Bruce Springsteen

Wikipedia

Bruce Springsteen
Springsteen i Asbury Park den 20 april 2005
Född:	23 september 1949 Freehold, New Jersey, USA
Yrke:	Sångare, gitarrist
Maka:	Patti Scialfa

Bruce Springsteen, född 23 september 1949 i Freehold, New Jersey, USA, är en amerikansk rockmusiker, gitarrist och låtskrivare. Han kallas även för The Boss.

Springsteen har gett ut 21 album och de flesta har blivit kritikerrosade med ett par få undantag i början av 1990-talet. Han har under sina turneer för det mesta spelat tillsammans med det numera legendariska bandet E Street Band men han har även turnerat ensam och med andra musiker. Hans låttexter handlar bland annat om sin egen uppväxt i New Jersey men även om arbetarklassens USA och om underpriviligerade människor i samhället. Låtarna har en stor variation mellan glada rocklåtar och vemodiga och nedstämda ballader. Bland hans utmärkelser finns en Oscar och Polarpriset (1997).

[redigera] Biografi

[redigera] Familj

Bruce Frederick Joseph Springsteen föddes på Monmouth Memorial Hospital, New Jersey och växte upp i Freehold, New Jersey i en amerikansk medelklassfamilj tillsammans med fadern Douglas, modern Adele Zirilli och systrarna Virginia och Pamela.

Springsteen gifte sig 1985 med fotomodellen och skådespelerskan Julianne Phillips och skilde sig från henne 1989. 1991 gifte han om sig med Patti Scialfa, bakgrundssångerskan i E Street Band. Tillsammans med Patti Scialfa har han barnen Evan James (son, född 1990), Jessica Rae (dotter, född 1991) och Sam (son, född 1994).

[redigera] Karriär

Huvudartiklar: Bruce Springsteens tidiga musikkarriär och E Street Band.

[redigera] 1960- och 1970-talet

Efter high school flyttade Bruce till New York för att försöka att slå igenom med folkmusik. När inte det lyckades återvände han till Asbury Park, NJ, där han spelade med The Castiles (1965-1968), The Earth (1968-1969), Steel Mill (1969-1971) och Dr Zoom And The Sonic Boom (1971).

1971 bildade han The Bruce Springsteen Band som han spelade med till 1972 och 1974 bildades Bruce Springsteen & The E Street Band.

1973 gav Springsteen ut två album, Greetings From Asbury Park, N.J. och The Wild, The Innocent & The E Street Shuffle. Skivorna blev kritikerrosade och The Wild, The Innocent... utsågs till "Årets bästa album" av musiktidningen Rolling Stone. Efter en konsert den 9 maj 1974 i Boston, Massachusetts, fällde The Real Paper-krönikören Jon Landau det klassiska uttalandet I saw rock 'n' roll future, and its name is Bruce Springsteen. Läs citatet på svenska Wikiquote.

Trots att de två första skivorna blev kritikerrosade sålde de inte i någon större omfattning. I januari 1975 gav sig bandet ut på turné och två månader senare gick de in i studion för att spela in albumet Born to Run. Bruce fick problem med att den första låten de spelade in, Thunder Road, blev för lång. Han kallade in Jon Landau som fick ge synpunkter på låten. Bruce tog till sig synpunkterna och Jon Landau var sedan med och producerade hela skivan. Ett långt samarbete med Jon Landau hade inletts och Landau blev slutligen Springsteens manager och skivproducent.

Born to Run blev Bruce Springsteens stora genombrott. Den 27 oktober 1975 hamnade han på Time Magazines och Newsweeks förstasidor. Samarbetet mellan Bruce och Landau sågs dock inte med blida ögon av hans dåvarande manager Mike Appel på skivbolaget CBS. Appel hävdade att han ägde rättigheterna till Bruce's låtar. Under den tvist som följde fick inte Springsteen spela in skivor. Istället turnerade han i princip oavbrutet i två år. När det väl löste sig gick Bruce in i studion igen och påbörjade arbetet med ett nytt album.

1978 släpptes albumet Darkness On The Edge Of Town. Albumet var mörkare än Born to Run och Bruce sjöng om familjeförhållanden och orättvisor. Hans politiska och livsfilosofiska åsikter speglas i de flesta av låttexterna och många fans anser att detta är Springsteens genom tiderna bästa album. Låtar som Badlands och The Promised Land är två av de mest spelade låtarna på hans konserter de följande decennierna. Den efterföljande turnén begränsade sig till USA och Kanada. Bruce blev känd för sina energiska konserter och drog fulla hus var han än spelade.

