Pommerska kriget
Wikipedia
Pommerska kriget kallas det krig som Sverige 1757-1762 förde med Preussen och som delvis sammanfaller med sjuårskriget 1756-1763, som fördes mellan Preussen och Storbritannien-Hannover å ena sidan och Österrike, Frankrike, Ryssland och Tysk-romerska riket å andra sidan.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
Pommerska krigets orsak var i främsta rummet den att hattpartiet, som då hade makten i Sverige, trodde, att Fredrik II av Preussen skulle duka under för sina många fiender och att sålunda ett tillfälle erbjöd sig för Sverige att utan risk och ansträngningar återfå sina 1720 till Preussen avträdda pommerska besittningar. Dessutom ville partiet genom att bidra till Fredriks fall förödmjuka och oskadliggöra hans syster drottning Lovisa Ulrika, som retat och skrämt det genom sitt revolutionsförsök 1756, och slutligen eggades det av Frankrike, vars vilja nästan var dess högsta lag. Till förevändning för kriget tjänade Fredriks infall i Sachsen 1756, vilket stämplades som ett brott mot den av Sverige och Frankrike garanterade Westfaliska freden från 1648. Den 21 mars 1757 avslöt hattregeringen med Frankrike och Österrike en konvention, i kraft varav Sverige jämte den förstnämnda makten lät förklara för den tyska riksdagen, att det i enlighet med den Westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om subsidier lockades därefter hattregeringen i juni samma år till beslutet att genom 20 000 mans överförande till Tyskland ge eftertryck åt sin förklaring, och den 13 september bröt den svenska hären in i preussiska Pommern. Emedan man ville undvika skenet av anfallskrig, som inte fick börjas utan ständernas samtycke, utfärdades ingen krigsförklaring, utan infallet framställdes för tyska riksdagen som endast syftande till fredens återställande. Först efter fientligheternas början kom ett formligt subsidiefördrag med Frankrike och dess allierade till stånd (den 22 september 1757), och den svenska regeringen, som redan gått för långt för att kunna dra sig tillbaka, måste därvid finna sig i en nedprutning av villkoren.
[redigera] Kriget
Då svenska hären i Tyskland inte ansågs behövas till annat än att ta i besittning de av de allierade gjorda erövringarna, hade den fått avgå utan nödiga förbe,redelser och utan att man ägde nödiga medel att försätta den i krigsdugligt skick. Detta avgjorde krigets hela gång. Själva förutsättningen för företaget, Fredriks fullständiga kuvande, befanns nämligen falsk. Vid underrättelsen om dennes seger i slaget vid Rossbach den 5 november 1757 vågade den svenske befälhavaren, fältmarskalk Mattias Alexander von Ungern-Sternberg inte med sin illa utrustade armé verkställa sin regerings befallning och franska ombudet Marc René de Montalemberts uppmaningar att tåga mot Berlin, utan återvände till svenska Pommern (november 1757), där svenskarna av en preussisk här inneslöts i Stralsund och på Rügen. Han fick den 21 december 1757 lämna plats åt Gustaf von Rosen, som den 7 januari 1758 faktiskt övertog befälet, men inte heller kunde uträtta något, utan nödgades ligga overksam, blockerad av preussarna. Den 18 juni 1758 upphävdes blockaden genom en rysk härs framträngande; men von Rosen hade då tröttnat på sin otacksamma uppgift, varför befälet den 27 juni övergick till Gustaf David Hamilton. Nu erörade Augustin Ehrensvärd Peenemünde skans den 27 juli, och med 16 000 man bröt Hamilton upp för att understödja ryssarna, som belägrade Küstrin. Men efter deras nederlag i slaget vid Zorndorf beslöt han i stället att tåga till Sachsen för att förena sig med österrikarna. Han kom dock inte längre än till Neuruppin i Brandenburg. En strövkår, som han utsände därifrån, led den 26 september ett svårt nederlag vid Tarnów, men däremot lyckades major Karl Konstantin De Carnall den 28 september med 800 man försvara Fehrbellin mot omkr. 5 000 preussare.
