Brännvin

Wikipedia

En flaska Linie brännvin.

Brännvin, akvavit från latinet ”aqua vitae” – livets vatten, är en destillerad spritdryck som ofta är gjord av säd eller potatis.

Brännvin används i drinkar eller som snaps, då ofta kryddad. Brännvin har inte lika höga renhetskrav som vodka.

Innehåll

1 Historik
2 Kända fabrikat
3 Vanliga kryddor
4 Se även

[redigera] Historik

I Sverige började man bränna brännvin på 1400-talet, det första belägget är från Stockholms stadsböcker intill år 1500 – jordeböcker, tänkeböcker, skotbok och kämnärsräkenskaper – och avser stadens kruttillverkning, som utfördes av en av rådet utsedd förtroendeman, pulvermakare, som tillikes var föreståndare för ”pulverhuset”, den byggnad i vilken krutet tillverkades och förvarades. Ingredienserna i krut var salpeter, kol och svavel, av vilka endast kol fanns inom landet, de båda andra måste importeras från utlandet. De tre ingredienserna blandades i ett tråg och massan fuktades med brännvin. Av stadens räkenskaper från 1460-talet framgår tydligt att brännvinet då ännu inte användes till förtäring. Mot århundradets slut bidrog den nye pulvermakaren Tydeke Pulvermakare verksamt till bruket att dricka brännvin, förmodligen grundat på att han kommit att smaka på brännvinet vid kruttillverkningen och då upptäckt att det var uppkryande. Bruket spreds till en början till Tydekes vänner och snart slog han sig på tillverkning och försäljning av brännvin. Det kom till rådets kännedom och den 17 februari 1494 ”förbjöds Tydeke att bränna eller sälja något brännvin här i staden” vid 12 marks böter. Tydeke var ohörsam och 4 år senare, den 2 juni 1498, gjordes tillverkning och försäljning av brännvin till ett monopol genom beslut av rådet och endast Kort Flaskedragare fick bränna och sälja brännvin i staden. Tydeke fick inte ens bränna för kruthusets behov utan skulle mottaga det för kruttillverkningen behövliga brännvinet från Kort Flaskedragare, som hade ensamrätt att försälja brännvin åtminstone till den 20 juli 1507. Källa: Stockholm vid 1400-talets slut, Henrik Schück, Uppsala, 1940

Det har påståtts att svenska soldater på 1500-talet lärde sig göra sprit av säd under sina fälttåg i Ryssland. År 1746 kom Eva De la Gardie på hur man gör sprit av potatis.