[redigera] 1980-talet

The River släpptes 1980 och nu vände sig Bruce till den breda massan. Hungry Heart blev hans första stora hitsingel och det sägs att Bruce skrev låten för The Ramones men att Jon Landau övertalade honom att behålla den för sig själv^[1]. Rocklåtarna blev mer renodlade och det fortsatte även på albumet Born in the U.S.A. 1984 som blev hans största försäljningsframgång. Titellåten Born in the U.S.A. var en samhällskritisk skildring av USA och vietnamkriget, vilket missförstods av president Ronald Reagan som använde låten i sin valkampanj. Dancing in the Dark blev den största hiten på albumet och i videon till låten dansar Courteney Cox med Bruce. Detta inslag använde han sig av på den efterföljande turnén när en ung flicka på varje konsert fick komma upp på scenen för att dansa med honom.

Mellan The River och Born in the U.S.A. släpptes Nebraska 1982, ett soloalbum där han endast ackompanjerades av gitarr och munspel. Albumet kritikerrosades men han gav sig inte ut på turné förrän Born in the U.S.A. hade släppts.

Trippel-LPn Bruce Springsteen & E Street Band Live 1975-1985 blev en summering av Springsteens karriär så långt. Liveskivan speglade några av de egenskaper som var specifikt för hans konserter; de stora variationerna i låterna, svängningarna mellan vemodiga ballader och häftiga rocklåtar, samklangen med publiken, de långa, personliga talen mellan låtarna om bland annat hans relation till sin far och den instrumentala kraften hos E Street Band.

1984 kom Patti Scialfa med i E Street Band och 1985 gifte Bruce sig med Julianne Phillips. Dessa två kvinnor är de som haft störst betydelse för hans privata liv. Äktenskapet med Phillips kom i gungning i ett tidigt skede och 1987 släpptes albumet Tunnel of Love som till stor del handlar om relationer mellan män och kvinnor.

[redigera] 1990-talet

Bruce upplöste E Street Band 1989 och började en period med olika kompband både på skivor och turnéer. 1992 släppte han två album samtidigt, Human Touch och Lucky Town. Många fans anser att det är de två svagaste skivorna Bruce har gett ut och försäljningssiffrorna var måttliga. Den enda medlemmen från E Street Band som medverkade på dessa album var Roy Bittan som medverkade till att skriva musiken på ett antal låtar på de båda albumen.

Springsteen tog till sig fansens besvikelse vilket han gav uttryck för när han blev invald i Rock and Roll Hall of Fame 1999. Han passade då på att tacka sin far med en tydlig anspelning på albumen Human Touch och Lucky Town. Läs citatet på svenska Wikiquote.

En konsert i MTVs serie Unplugged gavs ut på skiva. Unplugged-idén är ursprungligen att spela in akustiska konserter med band som annars är "elektriska", men då detta koncept i Springsteens fall inte skulle vara särskilt unikt gjorde han istället tvärtom; skivan fick helt enkelt namnet (MTV) Plugged och är en intim och varm inspelning med klubbkänsla, och innåller flera livetolkningar som inte finns på andra skivor förutom den just då aktuella repertoaren från Lucky Town/Human Touch.

1995 återförenades E Street Band för inspelningen av extramaterial på albumet Greatest Hits. Inspelningen dokumenterades på DVDn Blood Brothers. Strax därefter släppte Springsteen The Ghost of Tom Joad, ett akustiskt soloalbum som inte mottogs av kritikerna på samma sätt som hans första soloalbum Nebraska.

1998 gavs en föraning om en återförening av E Street Band när albumet Tracks släpptes, ett album med hela 4 CD-skivor. Året efter släpptes 18 Tracks. 1999 kom den officiella återföreningen av E Street Band och de gav sig ut på en stor världsturné som varade i över ett år och avslutades med tio utsålda konserter i Madison Square Garden i New York. Turnén resulterade i en TV-inspelad konsert med tillhörande DVD och album som släpptes 2001, Live in New York City.

