Herman Lundborg
Wikipedia
Herman Bernhard Lundborg, född 7 april 1868 i Väse, Värmland, död 9 maj 1943 i Östhammar. Svensk läkare och rasbiolog. Gift 1. 1900 med Thyra Peterson (1868-1931) från Stockholm, 2. 1936 med Maja Kristina Holste (1893-1968) från Jukkasjärvi, Norrbottens län.
Herman Lundborg var son till majoren Herman Emanuel Lundborg (1834-1888) och Maria Vilhelmina Löhman. Släkten Lundborg kommer från Valbo socken, Gästrikland. Äldste stamfadern är packaråldermannen Erik Persson (1749-1819) som var född i Alborga by, verksam i byn Lund, och död i Gävle, som tog släktnamnet efter byarna. Herman Lundborg var bror till rektorn vid realskolan i Kramfors, Hjalmar Emanuel L., och rektorn vid Norrmalms enskilda läroverk, jur.dr Erik Ragnar L.
Herman Lundborg studerade i Stockholm och vid Uppsala universitet, Karolinska Institutet och Lunds universitet, först zootomi och allmän morfologi, och därefter via psykiatrin och neurologin, ärftliga sjukdomar. Dessutom studerade han embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Holland och kriminalpsykologi i München. Därtill gjorde han flera studieresor till andra länder, bland annat Estland. Han blev med.kand i Stockholm 1887 och med.lic i Lund 1901. Han doktorerade 1901 med en avhandling om myoklonusepilepsi, ett ämne han skulle fördjupa sig i ytterligare och för vilka han prisbelöntes av Vetenskapsakademien och Svenska Läkaresällskapet. Detta var ett av hans viktigaste arbeten, senare kallade Listerundersökningen efter Lister i Blekinge, och var den första i sitt slag, där han kombinerade en medicinsk studie med släktforskning. Han beskrev i denna undersökning, med Mendels lagar och patologiska fallstudier, en recessivt nedärvd sjukdom, som han menade var en progressiv degenereration. Denna undersökning skapade ett mönster för senare, liknande undersökningar.
1915 blev Lundborg docent i rasbiologi och ärftlighetsforskning vid Uppsala universitet, och, formellt, 1922 professor och chef vid Statens institut för rasbiologi. Ett av hans mest lästa arbeten i rasbiologi var en undersökning av svenska värnpliktiga tillsammans med F.J. Linders, The racial characters of the swedish nation. Detta arbete blev höjdpunkten på den rasbiologiska forskning som han blivit beryktad för. Han skrev även populärvetenskapliga verk i ämnet, bland andra Rasbiologi och rashygien (1914), Svensk raskunskap (1927) och Västerlandet i fara (1934). Flera böcker översattes till tyska, och en del till engelska. Dessa böcker blev mycket beundrade i sin samtid, men i dag ter de sig som osmakliga exempel på rasistisk självgodhet i kombination med nationalism och nymalthusianism. Hans rasideal var den svenska allmogen och dess ättlingar, medan hans samhällssyn närmast var konservativ. En viktig bit av hans forskning grundades på genealogi. Vid 67 års ålder pensionerades Lundborg, och efterträddes då av Gunnar Dahlberg som varit hans assistent 1922-1924.
Hans teorier fick ett enormt genomslag och han fick en stor läsekrets utanför vetenskapsdisciplinens traditionella. Vid sidan av författandet, reste han runt med en utställning om rastyper, såsom han förstod dem, som med all sannolikhet skapat en kollektiv föreställning om olika folkslags typutseenden som fortlevt i folkmedvetandet en lång tid efter hans död. Den beundran hon rönte av sin samtid berodde även på den propaganda som böckerna emanerade, som han till en stor del själv uttryckte. De teorier han framförde, att den svenska rasen degenereras och att det fanns ett mindervärdigt rasmaterial i befolkningen som aktivt måste bekämpas, resulterade i tvångssteriliseringar och inrättandet av Statens institut för rasbiologi, där han blev den förste chefen, 1921-1935. När rasbiologins glansdagar inföll, råder det delade meningar om. Enligt somliga var det före 1920, vilket de styrker med att Statens institut för rasbiologi fick minskade anslag med tiden. Andra menar att rasbiologins tillämpning i praktiken, med tvångssteriliseringar och statligt understödd rasforskning, skedde efter Statens institut för rasbiologis inrättande, och de styrker detta med lagarnas och rasstudiernas tillkomstdatum, och menar att de minskade anslagen berodde på kritik från utlandet och dåliga tider. Att Herman Lundborg spelade en avgörande roll råder det dock eninghet om.
Den auktoritet han skapat omkring sig började kritiseras redan under hans samtid. I andra läger var han dock beundrad, och blev 1933 vice president i International Federation of Eugenics, hedersledamot av Vetenskapsakademien i New York 1935, och hedersdoktor i Heidelberg, Tyskland, under nazitiden, 1936.
Herman Lundborg och det rasbiologiska institutet i Uppsala kom att få stor uppmärksamhet i media under slutet av 1990-talet, under den s.k. steriliseringsdebatten.
