Stormsvala
Wikipedia
| ?Stormsvala | |
|---|---|
 Färöiskt frimärke av stormsvala
|
|
| Systematik | |
| Domän: | Eukaryoter |
| Rike: | Djur Animalia |
| Stam: | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam: | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass: | Fåglar Aves |
| Ordning: | Procellariiformes |
| Familj: | Stormsvalor Hydrobatidae |
| Släkte: | Hydrobates |
| Art: | Stormsvala |
|
|
|
| §Hydrobates pelagicus Auktor: Linné, 1758 |
|
 Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen
|
|
Stormsvala (Hydrobates pelagicus) är en pelagisk fågel i familjen stormsvalor. Det finns två underarter av stormsvala; Hydrobates pelagicus pelagicus och Hydrobates pelagicus melitensis.
Innehåll |
[redigera] Beskrivning
Stormsvalan är 15-16 centimeter lång och har ett vingspann på 37-41 cm och är därmed den minsta stormsvalan i europeiska vatten. Återfynd av ringmärkta stormsvalor visar att de kan bli upp till 30 år gamla. Den väger mellan 20 och 30 gram där de tyngre är honor som bär på ägg.
Stormsvalan ter sig svart när man ser den över havet men mer gråsvart om man får möjlighet att se den vid häckningsplatsen. Stjärten slutar tvärt i spetsen. Övergumpen är vit och detta vita fält sträcker sig ned på sidorna om fågeln. Däremot är undergumpen svart. På undersidan vingen har den en brett vitt längsgående band.
När man ser den flyga i hård vind har den en fladdrig flykt och den "springer" ofta på vattnet och snappar efter små kräftdjur som virvlar upp till ytan i det stormiga vattnet.
Den har två läten vid sina häckningsplatser. Det ena är ett purrande, spinnade läte och det andra ett grymtande läte. Dess kött lär ha en stark tranlukt.
[redigera] Utbredning och taxonomi
Atlantpopulationen av stormsvala är av underarten H. p. pelagicus. Den utgör 97% av världspopulationen och man uppskattade 2005 att det fanns mellan 300 000 och 680 000 par i världen. Den största populationen finns på Färöarna där drygt hälften av världspopulationen häckar, men stormsvalan häckar också på Brittiska öarna och på öar utanför Norge, på Island, utmed Frankrikes nordvästkust, Spaniens nordkust och på Kanarieöarna.
Den andra underarten, H. p melitensis, lever kring Medelhavet och man uppskattar att det finns mellan 8500 och 15 000 par. De båda underarterna förefaller vara helt isolerade från varandra. Stormsvalorna övervintrar utanför Sydafrikas kust och har också på vinterhalvåret påträffats i Indiska Oceanen.
[redigera] Häckning, beteende och föda
Stormsvalan är pelagisk, det vill säga att den lever till största delen ute över öppet hav. Den är monogam och kolonihäckande. Den blir könsmogen först på 4e eller 5e levnadsåret. Däremot kan den bilda par redan tidigare vilket resulterar i en stor population kringdrivande stormsvalor som inte häckar. Häckningstiden är cirka 90 dygn och honan lägger ett ägg. Arten är ljuskänslig och mestadels nattaktiv och den återvänder till sina häckningsplatser på natten, förmodligen för att inte dra till sig predatorer som exempelvis trutar. Den har också ett mycket gott luktsinne. Bland annat ska de uppskatta lukten av fiskleverolja. Under sina födosök flyger den stora sträckor, även under häckningstid, och ibland lämnar den sina ungar ensamma i flera dagar. Orsaken är att den letar efter så kallade uppvällningsområden, det vill säga mycket näringsrika områden där mindre kräftdjur, fiskar och plankton vandrar upp från havsdjupen och dessa områden flyttar sig över havet. Väl vid dessa uppvällningsområden så snappar fågeln föda från vattenytan och det kan då se ut som om den springer på vattenytan. När man fångar in stormsvalor för ringmärkning spyr de upp en orageaktig fiskolja från krävan som luktar mycket fränt, speciellt individer i aktiv häckning.
[redigera] Stormsvalan i Sverige
Det har observerats cirka 150 stormsvalor allt som allt i Sverige fram till och med 2005. Det första fyndet fångades levande på vintern, på en så oväntad plats som Hedemora 1744-45. Den ska ha dött ganska snart efter infångadet och skickades senare till Linné som beskrev den 1758 som "Stormvädersfogeln".
Nu för tiden syns stormsvalan årligen vid starka västliga vindar, främst utefter kusterna vid Skåne, Halland och Bohuslän. Stormsvalan är, bland annat på grund av sina nattliga vanor och sin storlek, svår att häckningsinventera och detta resulterar i osäkerhet kring var stormsvalan häckar. Det finns förhoppningar om att den kanske häckar, eller kommer att häcka i Sverige. Idag är de närmsat kända häckningsplatserna Shetlandsöarna och platser på norska västkusten. Fågelvägen till båda dessa område är ungefär samma, det vill säga 80 mil.
[redigera] Ringmärkning av stormsvala i Sverige
Den första stormsvalan som ringmärktes i Sverige fångades i ett slöjnät på Härmanö huvud i Bohuslän natten den 29 augusti 1988 av ornitologerna Kåre Ström och Roland Börjesson. Mellan åren 1988 till 2006 har 57 stormsvalor ringmärkts, av dessa är 49 ringmärkta i Bohuslän, 7 i Halland och 1 på Utklippan i Blekinge. Flest individer har fångats på Måseskär (26 st) och Härmnö (11 st). Flera av individerna har visat bar ruvfläck vilket är ett tecken på aktiv häckning, dock betyder inte denna karaktär på att de häckar i närheten eftersom de kan förflytta sig så långa sträckor. Under åren 1998 och 1999 fångades det flest individer utmed västkusten och detta kan indikera att det häckade stormsvalor i Sverige under denna period.
[redigera] Återfynd
En fågel som märktes på Måseskär 1999 återinfångades år 2000 på Väderöarna och en individ som märkts på Måseskär har återfunnits på Faraid Head på Skottlands nordspets. Tre individer som ringmärkts i Norge har återfunnits i Bohuslän och vardera en individ märkt i England har återfunnits på Måseskär och på Härmanö, den senare hade bara en vecka tidigare ringmärkts på Orkneyöarna norr om Skottland.
[redigera] Historia och folktro
Sjöfarande har beskyllt stormsvalan för att framkalla stormar och sett den som en olycksfågel. På många platser har det också funnits mytbildningar att den skull vara drunknande sjömäns själar och att man därför skulle hålla sig väl med dem. Se även albatrosser
Tidigare brukade man på Färöarna använda skjutna stormsvalor som lampor. Man drog helt enkelt en veke genom kroppen och antände den.
Att de dras till lukten av fisklever fick norska fiskare att förr kalla fågeln för Lever-Lars. [1]
[redigera] Källor
- ^ Sven Nilssons Foglarna, 1858
- Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D.,Fågelguiden, Europas och medelhavets fåglar i fält, 1999, ISBN 91-0-056976-3
- Sven Nilsson, Skandinavisk fauna, Foglarna band 2, ISBN 91-7021-301-1
- Kåre Ström & Aimon Niklasson, Stormsvalan, Vår Fågelvärld nr. 8, 2005
- Niklas Aronsson, Stormsvala-kanske landets mest anonyma häckfågel, Roadrunner, nr.4, 2006