[redigera] 2000-talet

2002 släppte Springsteen sitt första album med E Street Band på 18 år, The Rising, som producerades av Brendan O'Brien. Albumet, som till största delen var en reflektion över 11 september-attackerna, rosades av såväl kritiker som fans och betraktades som Springsteens "återkomst". Titellåten The Rising spelades mycket i radio och albumet blev hans bäst säljande på 15 år. En stor turné inleddes och även om hans popularitet hade sjunkit på många ställen i USA behöll han fortfarande greppet om fansen efter kusterna. Bland annat satte han försäljningsrekord när han spelade tio utsålda konserter på utomhusarenan Giants Stadium i New Jersey.

Under dessa konserter tackade Bruce alla fans som kommit långväga och som besökte flera av konserterna. Den sista konserten avslutade han med Jersey Girl, en sång av Tom Waits som är mycket populär i New Jersey. Risingturnén avslutades med tre utsålda konserter på Shea Stadium i New York. Springsteen blev av med sin poliseskort efter den andra kvällen sedan han spelat American Skin (41 shots), en låt som skrevs efter en verklig händelse då polisen sköt en svart man. Bob Dylan var överraskningsgäst på konserten och de båda framförde låten Highway 61 Revisited tillsammans.

Under 2000-talet har Bruce Springsteen varit en ambassadör för att åter ge liv åt Asbury Park, New Jersey och han har hållit årliga julkonserter där för att bland annat stödja den lokala affärsrörelsen och organisationer i området. Konserterna är för det mesta riktade till de gamla trogna fansen som känner till hans gamla låtar som till exempel E Street Shuffle och Thundercrack, låtar som yngre fans inte alltid känner igen. Före sina turnéer repeterar han och bandet ofta i Asbury Park och hans mest trogna fans brukar samlas utanför för att lyssna på vad som kan bli en kommande konsert.

Vid Grammygalan 2003 spelade Springsteen The Clashs London Calling tillsammans med Elvis Costello, Steve Van Zandt och Dave Grohl för att hedra Joe Strummer. Springsteen och Clash betraktades under en period som rivaler om att ge ut de största skivboxarna när dubbel-LP:n The River och trippel-LP:n Sandinista! släpptes.

Bruce Springsteen under Vote for Change-turnén

2004 offentliggjorde Springsteen att han och E Street Band skulle delta i den politiska Vote for Change-turnén tillsammans med John Fogerty, Dixie Chicks, R.E.M., Jurassic 5 och andra musiker. Alla konserter skulle hållas i stater som utgjorde tungan på vågen i det kommande valet för att stödja MoveOn.org och uppmana människor att rösta mot George W. Bush. Den sista konserten hölls i Washington, D.C. med många av artisterna tillsammans. Flera dagar senare höll Springsteen en liknande konsert i New Jersey när opinionsundersökningar hade visat att rösterna var väldigt lika fördelade. Medan Springsteen tidigare hade spelat för saker han trodde på som till exempel mot kärnkraft, för vietnamveteraner, Amnesty International var detta första gången han spelade för att stödja en presidentkandidat, vilket ledde till både negativa och positiva omdömen. Hans No Surrender blev John Kerrys kampanjsång, men kampanjen blev ändå inte lyckosam för Kerry som förlorade valet.

Springsteens album Devils & Dust släpptes 26 april 2005 och spelades in utan E Street Band. Det är ett lågmält och till stor del ett akustiskt album i samma anda som Nebraska och The Ghost of Tom Joad men det är fler instrument med. En del av materialet skrevs nästan tio år tidigare under, eller strax efter Tom Joad-turnén. Springsteen hade framfört en del av låtarna tidigare men de hade aldrig släppts på skiva.

I samband med att albumet släpptes gav sig Springsteen ut på en soloturné. De flesta konserterna såldes ut på kort tid. Till skillnad från sin soloturné på 1990-talet spelade han på denna turné flera instrument, bland annat piano, elpiano, pumporgel, banjo, elgitarr, akustisk gitarr och munspel. Under en del låtar använde han sig även av synthesizer som spelades av en tekniker bakom scenen. Under turnén spelade han bland annat Reason to Believe, The Promised Land och Suicides Dream Baby Dream.

