Sturmgeschütz III

Wikipedia

StuG III Ausf G vid Yad la-Shiryon -museet, Israel.
Sturmgeschütz III Ausf G
Generella egenskaper
Typ	infanterikanonvagn och pansarvärnskanonvagn
Besättning	4
Längd	6,85 m
Bredd	2,95 m
Höjd	2,16 m
Vikt	23,9 ton
Tillverkare
Skydd och beväpning
Skydd	80 mm
Primär beväpning	75mm StuK 40 L/48 -kanon
Sekundär beväpning	1 eller 2 × 7,92mm MG34-ksp
Mobilitet
Motor	12-cylindrig Maybach HL 120 TRM 224 kW (300 hk)
Upphängning
Hastighet på väg	40 km/h
Hastighet i terräng	km/h
Hastighet i vatten	-
Kraft/vikt	9,4 kW/ton
Räckvidd	155 km

Sturmgeschütz III (StuG III) var en infanterikanonvagn som kom att bli det mest producerade bepansrade fordonet i Tyskland under det andra världskriget. StuG III byggdes på chassit av stridsvagnen Panzer III. Inledningsvis var det tänkt att den skulle utgöra en mobil, bepansrad lätt kanonpjäs för infanteriunderstöd men den kom att utvecklas kontinuerligt under kriget och år 1942 utnyttjades den i stor grad som pansarvärnskanonvagn.

Sturmgeschützserien är troligen mest känd för sin utmärkta kostnadseffektivitet. Vid krigets slut hade över 10 500 exemplar byggts. Vid sidan av andra tyska vapensystem som Panzer IV, MG42, PAK 40 och 81mm granatkastare utgjorde StuG III en av "ryggraderna" i den tyska arméns vapenarsenal.

[redigera] Historia

Sturmgeschütz III härstammade från ett förslag som överste Erich von Manstein gav till general Beck år 1935, där han föreslog att man skulle använda Sturmartillerie ("stormartillerienheter") i en direkt understödande roll för infanteridivisioner. Den 15 juni, 1936, erhöll Daimler-Benz AG en order om att utveckla ett infanteriunderstödsfordon som var kapabelt att bära en 75mm artilleripjäs. Kanonen skulle ha en begränsad travers om 25 grader och skulle vara monterad inne i en heltäckande överbyggnad som tillhandahöll skydd för besättningen. Fordonets höjd skulle inte överstiga den genomsnittlige mannens.

Daimler-Benz AG använde chassit och hjulkonstruktionen från sin nyligen utvecklade mellantunga stridsvagn Panzerkampfwagen III. Prototyptillverkningen överfördes därefter till Alkett, som tillverkade fem exemplar år 1937. Dessa experimentella, 0-seriens StuG-fordon var baserade på PzKpfw III Ausf B. Dessa prototyper hade en överbyggnad i mjukstål och Krupps kortpipade kanon 75mm Sturmkanone 37 L/24.

Eftersom StuG III var tänkt att fylla närstridsrollen mot mjukmål, utrustades tidiga modeller med en 75mm StuK 37 L/24 -kanon, med låg utgångshastighet och som avfyrade högexplosiva granater. Efter att tyskarna stött på den sovjetiska T-34, utrustades StuG III med en 75mm StuK 40 L/43 med hög utgångshastighet (våren 1942) eller en 75mm L/48 pansarvärnspjäs (hösten 1942).

Senare modeller av StuG III hade en 7,92mm MG34 monterad på chassit för att utöka skyddet mot fientligt infanteri.

År 1944 erhöll den finländska armén 59 st StuG III från Tyskland och använde dem mot Sovjetunionen. Dessa Stug III:or förstörde åtminstone 87 fientliga stridsvagnar mot förlusten av enbart 8 StuG-vagnar (vissa av dessa förstördes av den egna besättningen innan de övergav det immobiliserade fordonet). Efter kriget utgjorde de kvarvarande StuG-vagnarna stommen i det finska pansarvapnet fram tills det tidiga 1960-talet.

Efter det andra världskriget gav Sovjetunionen ett antal erövrade tyska StuG III:or till Syrien, som använde dessa ända fram tills Sexdagarskriget (1967).

[redigera] Varianter

• StuG III Ausf. A (Sd.Kfz 142; 1940, 30 producerade)

Användes först i slaget om Frankrike, StuG III Ausf A använde chassit från Panzer III Ausf F och kanonen 75mm StuK 37 L/24.

• StuG III Ausf. B (Sd.Kfz 142; 1940-41, 320 producerade)

Bredare larvband och mindre förändringar.

• StuG III Ausf. C (Sd.Kfz 142; 1941, 50 producerade)

Mindre förbättringar av StuG B.

• StuG III Ausf. D (Sd.Kfz 142; 1941, 150 producerade)

Mindre förbättringar av StuG C.

• StuG III Ausf. E (Sd.Kfz 142; 1941-42, 272 producerade)

En MG 34 tillfördes för att skydda fordonet mot fientligt infanteri. Övriga mindre förbättringar.

