Nykterhetsrörelsen i Sverige
Wikipedia
Den svenska nykterhetsrörelsen växte fram under 1800-talet. Sverige var vid den här tiden mycket fattigt och folk levde i stor misär. Missförhållandena förbättrades inte av att stora kvantiteter säd och potatis gick åt till öl- och brännvinsframställning och att arbetarna fick en del av sin lön utbetald i brännvin. Man har beräknat att brännvinskonsumtionen uppgick till cirka 40 liter per person och år omkring 1850.
Nykterhetsrörelsen ville i likhet med arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen utveckla arbetet för lika demokratiska rättigheter i samhället. Man kämpade för allmän rösträtt, och rörelsen var en skola i demokrati, eftersom man lärde sig mötesteknik och ett demokratiskt arbetssätt.
Det huvudsakliga arbetet gick dock ut på att helt förbjuda så kallade rusdrycker. De ansågs splittra familjelivet och vara ett hinder för den demokratiska utvecklingen. År 1837 bildades Svenska Nykterhetssällskapet. År 1846 hade föreningen över 95 000 medlemmar. En viktig följd av verksamheten blev att man år 1855 förbjöd husbränningen.
Staten blev den enda som fick tillverka sprit. Man införde hög beskattning på spritdrycker vilket i Norden blev något av en tradition.
Landets nykterhetsorganisationer organiserade tillsammans cirka 6 procent av befolkningen 1910 och efter första världskriget blev alkoholkonsumtionen en stor debattfråga. 1922 genomfördes Folkomröstningen om rusdrycksförbud i Sverige eftersom den svenska nykterhetsrörelsen ansåg att brattsystemet inte fungerade tillfredsställande. 49 procent röstade för totalförbud för försäljning av alkoholhaltiga drycker. Det blev inget förbud, men nästan halva svenska folket och en majoritet av kvinnorna tog ställning emot alkohol.
Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att inte förbjuda vin, sprit och öl. Däremot blev det förbjudet att tillverka och sälja starköl och starkcider i Sverige. Motboken som införts under ransoneringsåren under Första världskriget bestod trots att andra ransoneringar från krigstiden upphört. Vidare infördes andra återhållsamma åtgärder som mattvång på restauranger och barer.
Nykterhetsrörelsen har varit politiskt mycket inflytelserik, och ännu på 1950-talet var en majoritet av riksdagsledamöterna organiserade nykterister.
Nykterhetsrörelsen ändrade strategi och kom i fortsättningen att satsa mera på upplysnings- och informationsarbete. Det dröjde dock många år innan man officiellt strök förbudskravet, ofta under hård intern debatt.