Då österrikarnas infall i Sachsen misslyckades lämnade Hamilton Neuruppin den 10 oktober och närmade sig Oder i hopp om en samverkan med ryssarna, men dessa gick i vinterkvarter, och då återvände Hamilton till Svenska Pommern. Förebråelser, som han med anledning därav fick motta från regeringen, förmådde honom att nedlägga befälet, som den 23 november 1758 uppdrogs åt och den 19 december s.å. övertogs av Jacob Albrecht von Lantingshausen. I början av 1759 måste han för en överlägsen preussisk här dra sig tillbaka till Stralsund, varvid garnisonerna i Demmin, Anklam och Peenemünde gick förlorade, dock först efter tappert motstånd. Genom ryssarnas framryckning befriades i maj Svenska Pommern från fienden, men brist på penningar och förnödenheter gjorde att årets fälttåg kunde öppnas först i augusti. Dess mål var Stettins belägring; och som en förberedelse därtill lät Lantingshausen Axel von Fersen med 4 000 man erövra Usedom och Wollin - krigets förnämsta vapenbragd -, under det han själv med huvudhären (10 000 man) ryckte in i preussiska Pommern, där han under hedrande småstrider höll sig kvar en tid. Till följd av bristande medverkan från bundsförvanterna kom dock belägringen av Stettin inte till utförande, och på senhösten tog armén åter kvarter i Svenska Pommern. Den 20 januari 1760 sökte preussarna liksom föregående år intränga dit; men denna gång blev de tillbakadrivna, och den 28 januari inträngde en svensk trupp i Anklam och tog själva den fientliga generalen, Heinrich von Manteuffel, till fånga. Trots denna framgång och oaktat de preussiska arméerna till största delen var upptagna på annat håll, kunde Lantingshausen till följd av nöden int förrän i augusti med 15 000 man infalla i fiendens land, och hans avsikt var egentligen bara att där finna underhåll. Under ständiga småstrider med en preussisk här på 6 000 man framträngde han med huvudstyrkan till Prenzlow i Brandenburg, lämnande Augustin Ehrensvärd med en avdelning i Pasewalk. Där angreps denne den 3 oktober av fienden; anfallet tillbakaslogs med tapperhet, men Ehrensvärd sårades och måste nedlägga sitt befäl.
Då även en mängd officerare vid denna tid lämnade hären för att delta i riksdagen och till följd därav brist på befäl uppstod, återvände Lantingshausen till Svenska Pommern, där han under den vintern inte oroades av fienden. Fastän han skött befälet på ett sätt som överträffade alla förväntningar utverkade han dock, trött på de oerhörda svårigheterna, i juni 1761 sitt avsked. Först i juli blev hans efterträdare Augustin Ehrensvärd i stånd att med 7 000 man infalla i fiendens land. Fastän överlägsen den preussiska armé som sökte hindra hans tåg kunde han dock till följd av den dåliga utrustningen inte framrycka synnerligt långt, och fälttåget utgjordes bara av mindre, fastän för svenskarna ganska hedrande, vapenskiften. I september sände han ett par regementen under greve Fredrik Vilhelm von Hessenstein till Usedom och Wollin för att understödja ryssarna, som belägrade Kolberg. Men då även dessa led brist återkallades Hessenstein snart, och i oktober återvände hela den svenska armén till Svenska Pommern. Då preussarna började oroa hans gränsposteringar skickade han Jacob Magnus Sprengtporten med en avdelning lätta trupper, den s.k. Sprengtportenska frikåren, in i Mecklenburg, och denne erövrade 23 december preussarnas förnämsta förrådsort, Malchin. Där blev han emellertid innesluten av en överlägsen styrka, men då bröt Ehrensvärd upp till hans undsättning. Förtruppen under De Carnall besegrade vid Neukalden (2 januari 1762) en preussisk trupp, som sökte spärra vägen, och Ehrensvärd tågade in i Malchin. Omedelbart därefter återvände han dock till Svenska Pommern, och den 7 april slöt han på eget bevåg ett stillestånd, som varade till freden.
[redigera] Inrikespolitiska konsekvenser av kriget
Oviljan över det kostsamma och gagnlösa kriget hade vid riksdagen kommit hattarnas välde att vackla. Och då den ryska kejsarinnan Elisabets död i januari 1762 förändrade hela den politiska ställningen i Europa samt hotade att i Ryssland skaffa Sverige en fiende i stället för en bundsförvant, beslöt Sekreta utskottet den 13 mars att Sverige skulle söka erhålla en separatfred. Genom förmedling av drottningen kom en underhandling i gång, och den 22 maj 1762 avslöts i Hamburg freden utan vinst och förlust.
Den förvirring som kriget förorsakat i finanserna blev en orsak till hattarnas fall 1765. Fastän resultatlöst var kriget i militäriskt hänseende ingalunda vanhederligt. Både manskap och befäl gjorde allt vad som kunde göras med så dåliga anordningar. Verkligt lysande mandomsprov avlades; härens krigsduglighet höjdes betydligt, och ett synnerligt viktigt framsteg var upprättandet av Sprengtportenska frikåren.
[redigera] Se även
Delar av denna artikel utgörs av bearbetad text ur Nordisk familjebok, utgiven 1904–1926. (Not)
