Schleswig-Holstein
Wikipedia
| Vapen och Flagga | |
|---|---|
 |
 |
| Snabbfakta | |
| Språk: | Tyska. Erkända minoritetsspråk: danska, frisiska och plattyska (niederdeutsch) |
| Huvudstad: | Kiel |
| Yta: | 15 761 km² (12:e) |
| Folkmängd: | 2 820 000 (augusti 2003) |
| Folktäthet: | 178 invånare/km² |
| Hymn: | Schleswig-Holstein meerumschlungen |
| Offentliga skulder relativt: | 6 984 €/invånare (2005) |
| Offentliga skulder totalt: | 19,7 miljarder € (2005) |
| ISO 3166-2: | DE-SH |
| Officiell hemsida: | www.schleswig-holstein.de |
| Politik | |
| Ministerpresident: | Peter Harry Carstensen (CDU, sedan 27 april 2005) |
| Styrande partier: | CDU och SPD |
| Mandatfördelning i Lantdagen (69 ledamöter): |
CDU 30 SPD 29 FDP 4 Bündnis 90/Die Grünen 4 SSW 2 |
| Senaste val till Lantdagen: | 20 februari 2005 |
| Nästa val: | 2010 |
| Representation i förbundsrepubliken | |
| Röster i Förbundsrådet (Bundesrat): |
4 |
| Karta | |
 |
|
Schleswig-Holstein (danska: Slesvig-Holsten, plattyska: Sleswig-Holsteen, frisiska: Slaswik-Holstiinj) är Tyskland nordligaste förbundsland, med gräns mot Danmark.
Kielkanalen korsar Schleswig-Holstein.
Innehåll |
[redigera] Historia
[redigera] Slesvig och Holstein
Sönderjylland, eller som det senare kallades, Slesvig, ursprungligen en del av det danska riket, blev från medeltiden ett danskt län (medan Holstein var tyskt) och var fortfarande ett danskt län när drottning Margareta överlämnade det till greven av Holstein.
Den sydöstra delen av landet (i Öst-Holstein) var fram till 1100-talet befolkat av slaviska folk (vender, senare i assimilerad i den tyska befolkningen), något som främst ses på många platsnamn av slavisk härkomst (Lübeck, Eutin, Preetz och Ratzeburg).
Kung Kristian I av Danmark var systerson till Adolf VIII av Holstein (död 1459), den siste hertigen av Slesvig och greven av Holstein av huset Schauenburg. Kristian korades så av den slesvigska och holsteinska adeln i Ribe år 1460 till hertig av Slesvig och greve av Holstein. Samtidigt lovade han att inte skilja länderna åt under sin regeringstid. Denna bestämmelsen, Up ewig ungedeelt (för alltid odelat), kom att bli ett motto för 1800-talets tyska rörelse i Slesvig och Holstein.
År 1474 blev Holstein av tyske kejsaren upphöjt till tyskt hertigdöme, vilket kom att ärvas inom den danska kungliga familjen.
Med tiden blev hertigdömena genom arvskiften uppdelade i otaliga små förvaltningsenheter. Kung Fredrik Is söner delade dock hertigdömet: Kristian III av Danmark fick Sönderborg, Hans d.ä. av Oldenburg Haderslev och Adolf av Holstein-Gottorp blev greve av Gottorp.
Efter Magnus Stenbocks kapitulation vid Tönning 1713 och sedan Sverige förbundit sig att inte understödja Karl XII:s systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorps anspråk på det slesvigska området, hamnade den Gottorpska andelen av Slesvig åter hos danska kungahuset.
Kung Fredrik IV av Danmark inkorporerade den Gottorpska delen av Slesvig i "kongeloven" som också kunde ärvas på spinnsidan, och lät 1721 hertigarna av Augustenborg och Glücksborg svära honom tro, för att garantera att området ärvdes vidare inom danska kungahuset. Med Katarina II av Ryssland överenskom han att få den Gottorpska delen i Holstein, medan hon i utbyte fick Oldenburg och Delmenhorst (Hennes son Paul blev hertig av Holstein-Gottorp, varpå Paul senare gav denna del till sin farfars kusin Georg av Holstein-Gottorp, vilken blev stamfader för huset Oldenburg).
När den Oldenburgska huvudlinjen (som också var arvtagare till Schleswig och Holstein) en dag utslocknade, ärvdes den danska kronan vidare längs sidolinjer, men detta gällde inte i fallet Holstein, som följde den saliska lagens arvsföljd, vilket innebär att det bara fick ärvas av manliga ättlingar på stamträdet. Fredrik VII av Danmark hade ingen son. För Schleswig, som danskt län, gällde samma arvsföljd som i Danmark, men en tysk-national rörelse önskade inget åtskiljande av Schleswig och Holstein, som sedan länge administrerades samman. Däremot brann man för en samanslutning av de båda hertigdömena som ett självständigt Schleswig-Holstein, enbart i personalunion med Danmark. Tyska språket hade spridit sig norrut i Schleswig, och danska hade låg prestige. Danska var dock ännu flertalets språk i norra hälften av Schleswig, och en dansk-national rörelse uppstod som motvikt mot den tyska.
1848, när revolutioner ägde rum i flera europeiska länder, utroptes en provisorisk schleswig-holsteinsk regering i Kiel, och 1848-1850 kämpade man mot den danska regeringsarmén. Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg utropte sig som arvsberättigad till inte bara Holstein, utan även Schleswig. På så sätt beräknade han att få stöd från den schleswig-holsteinska rörelsen. Under en tid fick upproret stöd från andra tyska stater, men när stormakterna fick Preussen att dra sig ut, förlorade schleswig-holsteinerna. Den danska helstaten återgick till status quo. I mellersta Schleswig försökte regeringen från 1851 att hejda det tyska språkets frammarch genom att förorda danskt skol- och kyrkospråk i områden med danskt folkspråk, men ofta med motsatt effekt eftersom en del dansktalande bekände sig till tyskheten och uppfattade språkförordningarna som tvång.