2006 kom Springsteen med We Shall Overcome: The Seeger Sessions, ett cover-album i en helt annan stil än tidigare album. På albumet tolkar Springsteen gospel, folkmusik och blueslåtar från olika kompositörer, huvudsakligen vänsterpolitiskt aktiva folkmusikern Pete Seeger. På albumet medverkar endast Soozie Tyrell och Patti Scialfa från E Street Band, till många fans stora besvikelse. Albumet är även olikt Springsteens andra album på så sätt att det till stor del är inspelat i informell form, ungefär som en "jam". Albumet har överlag fått mycket bra kritik, och Springsteen har med albumet hittat nya lyssnare, kanske till bekostnad av en del gamla fans. Albumet har dock sålt till guldplatta i USA med över 600 000 sålda exemplar.

Även i samband med detta album gav Springsteen sig ut på turné; Bruce Springsteen with The Seeger Sessions Band Tour. Turnéen startade i april 2006 i Asbury Park och inluderade USA och Europa, där Springsteen bland annat besökte Globen i Stockholm den 30 oktober 2006.

I samband med turnéen gavs även en ny version av albumet We Shall Overcome: The Seeger Sessions ut; We Shall Overcome: The Seeger Sessions - American Land Edition. Albumet innehåller, förutom de låter som ingår i We Shall Overcome: The Seeger Sessions även fem extraspår, extra videoinnehåll, dokumentärinnehåll, med mera.

[redigera] Musikstil

Springsteens första steg mot en egen stil, under 1960-talets slut, togs med Bob Dylan och folkmusikvågen som förebild. Han lanserades också från början som "singer/songwriter", den etikett som skivindustrin ville sälja skivor med i kölvattnet av Dylans succéer. Springsteen har hela tiden haft en bärande lyrik som ligger nära Dylans, och berättelsen om hans musikaliska utveckling är berättelsen om hans berättelser, inte om musiken som bär fram dem. Däremot dröjde det två decennier efter skivkontraktet innan han släppte bandet; Springsteen förblev länge i allt väsentligt trogen elektrisk musik och fullstort band. De två första skivornas stundom kaotiska musik ersattes på Born to Run med en enklare, mer slagkraftig R&B. Det var fortfarande den episka lyriken som bar musiken, men den fick här ett helt annat stöd av bandet som då hade fått sin mogna form i och med att Max Weinberg tagit plats och givit slagverket ett annat driv, och i och med att gitarr, saxofon och keyboards drev gemensamt istället för den tidigare friare estetiken.

Darkness on the Edge of Town och The River renodlade samma musikstil, även om Springsteen hade fått större självförtroende i sitt budskap och framförande. Born to Runs "Magic Rat" och mystiska hjältar på dammiga vägar byttes på Darkness on the Edge of Town mot ett anonymt "jag" som söker mörkret. På The River var självbiografin och förankringen i det liv Springsteen växt upp med helt öppen; "Independence Day" om uppbrottet och brytningen med fadern, och titellåten The River om besvikelse över att drömmar dör med tiden, likaväl som den bejakande Hungry Heart, är alla enkla att förstå och tro på. Born in the USA var på så sätt slutprodukten på den delen av Springsteens karriär - renare linjer, tydligare låtuppbyggnad, mer lättförståeligare (vissa skulle säga banalare) texter. I någon mån var historierna på skivan en aning mer konstruerade men det uppvägdes delvis av att bandet och musiken fortfarande kunde slipas ett steg till.

Nebraska utgjorde, redan innan Born in the USA, en början på Springsteens väg mot en röst efter att han uttömt de historier som växt upp tillsammans med honom. På den akustiska skivan sökte han ett berättarsätt som kunde bära även de historier som var på ett helt annat sätt uppdiktade. The Ghost of Tom Joad var en fortsättning på samma sökande efter en ny röst.

På The Rising behövde Springsteen inte längre dikta, historierna kom återigen spontant ur känslorna efter World Trade Center-attacken. Samtidigt knöt han där ihop sitt ursprungliga berättarsätt med den röst han sökt på Nebraska och Tom Joad. Efter The Rising hade också ett erkännande inför berättarröstens och budskapets vikt blivit tydligare. 2006 släpptes en skiva med Pete Seeger-tolkningar, åtföljt av en turné.

[redigera] Springsteen som musiker och scenartist

Springsteen betraktas sällan som någon särskilt driven instrumentalist. De enda instrument han själv använder sig av är gitarr och munspel (undantaget Devils and Dust-turnén, där han spelade åtskilliga andra instrument). Med E Street Band har i allmänhet bandets gitarrister, Steve Van Zandt och Nils Lofgren, större instrumentalt ansvar än Springsteen själv, som koncentrerar sig på sången. Trots det kan man notera att han har en ganska unik gitarrstil, kännetecknad av monotona, drivande solon. Solopartier är dock inte någon viktig del i Springsteens musik, snarare är det arrangerade harmonipartier. Med E Street Band på scen bärs detta i huvudsak av saxofonisten Clarence Clemons och förstegitarristen, i andra hand av keyboards (Roy Bittan, Danny Federici).

