Rasbiologi

Wikipedia

	Denna artikel bör utökas/ändras för att få ett globalt perspektiv.
	Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Rasbiologi är ett begrepp som vanligen associeras med äldre eugenisk forskning, det vill säga forskning kring möjligheten att "rasförädla" olika folkgrupper med hjälp av biologiska såväl som sociokulturella åtgärder.

Rasbiologin upptog idéer från bland annat antropologin, anatomin och arkeologin och utvecklades till en lära om hur en ras skulle "förädlas". Ibland förknippas rasbiologin med nazism men den kan också sägas ha sprungit ur en bredare romantisk tradition. Rasbiologin har inte bara moraliska och etiska motsättningar utan är dessutom vetenskapligt ogrundad och anses idag direkt felaktig.

År 1921 inrättades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, då som det första i världen. Riksdagens båda kammare ansåg då att ett rasbiologiskt institut skulle skydda mot inre fiender; defekta, asociala, abnorma och brottsliga människor. Detta genomfördes genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, kartlägga såväl det biologiska arvet som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt genom att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Genom dessa utforskningar skulle man få en teoretisk förklaringsmodell till bland annat brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och annan så kallad undermålighet.

Efter att Herman Lundborg avgått och Gunnar Dahlberg inträtt som ny chef för institutionen för rasbiologi år 1936, förändrades synen på rasbiologin. Dahlberg menade att den svenska steriliseringspolitiken inte skulle ge någon allmän folkförbättring och att judeförföljelsen i Tyskland inte säkert kunde ge några positiva rashygieniska verkningar.