• StuG III Ausf. F (Sd.Kfz 142/1; 1942, 359 producerade)

Den första riktiga kanonförbättringen för StuG. Denna version hade den längre 75mm StuK 40 L/43 -kanonen. Denna förbättring gjorde StuG mera en pansarvärnspjäs än infanteriunderstödsfordon. Sidochassit på vissa vagnar utrustades med kjolar för att skydda mot sovjetiska pansarvärnsgevär; dessa kjolar var dock betydligt mera vanliga hos de senare ausf G-vagnarna.

• StuG III Ausf. F/8 (Sd.Kfz 142/1; 1942, 334 producerades)

Ytterligare en ny kanon, F/8 använde 75mm StuK 40 L/48 -kanonen.

• StuG III Ausf. G (Sd.Kfz 142/1; 1942-45, 7 893 producerade)

Den slutliga, och den överlägset vanligaste StuG-vagnen. G-seriens StuG-vagnar använde chassit från Panzer III Ausf M -stridsvagnen och fick från år 1944 ytterligare en kulspruta. Senare versioner utrustades med Saukopf (tyska för svinhuvud) -kanonkåpan, som var effektivare än de ursprungliga metallådorna i att deflektera skott. Sidokjolar tillfördes till G-modellen för att utöka skyddet mot sidorna.

• Andra fordon som är baserade på StuG III

Vissa StuG III:or använde även Panzer IIIs chassi men fick bogieupphängningssystemet från Panzer IV-stridsvagnen. Enbart omkring 20 av denna variant tillverkades. Syftet med detta var att förenkla reparationer i fält, men detta fungerade inte så bra, så modellen stoppades.

År 1942 tillverkades en variant av StuG IIIF som hade en 105mm haubits i stället för 75 mm StuK 40 L/43. Dessa nya fordon kallades Sturmhaubitze 42 (eller StuH 42, även känt under dess Wehrmachtbeteckning Sd.Kfz 142/2) konstruerades för att fylla upp den infanteristödsfunktion som fallit bort i och med att fler och fler StuG IIIF/8:or och G:or användes i pansarvärnssyfte. StuH 42 hade en variant av den lätta fälthaubitsen modell 1918, som hade modifierats för att avfyras elektriskt och som utrustades med en mynningsbroms. Senare modeller byggdes på StuG IIIG -chassin, så väl som på StuG IIIF och F/8 -chassin. Mynningsbromsen togs även bort i många fall på grund av bristen på resurser.

År 1943 byggdes 10 st StuG III:or om till StuG I (FLAMM) -vagnar genom att man ersatte kanonen med en Schwade-eldkastare. Dessa chassin restaurerades alla till nyskick och bestod av olika modeller av Ausf A - E. Det finns inga rapporter som styrker att någon av dessa någonsin såg strid och alla byggdes om tillbaka till Stug IIIG:or år 1944.

Den sovjetiska pansarvärnskanonvagen SU-76i var baserad på tyska StuG III och Panzer III-fordon som man hade erövrat vid Stalingrad. Omkring 1 200 av dessa fordon byggdes om för den Röda armén genom att man tillförde en överbyggnad med tak och en 76,2mm ZiS-5 -kanon.

[redigera] Externa länkar

• ((Engelska)) Information om Sturmgeschütz III hos Panzerworld
• ((Engelska)) Achtung Panzer!
• ((Engelska)) Databas över stridsfordon
• ((Engelska)) LemaireSoft
• ((Engelska)) OnWars modellspecifikationer: A B D E F G
• ((Engelska)) Fordon från det andra världskriget
• ((Engelska)) WarGamer

Tyska pansarfordon under andra världskriget
Stridsvagnar
Panzer I | Panzer II | Panzer III | Panzer IV | Panther | Tiger I, | Tiger II | Panzer 35(t) | Panzer 38(t)
Bandkanonvagnar & raketartilleri
Wespe | Hummel | Grille | Panzerwerfer | Panzerfeldhaubitze 18M | SIG 33 | Wurfrahmen 40
Infanterikanonvagnar
StuG III | StuH 42 | Sturmpanzer IV | Sturmtiger
Pansarvärnskanonvagnar
Panzerjäger I | Marder I , Marder II , Marder III | Hetzer | Jagdpanzer IV | Jagdpanther | Nashorn | Jagdtiger | Ferdinand/Elefant | StuG IV
Halvbandvagnar	Pansarbilar
SdKfz 4 | 250 | 251 | 252 | 253	Sdkfz 221/22/23 | Sdkfz 231/32/34/63
Luftvärnskanonvagnar
Flakpanzer IV: Möbelwagen, Wirbelwind, Ostwind, Kugelblitz | Gepard
Prototyper
Maus | P-1000 Ratte | E- serien | Panther II | Waffenträger | Neubaufahrzeug
Föreslagna modeller
P-1500 'Monster' | Panzer VII 'Löwe' | Panzer IX

Andra världskrigets stridsvagnar
De allierade	Axelmakterna
Frankrike - Storbritannien Sovjetunionen - USA	Tyskland - Italien - Japan
Tidsaxel
Första världskriget -- Mellankrigstiden -- Andra världskriget -- Kalla kriget -- Moderna stridsvagnar