Vilgot Sjöman

Wikipedia

David Harald Vilgot Sjöman, född 2 december 1924 i Maria Magdalena församling i Stockholm, död 9 april 2006 i Stockholm, var en svensk författare och filmregissör.

Innehåll

1 Biografi
2 Bibliografi
3 Filmografi
4 Priser och utmärkelser
5 Referenser
6 Externa länkar

[redigera] Biografi

Vilgot Sjöman var son till byggnadsarbetaren Anders W. Sjöman och Mandis Pettersson och växte upp på Södermalm i Stockholm. Han tog studentexamen 1945, och studerade därefter vid Stockholms Högskola. Han romandebuterade 1948 med Lektorn som senare skulle bli filmen Trots i regi av Gustaf Molander. 1955 fick han ett stipendium för att studera film på UCLA i Kalifornien. Hans långfilmsdebut var Älskarinnan från 1961 med Bibi Andersson i huvudrollen som befinner sig i ett invecklat triangeldrama. 1963 arbetade han på filminspelningen av Nattvardsgästerna av Ingmar Bergman. Samtidigt skrev han reportageboken L 136: Dagbok med Ingmar Bergman som senare skulle bli till en TV-dokumentär som hette Ingmar Bergman gör en film. 1964 kom hans filmatisering av Lars Görlings roman 491 att bli skandalomsusad då den statliga filmcensuren klippte bort ett antal scener, bland annat en tidelagsscen. Filmen har formen av ett reportage, som följer sex unga värstingar som utsätts för ett socialt experiment. Samma år släpps också hans filmatisering av Ulla Isakssons roman Klänningen, som handlar om en störd mor-dotter-relation. Filmen fullkomligt sågas av kritikerna. Två år senare, 1966, är det premiär för Syskonbädd 1782, som handlar om ett syskonpar, spelade av Bibi Andersson och Per Oscarsson, inbegripna i ett incestuöst förhållande.

År 1967 kom filmen Jag är nyfiken - gul, och året därpå Jag är nyfiken - blå. Med dessa filmer tänjde Vilgot Sjöman på gränserna för vad som då kunde visas på film. Filmen var mycket politisk och granskade det samtida svenska samhället ur ett kritiskt vänsterperspektiv, men det var nakenscenerna mellan Lena Nyman och Börje Ahlstedt som blev mest kontroversiella och "skandalomsusade". Sjöman valde nämligen att realistiskt skildra ett kärleksförhållande mellan en man och en kvinna. Många har dock menat att det var just blandningen av nakenhet, de rättframt skildrade sexscenerna och de starka politiska ställningstagandena som var så kontroversiella och inte nakenheten i sig. De starka reaktionerna är en tydlig illustration av dåtidens tabun. Exempelvis blev Lena Nyman i det närmaste trakasserad av bland annat media efter att filmen hade haft premiär. Filmen gjorde Sjöman internationellt känd och den amerikanske distributören kom att använda sig av filmen i kampen mot den amerikanska filmcensuren. Norman Mailer ska ha konstaterat att det var "en av de viktigaste filmer jag har sett i hela mitt liv".

Mellan åren 1969 och 1977 gjorde Sjöman sex filmer och 1974 fick han en Guldbagge för filmen En handfull kärlek med Anita Ekström i huvudrollen.

1979 påbörjade han sin självbiografiska romansvit i fyra delar om Linus. Den första delen blev samma år till filmen Linus eller Tegelhusets hemlighet. 1981 var det premiär för filmen Jag rodnar som spelades in på Filippinerna och där bland annat skådespelaren Larry Hagman spelade rollen som sig själv.

1995 kom Sjömans sista film som var kostymdramat Alfred som handlade om Alfred Nobel som spelades av Sven Wollter. Filmen, som bland annat sponsrades av Volvo, fick usel kritik och filmbesökarna uteblev.

1997 gav han ut första delen av memoarverket Mitt personregister.

Vid sidan av sin film- och författarkarriär var han teaterrecensent i bland annat Vi och Dagens Nyheter. Mellan åren 1955-60 var han gift med Kristina Hasselgren.

Sjöman kom att samarbeta med flera av 1900-talets stora svenska skådespelare, som Bibi Andersson, Lena Nyman, Solveig Ternström, Per Myrberg, Jarl Kulle, Per Oscarsson, Kjell Bergqvist, Börje Ahlstedt, Ernst-Hugo Järegård och Sven Wollter. Under 1960-talet jobbade han även tätt samman med Harry Schein, som bidrog till att Sjömans filmer erhöll finansiering och fick en internationell lansering. 2004 publicerades hans bok Facit till mina böcker och filmer, där han bland annat tar upp de viktiga kvinnliga nyckelpersonerna i sitt liv.

Tillsammans med Claes Eriksson anmälde Sjöman TV4 till Granskningsnämnden för att kanalen visade deras filmer med reklamavbrott. För kampen mot reklamavbrott i långfilmer belönades han med Ingmar Bergman-priset 2003. Tingsrätten dömde till upphovsrättsinnehavarnas fördel, men TV4 överklagade till hovrätten. Hovrätten gav dock de båda regissörerna rätt i ett domslut den 12 april 2006, endast tre dagar efter Sjömans död.

Sjöman avled på Sankt Görans sjukhus den 9 april 2006 i sviterna av en hjärnblödning. Han blev 81 år gammal och efterlämnade frun Lotta (gifta sedan 1969) och tre barn.

[redigera] Bibliografi

1948 - Lektorn
1951 - Kvinnobild
1952 - Flygblad (resereportage)
1952 - I hennes rum (versnoveller)
1955 - Körsbärstid
1961 - I Hollywood (sociologisk studie)
1963 - L 136: Dagbok med Ingmar Bergman
1967 - Jag var nyfiken - Dagbok med mig själv
1968 - Lisel, en medaljong (berättelse)
1969 - Surdegen (essäer och kritik)
1975 - Oskuld och förbittring (två berättelser)
1979 - Linus och Blenda
1981 - Linus och vägvisarna

1983 - Linus och Jeanna
1984 - Sjöman om film, Utrikes resor (essäer)
1985 - Linus utan Jeanna
1987 - Stand-in
1988 - Oskuld förlorad (seminarieuppsats)
1991 - Emmylou eller Prinsens kyss
1992 - Drömtydaren: Min bok om Olle Hedberg
1995 - Mitt hjärtebarn (brevutgåva)
1997 - Mitt personregister urval 97: In på den litterära arenan (antimemoarer)
1998 - Mitt personregister urval 98: In i filmateljén (antimemoarer)
2001 - Mitt personregister urval 01: Äntligen rebell (antimemoarer)
2001 - Vem älskar Alfred Nobel (biografisk studie)
2004 - Facit till mina filmer och böcker