Flygplats

Wikipedia

	Denna artikel bör utökas/ändras för att få ett globalt perspektiv.
	Förbättra gärna texten. Se diskussionssidan för mer information.

Europeisk lufttrafik 1924

Flygplats kallas plats där flygplan startar och landar. Benämningen flygplats används oftare inom civil luftfart än inom militär dito. Inom det senare används istället det specifika ordet flygbas eller det mer allmängiltiga ordet flygfält. Jämför även flygflottilj. När en flygflottilj delar flygfält med en civil flygplats preciseras ibland den civila delen som flygstation. Idag finns detta bara på två flygplatser i Sverige. Totalt finns ca 200 flygplatser i Sverige. Dessutom finns många privata landningsplatser som inte är officiellt tillkännagivna.

Lista över svenska flygplatser

[redigera] En flygplats utrustning

Varje flygplats har minst en landningsbana, ibland även kallad rullbana, där flygplanen startar och landar. Större flygplatsers landningsbanor är belagda med asfalt eller betong och flera kilometer långa så att även tunga flygplan har utrymme att accelerera och bromsa med tillräckliga säkerhetsmarginaler, medan de minsta banorna kan vara gräsfält som oftast är ca 4-600 meter. De byggnader på större flygplatsen som underlättar hanterandet av passagerare och gods kallas terminaler (passagerar- och godsterminaler). Från terminalen går passagerarna ut till sitt flygplan via en gate som antingen helt enkelt är en dörr ut till plattan där flygplanen står (ofta går det buss ut på plattan på större flygplatser), eller en embarkeringsbrygga, även kallad finger, som dockar med flygplanet. Plattan förbinds med rullbanorna via taxibanor. De största flygplatserna har flera terminaler som har varsin uppsättning av incheckningsområde, utgångar, butiker, säkerhetskontroll med mera, medan mindre flygplatser endast har en terminal. Flygplatser (flygfält) utan passagerartrafik har ofta endast hangarer och till exempel flygklubbslokaler eller kan helt och hållet sakna byggnader.

Flygplatser indelas i instrumentflygplatser och icke-instrumentflygplatser. För att flygplanen som trafikerar instrumentflygplatser ska kunna landa i dåligt väder krävs att där finns instrumentinflygningshjälpmedel. Det vanligaste systemet idag är ILS (Instrument Landing System). ILS:en består i huvudsak utav tre olika delar. Först har vi lokalisatorn (Localizer) som är en antenn som sänder ut radiovågor i banans riktning för att på så vis ge flygplanen en indikation på hur de ligger till i sidled i förhållande till banan. Vidare har vi en så kallad glidbana (Glideslope) som är en antenn placerad intill flygplanens landningspunkt på banan. Denna sänder ut en radiostråle som skall ge flygplanen information om hur de ligger till i höjdled i förhållande till en bestämd glidbana (normalt cirka 3 grader). Sista delen av ILS-systemet är så kallade fyrar (Markers) som sitter längs bestämda avstånd från banan och sänder ut ljudsignaler i flygplanet, och ger information om hur långt ut från banan flygplanet befinner sig. Fyrarna kan dock ersättas med en DME (Distance Measuring Equipment), som är en sorts radiofyr som kontinuerligt sänder ut flygplanets avstånd från antennen. Inflygningen genomförs till en viss höjd och om piloterna då inte ser banan måste de avbryta landningen och stiga upp igen. På icke-instrumentflygplatser landar man alltid i "bra" väder men man kan genomföra starter i ned till 600 meters sikt.

Stora flygplatser är av säkerhetsskäl fullständigt inbyggda, d.v.s. att passagerarna går inomhus från att du anländer till flygplatsen tills de sitter på flygplanet (undantaget då planen inte kopplas till en brygga utan stannar på plattan, man har dock koll på passagerarna ändå). Detta möjliggör åtskiljande av passagerarströmmar med hjälp av rörelsefrihetsbegränsande anordningar (väggar, vändkors m.m.). De personer som passerat boardingkontrollen får till exempel inte gå bakåt i systemet och inte heller sammanblandas med andra passagerare.

En av anledningarna till utbyggnaden av pir F på Arlanda var att möjliggöra åtskillnad av resande från och till Schengenområden från resande från/till platser utanför Schengenområdet, så att endast de sistnämnda passerar passkontrollen.

De allra största flygplatserna har ofta mycket goda kommunikationer med omvärlden. Till dessa brukar någon motorväg ansluta direkt till flygplatsen och många av dessa har även en järnvägsstation. Exempel på flygplatser med detta är Arlanda och Kastrup.

Mindre flygplatser drivs ofta i kommunal eller privat regi. På de flesta av dessa finns en flygklubb som genomför flygutbildning och vars medlemmar delar på flygplansägandet.

[redigera] Flygplatskoder

Större flygplatser betecknas med en trebokstavig flygplatskod som utfärdats av internationella lufttransportsförbundet (IATA). Bokstäverna i koden väljs så de anknyter till flygplatsens namn, men brist på lediga beteckningar resulterar ibland i konstiga beteckningar som MXX för Mora flygplats. Det finns även fyrabokstavskoder för flygplatser som utfärdas av internationella civilluftfartsorganisationen (ICAO). Dessa har en logisk geografisk uppbyggnad där till exempel alla flygplatser i Nordeuropa börjar med bokstaven E och alla svenska med bokstäverna ES. Tyvärr är de inte mer lättbegripliga för den oinvigde, till exempel ESMQ för Kalmar flygplats. Enligt artikeln en:ICAO på engelska Wikipedia kommer ICAO-koderna ersätta IATA-koderna i framtiden. Man har även tilldelat IATA-koder för en del järnvägsstationer i ett antal länder bl.a. Sverige, för att kunna sälja gemensam biljett tåg-flyg. Dessa koder börjar oftast på X. Se även Järnväg till flygplatser.