Efternamn

Wikipedia

Efternamn eller familjenamn är den del av en persons namn som anger till vilken familj hon eller han hör. Bruket av familjenamn är inte universellt historiskt sett. I många delar av världen kom de inte i allmänt bruk förrän under 1600- till 1800-talen och det finns samhällen än i dag som inte använder dem. Typiskt är att många asiatiska kulturer, som i japanska namn, nämner och skriver familjenamnet först, när man refererar till en individ, medan man i de flesta kulturer i Väst sätter familjenamnet sist, vilket givit upphov till termen efternamn för släktnamnet eller fadersnamnet.

[redigera] Sverige

I Sverige finns reglerna om hur man får använda efternamn i namnlagen (1982:670). Där står bl a att om föräldrarna har olika efternamn så får barnet samma efternamn som det närmast föregående födda syskonet, om inget annat anmälts. Finns inget syskon och inget annat anmäls eller om inte faderskapet fastställts inom tre månader efter födelsen så får barnet moderns efternamn. I namnlagen regleras också hur man får byta namn vid äktenskap och hur man gör när man byter till ett nybildat efternamn.

Släktnamn har förekommit sporadiskt i Sverige sedan möjligen 1400-talet, då bland borgare och adeln, gränsen mellan binamn och ärftligt efternamn är dock flytande och svår att ange. För båda ständerna gäller att en del förmodligen hade invandrat; bruket med efternamn är äldre på kontinenten än i Sverige. Latiniska namnformer användes i regel av kyrkans män under den katolska tiden. Runt densamma tiden brukade prästerskapet latinisera födelseorten, och detta uppfattas ibland som namn, men denna uppfattning kan vara en senare konstruktion. Flertalet personer under medeltiden använde olika benämningar på sig själva omväxlande, och troligen var inte egennamn lika statiskt relaterade till en person som idag.

Bland adeln och rika utan släktnamn, märkes en tendens från medeltidens slut att börja ange släktvapnets motiv som tillnamn, vilket senare kom att bli släktnamn. Att bilda efternamn efter en plats förekom även bland adeln, varför "von" är ett vanligt prefix i adliga efternamn - dock är det inte förbehållet adeln och heller inte regel bland dem. Människor som varken var adel, präst eller borgare hade vanligen inget efternamn, men soldater kunde få ett personligt efternamn som inte ärvdes. I stället brukades s k patronymikon som angav att personen var faderns son (undantagsvis angavs moderns namn, i så fall om barnet var fött utom äktenskapet men detta var ingen regel).

Ända in i slutet av 1800-talet var det främst adel, präster och borgare som hade ärftliga efternamn. Omkring det förra sekelskiftet kom en lag som bestämde att alla svenskar skulle ha ett efternamn, och då var det vanligt att anta ett soldatnamn som någon förfader burit, eller att ange sitt patronymikon som efternamn.

När europeer invandrade till USA var det många som tog kända efternamn. Så finns det därför ett hundratal personer med namnet Bonaparte, tusental med namnet Tudor, och ännu fler med namnet Stuart.