Springsteen fick tidigt rykte om sig som extrem live-artist, framför allt genom de långa konserterna. Hans första framträdande utanför Nordamerika var i Konserthuset i Stockholm på turnén efter Born to Run. Konserten blev snabbt mytomspunnen och många historier berättas om den - en av dem berättar om hur Springsteen som ville ut och göra ett fjärde extranummer stoppades av Max Weinberg som höll upp sina blödande händer. En musikkritiker har reflekterat att om alla som påstår att de var där verkligen hade varit det skulle inte ens tio konserthus ha räckt till.

Ett tidigt framträdande drag i Springsteens konserter var långa monologer eller berättelser, ofta personliga och ofta improviserade och ibland i dialog med publiken.

Från och med Born in the USA-turnén blev Springsteen en av de stora artisterna som så gott som uteslutande framträdde på idrottsarenor utomhus. Senare sökte sig Springsteen själv i någon mån tillbaka till mindre format.

Trots mycket långa turnéer som av nödvändighet går till stor del på rutin har Springsteen vägrat överge idén att varje konsert ska vara unik. Inför Born in the USA-turnén ska bandet ha repeterat in över 100 låtar, och Springsteen själv förberedde sig med intensiv konditions- och styrketräning (skillnaden mellan den tanige Springsteen och den uppumpade Springsteen som stod på scen 1984, tillsammans med Vietnam-anspelningarna på Born in the USA och den då aktuella Reagan-historien gjorde att den nye Springsteen jämfördes med Rambo).

Under The Rising-turnén spelade Springsteen sammanlagt 152 olika låtar, varav endast 8 låtar var gemensamma för samtliga konserter.

[redigera] Springsteen som kompositör

Springsteens musik har i viss mån tolkats även av andra musiker. Manfred Mann's Earth Band fick en hit med Blinded By the Light (från Springsteens första skiva) 1976. De fick även hits med For You och Spirit in the Night.

Nästa större Springsteenhit av en annan artist blev Patti Smiths inspelning av Because the Night på hennes album Easter 1978. Smith och Springsteen skrev låten tillsammans.

1987 fick Joan Jett en hit med Light of Day.

Efter att Springsteen blivit en megastjärna började allt fler av hans sånger att dyka upp i andra artisters repertoar. En av de mest uppmärksammade covers av Springsteen-låtar hittills blev Johnny Cashs inspelning av Johnny 99 1983.

Den första hyllningsskivan med bara Springsteen-covers utkom 1985.

[redigera] Politik

Reagans försök att utnyttja den otroliga popularitet Springsteen åtnjöt med Born in the USA, och Springsteens åtföljande offentliga dementi av eventuella Reagan-sympatier var inte det första steget i Springsteens omvärldsengagemang, han hade tidigare bland annat engagerat sig på scen i kärnkraftsfrågan. Senare har han allt mer gjort sin röst hörd i olika frågor och tar ofta upp diskussioner på sin webbsida - kontroversen om Dixie Chicks är ett exempel.

[redigera] Kommersialisering

Någon antikommersiell inställning kan man inte tala om i Springsteens fall, men däremot en klar avsaknad av kommersialisering. Han har konsekvent avstått från att låta filmer använda hans musik som säljande soundtrack. Musiken i Philadelphia är ett undantag, där musiken är särskilt skriven för filmen. Hungry Heart förekom i Föräldrafritt men den var inte ledmotivet till filmen^[1].

En liknande inställning har Springsteen till musikvideo - videon ska helst inte försöka "berätta om" textens budskap på nytt sätt (Springsteen anser att sången är tillräcklig i sig själv), och han vill heller inte lägga in en helt ny handling ovanpå den som finns i själva sången. Därför har Springsteen tämligen konsekvent föredragit liveföreställningar, även om han ursprungligen inte gillade att det var studioversioner av låtarna som hördes, i kontrast med konsertbilderna. I musikvideon till Brilliant Disguise och senare i den prisbelönade Streets of Philadelphia använder Springsteen en teknik särskilt utvecklad med detta i åtanke; det är inspelningen som hörs på skivan som faktiskt visas i videon, inspelad med dold mikrofon.