Samtidigt uppstod ett författningsmässigt problem. Danmark var sedan 1849 ett konstitutionellt monarki, men i Slesvig och Holstein härskade ännu envälde med rådgivande ständerförsamlingar. I den gemensamma regeringen satt liberala ministrar från Danmark och konservativa, adliga ministrar från Holstein. Lagstiftningsarbetet blev allt mer blokerad, och i Danmark fruktade man att riket skulle bli allt mer öppet för tysk inblandning som en följd av Holsteins medlemskap i Tyska Förbundet. Lösningen skulle vara att släppa Holstein helt och hållet, vilket de tyska schleswig-holsteinerna motsatte sig om inte Schleswig följde med.
Vid Fredrik VII av Danmarks död 1863 kanaliserades läget. Den nye kungen Kristian IX av Danmark underskrev en ny grundlag som gällde för Danmark och Schleswig, men inte Holstein. Nästan kuppmässigt utfärdades 18 maj en proklamation av augustenborgaren prins Frederik, att han, i kraft av den gamla arvföljdsordningen tillträdde regeringen över hertigdömena Slesvig och Holstein. Samtidigt utgick till Europas hov en officiell notifikation om hertig Fredrik VIII:s »tronbestigning». I hela Tyskland uppstod en stark stämning för Slesvig-Holsteins »befrielse», flera tyska småfurstar erkände hans anspråk, och förbundsdagen i Frankfurt am Main förklarade sig villig att pröva och avgöra de båda pretendenternas kvalifikationer.
Frågan nådde internationell kaliber, och Sverige (Karl XV) som i allians förut lovat att hjälpa Danmark i denna fråga med militära styrkor, drog tillbaka detta löfte den 8 december. Motiveringen för att frånträda alliansen var densamma som det tidigare argumentet för en allians, att Danmark var hotat. Liksom beslutet för en allians tidigare lett till meningstrider i Sverige ledde det motsatta beslutet nu till det samma.
Oroade danskar krävde att Slesvig skulle införlivas helt med Danmark en gång för alla, medan Preussen förhandlade med Österrike, och dessa båda staters arméer tågade in i Holstein och Slesvig 1864, besegrade danska arméen och annekterade hertigdömena. 1866 krigade Preussen mot Österrike och kunde sedan införliva hela den nya provinsen Schleswig-Holstein i den preussiska staten.
Efter första världskriget återfick Danmark norra Slesvig genom en folkomröstning 1920. Sedan dess har det varit en dansk resp. en tysk minoritet på ömse sidor av gränsen.
Efter andra världskriget kom ett stort antal tyska flyktingar från de tyska områden i öst till Schleswig-Holstein. En dansk rörelse fick kraftig framgång och önskade att hela Schleswig åter kom till Danmark. Den danska regeringen avviste dock kraven, och efter några år stabiliserades läget. År 1955 erkändes de två minoritetsgruppers rättigheter genom Köpenhamn-Bonn-deklarationerna, och nationella spänningar i gränsområdet är numera sällsynta.
[redigera] Geografi
Schleswig-Holstein indelas i elva distrikt (Kreise):
- Kreis Dithmarschen
- Kreis Herzogtum Lauenburg
- Kreis Nordfriesland
- Kreis Ostholstein
- Kreis Pinneberg
- Kreis Plön
- Kreis Rendsburg-Eckernförde
- Kreis Schleswig-Flensburg
- Kreis Segeberg
- Kreis Steinburg
- Kreis Stormarn
[redigera] Kreisfria städer
[redigera] Övriga orter
se även: Lista över städer i Schleswig-Holstein
[redigera] Demografi
Schleswig-Holsteins befolkning utgör 2,82 miljoner människor. Befolkningstätheten är den sjätte tunnaste i Tyskland. I delstaten lever både danska (huvudsakligen i Sydslesvig), och friser (huvudsakligen vid den nordliga Nordsjökusten).
[redigera] Språk
Det finns fyra officiella språk i staten. Förutom högtyska (standardtyska) har plattyska, danska och frisiska erkänt status. Plattyska är regionalspråk, danska och frisiska minoritetsspråk. I tillägg finns också sydjylländska (synnejysk) som inte har officiell status och har varit på retur både i Danmark och i Tyskland. I kretsen Nordfriesland är geografiska skyltar ofta tvåspråkiga med tyska och frisiska, däremot ses danska inte på skyltar utom vid den danska minoritetens institutioner.
[redigera] Religion
Schleswig-Holstein är i likhet med de skandinaviska länderna övervägande protestantiskt. År 2000 tillhörde 63,8% av befolkningen evangelisk-lutherska kyrkan, medan 6,1% var katoliker. Frikyrkorna har runt 15 000 medlemmar, medan den danska kyrkan har runt 6 800 medlemmar. 15 000 invånare är muslimer och 1 800 judar.
[redigera] Källor
[redigera] Externa länkar
 |
Tysklands förbundsländer |  |
| Baden-Württemberg | Bayern | Berlin | Brandenburg | Bremen | Hamburg | Hessen | Mecklenburg-Vorpommern | Niedersachsen | Nordrhein-Westfalen | Rheinland-Pfalz | Saarland | Sachsen | Sachsen-Anhalt | Schleswig-Holstein | Thüringen |
