Genève 1920. Hennes romaner under denna tid bär tydliga inslag av fredsivran, och när hon anslöt sig till Vännernas samfund, kväkarna, får romanerna en prägel av dess barmhärtighetstanke.

1918 publicerade Elin Wägner bygderomanen Åsa-Hanna, som följdes upp av Den namnlösa och Svalorna flyga högt. Dessa utspelas i hennes moders hembygd, Småland, och handlar om hur den kristna gemenskapen gestaltas i ensligare trakter. Dessa romaner uttrycker även Elin Wägners matriarkaliska avståndstagande från vad hon ansåg vara manlig civilisation; en mekaniserad exploatering i vars vilsna urbana kultur en djupare ensamhet gror, enligt Wägner, än i Smålands skogar.

Hon var verksam som skribent vid Tidevarvet (1923-1936). Hon författade även biografier över Selma Lagerlöf och Fredrika Bremer.

Invaldes i Svenska akademien 1944. Ledamot av Samfundet De Nio.