[redigera] Bootlegs och fans

Springsteens fans har hela tiden varit en speciell grupp. Han rör sig inte i några kulturella extremer och friar inte till något mode eller vädjar till tonårsuppror - därför är anhängarna också trogna långt efter att de liksom sin idol uppnått medelåldern. Springsteen har också arbetat hårt för att förtjäna denna aktning, med ovanligt långa konserter (som regel närmare 3 timmar, ofta längre) och långa turnéer.

Ända tills efter Born in the USA fanns inga officiella live-inspelningar att tillgå för fans, vilket sörjdes särskilt eftersom det allmänt ansågs att konserterna var av så hög klass. En stor bootleg-industri växte också upp, där inte bara inspelningar av i stort sett varje konsert kunde köpas, utan ibland också inspelningar av repetitioner eller stulna studioband. När Tracks kom ut var åtskilliga av de "tidigare icke utgivna" låtarna i själva verket välkända bland många fans.

[redigera] The Boss

Springsteens smeknamn bland fansen, The Boss (jämför "The King" - Elvis), är väl etablerat. Det finns flera sägner om varför Springsteen fick smeknamnet The Boss. En gör gällande att han som bandledare mottog gaget efter spelningarna och fördelade till övriga bandmedlemmar, som därför kallade honom The Boss. En annan sägen är att hans status på rockklubben The Upstage Club i Asbury Park, New Jersey på 1960-talet var så hög att han därför kallades för The Boss.

Springsteen själv gillade aldrig smeknamnet på 1960-talet och i början på 1970-talet. Senare i karriären har han accepterat det och smeknamnet förekommer ofta i samband med recensioner och konserter. Han har själv många gånger jämfört sin stjärnstatus med hur han själv som ung såg på Elvis och berättat om sitt och Steve Van Zandts försök att få träffa Elvis.

Fansen har också en särskild gimmick som bara hörs på Springsteen-konserter: publiken ropar unisont ett långt, utdraget "Bru-u-u-u-ce", vilket på en annan konsert skulle tas som buande.

[redigera] Utmärkelser

Oscar år 1993 för titelmelodin till filmen Philadelphia
Polarpriset år 1997
Invald i Rock and Roll Hall of Fame år 1999.

[redigera] Diskografi

[redigera] Album

Greetings from Asbury Park, N.J. (1973)
The Wild, the Innocent & the E Street Shuffle (1973)
Born to Run (1975)
Darkness on the Edge of Town (1978)
The River (1980)
Nebraska (1982)
Born in the U.S.A. (1984)
Bruce Springsteen & E Street Band Live 1975-1985 (1986) live
Tunnel of Love (1987)
Human Touch (1992)
Lucky Town (1992)
In Concert/MTV Plugged (1993) live
Greatest Hits (1995)
The Ghost of Tom Joad (1995)
Tracks (1998)
18 Tracks (1999)
Live in New York City (2001)
The Rising (2002)
The Essential Bruce Springsteen (2003)
Devils & Dust (2005)
Hammersmith Odeon, London '75 (2006) live
We Shall Overcome: The Seeger Sessions (2006)

[redigera] Singel

Chimes of Freedom (1988)
Lucky Town Live (1993)

[redigera] Video/DVD

Video Anthology 1978-1988 (1989)
Blood Brothers (1996)
The Complete Video Anthology: 1978-2000 (2000)
Live in New York City (2001)
Live in Barcelona (2003)
In Concert MTV Plugged (2004)
Storyteller (2005)
Live from Hammersmith Odeon, London (2005)

[redigera] Turnéer

Turné	År	Länder	Städer	Konserter	Låtar ¹
Born To Run	1975	5	50	83	46²
Darkness On The Edge Of Town	1978-1979	2	64	90	74
The River	1980-1981	12	75	138	82
Born In The USA	1984-1985	11	65	156	86
Tunnel Of Love	1988	12	40	67	62
Amnesty	1988	15	19	20	28
Human Touch	1992-1993	15	63	106	98
The Ghost Of Tom Joad	1996-1997	19	95	128	79
Reunion	1999-2000	15	72	133	113
The Rising	2002-2003	17	82	120	152
Devils & Dust	2005	12	42	44	104