Adoption

Wikipedia

	Denna artikel bör utökas/ändras för att få ett globalt perspektiv.
	Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Adoption innebär att uppta en person, vanligtvis ett barn, som man inte är biologisk mor eller far till, som sitt eget. Adoptionsinstitutet infördes i svensk lag 1917.

Sedan 1959 är alla adoptioner starka, d.v.s. de juridiska banden mellan adoptivbarnet och den biologiska släkten bryts och adoptionen kan inte återkallas. År 1970 upphörde möjligheten att häva en adoption i annat fall än att den ersätts av en ny adoption. Däremot finns inget förbud mot fortsatta sociala kontakter. Den 1 februari 2003 infördes Sveriges lag om att homosexuella par får adoptera. 2005 upphörde särbehandlingen av homosexuella och även de tilläts att adoptera.

Alla inhemska adoptioner av underåriga genomförs med stöd av socialtjänsten, och beslut fattas i tingsrätten. Ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden och får ej förekomma.

Mellan 10 och 20 svenska spädbarn adopteras inom landet varje år. En adoption kan endast genomföras med vårdnadshavares medgivande. Ett av socialtjänsten omhändertaget barn blir därför ytterst sällan aktuellt för adoption. De barn som adopteras är de där modern (och/eller fadern) själva uttrycker en önskan att ge sitt barn en ny familj. Vanligare i Sverige är internationell adoption. Runt 1000 barn från mer än 20 olika länder får varje år en ny familj i Sverige.

[redigera] Historia

Bruket att uppta i barns ställe går synnerligen långt tillbaka i tiden och har förekommit hos de flesta folk. Den moderna etnologiska forskningen har jämfört adoptionen med rättsverkningarna av de s.k. gruppäktenskapen, där barnen tillhörde hela gruppen gemensamt, men efter hand upptogs i dess särskilda familjer utan hänsyn till biologiskt släktskap. Grunden till ett dylikt upptagande var inte bara önskan att ha barn, utan framför allt att förplikta den adopterade att utföra den religiösa offertjänst, som tillhörde familjen och som ofta stod i sammanhang med föreställningarna om livet efter detta och den avlidnes ro i graven; så var det både hos östasiater (kineser m.fl.) och hos indogermaner (hinduer, greker, romare o.s.v.).

Hos romarna särskilt övergick adoptivsonen fullkomligt till adoptivfaderns familj, fick barnaställning och arvsrätt i förhållande till honom samt antog hans namn, stånd och offertjänst, men bibehöll ändå sitt gamla släktnamn (nomen) med förändrad ändelse såsom ett andra tillnamn (cognomen); så kallades sonen av Caius Octavius efter adoptionen genom Cæsar för Caius Julius Cæsar Octavianus. Den romerska rätten skilde mellan adoption i inskränkt mening eller upptagande i barns ställe av en person, som förut stod under annans fadersvälde (en filiusfamilias) oavsett åldern, och arrogation eller sådant upptagande av en person, som redan blivit rättsligt sin egen (sui juris), oavsett om han var myndig eller omyndig -- i sistnämnda fall krävdes dock för arrogationen särskilda villkor och förutsättningar.

Enligt den justinianska rätten är det endast arrogationen, som fortfarande grundar verkligt upptagande i barns ställe, medan adoptionen i inskränkt mening vanligen är minus plena, d.v.s. endast medför arvsrätt för den adopterade i förhållande till adoptivfadern. Då emellertid sådan arvsrätt under senare historia kunde ges lika väl genom till exempel testamente, förlorade adoptionen mer och mer i praktisk betydelse och användning, även om den hela tiden fanns kvar i de länders lagstiftning, för vilka den romerska rätten varit mer eller mindre dominerande.

För svensk och i allmänhet rent germansk - engelsk liksom forngermansk och feodal - rätt var adoptionen okänd, om än i äldsta tider vissa besläktade rättsinstitut funnits (se ättledning). Någon verklig adoption förelåg inte heller, när inom en svensk adlig ätt fanns s.k. adopterade grenar, vilket då bara betydde, att de introducerats på Riddarhuset under äldre ätts namn, vapen och nummer.