Darfurkonflikten
Wikipedia
|
Darfurkonflikten är en väpnad konflikt som sedan 2003 ägt rum i Darfur i västra Sudan, mellan å ena sidan de afrikanskdominerade rebellgrupperna SLA och JEM, och å andra sidan den arabiskdominerade Janjawidmilisen stöttad av sudanska regeringsstyrkor. Detta har lett till oerhörda lidanden för den civila befolkningen och troligen har långt över 300 000 människor dött i det som av bl.a. USA betecknas som ett folkmord och 3 miljoner är nu direkt beroende av nödhjälp utifrån.[1][2]
[redigera] Bakgrund
Darfur (= furfolkets land) ligger i västra Sudan och har en yta som är nästan lika stor som hela Frankrikes – ca 510 000 km2, en femtedel av Sudans totala yta på 2,5 miljoner km2. Darfur utgörs av tre delstater – Norra, Västra och Södra Darfur. Befolkningen i Darfur är på ca 7 miljoner invånare – jämfört med Sudans ca 42 miljoner.[3][4]
Befolkningen utgörs av å ena sidan nomadiserande "araber" i norr och å andra sidan bofasta "afrikaner" i söder. De senare utgörs av framförallt de tre folkgrupperna fur, zaghawa och masaalit.[3] "Araber" och "afrikaner" har satts inom citationstecken för att markera att gränserna mellan dessa grupper är flytande och blandäktenskap och uppblandningen mellan grupperna är omfattande.[1] Oavsett folkgrupp bekänner sig dock alla till Islam.[3]
[redigera] Parter och oförenlighet
Parterna i Darfurkonflikten är å ena sidan rebellgrupperna SLM/A (Sudan Liberation Movement/Army) och JEM (Justice and Equality Movement), å andra sidan Sudans regering tillsammans med Janjawidmilisen.[5] Rebellgrupperna SLM/A och JEM består i huvudsak av bofasta jordbrukande "afrikaner" från folkgrupperna furer och zaghawa. Regeringssidan representerar den boskapsskötande nomadiserande "arabiska" sidan. Janjawidmilisen har där sitt ursprung i inbördeskrigets Tchad, då libyska och tchadiska styrkor på darfurisk mark beväpnade dessa grupper – ofta bestående av kriminella och fängelsefångar – som sedan kom att bli Janjawid, eller "de onda ryttarna".[3][6]
Sekundära parter till konflikten är på rebellsidan den oppositionsrörelse som finns runt om i hela Sudan, och som för alla sina folk kräver mer inflytande. Där ingår även den eritreanska regimen, liksom ett visst stöd från Libyen och från president Déby i Tchad. Det bör dock noteras att Tchad i början av konflikten istället bistod Sudans regering.[6][7][5][1] På regeringssidan utgörs de sekundära parterna av de arabiska länder som stödjer Sudans regerings sak om ett mer arabiserat land, t.ex., åtminstone tidigare, Libyen och "arabiska" motståndsrörelser i Tchad. Mer indirekta sekundära parter är Ryssland som säljer vapen och flygplan till Sudan vilka används i konflikten, samt Kina som genom sin oljeimport medverkar till att Sudan får mer pengar över för att finansiera sin krigsmaskin.[8]
Maktrelationen mellan parterna är asymmetrisk i det att regeringen sitter på regeringsmakten och förfogar över långt större militära och ekonomiska resurser än rebellerna. Även när hänsyn tas till de sekundära parterna i konflikten blir förhållandet asymmetriskt, t.ex. p.g.a. Rysslands och Kinas inflytande via FN:s säkerhetsråd.
Oförenligheten mellan de båda parterna rör sättet på vilket regeringsmakten ska utövas. Rebellrörelsen är inte ute efter att vinna självständighet från Sudan, utan är endast intresserat av att få större inflytande i regeringen och den nationella politiken och få ett slut på den utfrysning de anser att afrikanska darfurier utsatts för under lång tid.[5] Regeringssidan står för en defensiv linje i den mening att den vill bevara status quo, medan rebellrörelsen står för en offensiv linje eftersom den vill förändra den rådande maktbalansen i landet.
Sen fredsavtalet i Abuja i Nigeria den 5 maj 2006 har en omstrukturering skett på rebellsidan. I det sen tidigare splittrade SLA – bestående av i huvudsak de två grupperna SLA/MM (under ledning av Minni Arkou Minawi) och SLA/AW (under ledning av Abdel Wahid Mohamed Nur) – var det där bara SLA/MM som skrev under fredsavtalet från rebellrörelsens sida. JEM och SLA/AW vägrade skriva under och har sen dess gått ihop i NRF, National Redemption Front.[9][10]
[redigera] Konfliktens orsaker
[redigera] Historisk kontext
Darfur har existerat som ett sultanat ända sedan slutet av 1300-talet och har utgjorts av en komplex blandning av olika folkgrupper och traditioner med både afrikanska och arabiska kännetecken.[1] Darfur har även varit en av knutpunkterna för den omfattande slavhandel som förekommit i Afrika i troligen tusentals år – det var främst afrikaner i Darfur som blev slavar, aldrig araber.[11] Mellan 1874 och 1898, under det turko-egyptiska Sudan samt under Mahdistupproret, förlorade Darfur tillfälligt sin självständighet, återvann självständigheten igen under det anglo-egyptiska Sudan från 1898, men förlorade den sen återigen tills vidare från 1916 – först till britterna, och sen från 1956 till Sudan då Sudan blev självständigt.[1][7]
Darfur har under perioderna av icke-självständighet präglats av negligering och vanstyre vare sig det varit brittiskt eller självständigt sudanesiskt styre vid makten. Detta syns tydligt än idag då t.ex. hälsoinrättningar per capita jämförs med andra delar av Sudan.[3] En viktig faktor här är förstås det auktoritära styrelseskick som rått i Sudan i princip ända sedan självständigheten, med en försvagad press, ett svagt civilt samhälle och svårigheter för människor och politiska grupper i Darfur att göra sig hörda.
Vidare har Darfur under flera decennier i andra halvan av 1900-talet utgjort basen för inbördeskriget i Tchad där även Libyen varit en central aktör. Detta inbördeskrig har även det handlat om – förenklat beskrivet – motsättningar mellan nomadiserande "araber" i norr och bofasta "afrikaner" i söder och det har i stora stycken utkämpats just på darfurisk mark eller med hjälp av grupper ur den darfuriska befolkningen. Så tog t.ex. den idag sittande presidenten i Tchad, Déby (tillhörande folkgruppen zaghawa av "afrikanskt" ursprung), makten 1990 genom hjälp av sina gelikar i Darfur. På detta sätt har etnifieringen och polariseringen av de olika folkgrupperna i Darfur förstärkts.[1][6][12]
Sen 1970-talet har det även blivit allt vanligare med torrår i Darfur. Detta ledde 1984 till en allvarlig svältkatastrof i Darfur där troligen mer än 100 000 människor miste livet.[13] Orsakerna till denna svältkatastrof hade förstås även att göra med vanstyre från den sudanesiska regeringens sida.
Detta historiska sammanhang utgör en strukturell ram som underlättade för utvecklingen av själva Darfurkonflikten. Från det grundläggande människoförakt som rått ända sedan slavhandeln; via den ökade polarisering mellan "afrikaner" och "araber" som var en följd av dels den sudanesiska nord-regimens negligerande av Darfur, dels det utnyttjande som området utsattes för av Tchad och Libyen; till en ökad befolkning och ett förändrat klimat som ytterligare skärpte villkoren och underlättade för ytterligare ökad polarisering.
[redigera] Geografisk kontext
I ett rumsligt sammanhang, kan konflikten i Darfur ej endast förstås ur ett lokalt perspektiv; konflikten har även kopplingar till den inrikespolitiska situationen i Sudan, den regionala situationen i Sudans angränsande länder inklusive alla arabländer, samt till den globala internationella politiken.
Den inrikespolitiska situationen i Sudan består i en auktoritär regering ledd av diktatorn Umar Hassan Ahmed al-Bashir som försöker hålla ihop ett land där flera andra regioner i landet riskerar att få uppleva samma form av uppror som i Darfur. Sen fredsavtalet 2005 mellan Sudans regering och SPLM/A (motståndsrörelsen i södra Sudan) slöts, har risken ökat för att fler utbrytargrupper vill, om inte söka självständighet, så i alla fall få ett större inflytande i den sudanesiska regeringen. För att detta inte ska lyckas, staturerar regeringen ett exempel med Darfur. Vissa hävdar även att konflikten i Darfur bröt ut just p.g.a. den pågående fredsförhandlingen med SPLM/A, antingen för att de darfuriska rebellrörelserna såg sin chans, eller för att de såg sig bortglömda i fredsprocessen.[14][7][15] Det har också funnits en överhängande risk att vapen som inte längre används i den forna konflikten i södra Sudan skulle spridas till de stridande grupperna i Darfur – något som troligen också hänt och som bidragit till att konflikten blivit mycket värre än den annars hade blivit.
Den regionala situationen i Sudan med angränsande länder består i ett arabiskt-politiskt dominerat Sudan med uppbackning från övriga arabländer, där t.ex. Arabförbundet låtit bli att kritisera Sudan för förbrytelserna i Darfur.[8] I Tchad lever fortfarande minnet av inbördeskriget kvar med en egen rebellrörelse som stöttas av Sudans regering och med en president som har sina rötter i Darfurs folkgrupp zaghawa; denna spänning späs ytterligare på av de stora flyktingströmmar som följt i Darfurkonfliktens kölvatten. Vidare finns även den eritreanska regimen som aktivt stöttar rebellrörelserna i Sudan.[9][5]
På en global nivå står att finna Sudans ökade betydelse som oljeexporterande land, framförallt i förhållande till Kina. Med Ryssland som säljer flygvapen till Sudan har vi så två permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, som borgar för ett handlingssvagt FN.[8] Sudans regering ser även en FN-styrka i Darfur som en västerländsk aggression mot landet och även Al-Qaida har uttalat sig fördömande angående en sådan FN-styrka.[16][17] Konflikten i Darfur får då en ny internationell dimension mellan väst och öst; paralleller kan då dras med Irak eller Afghanistan. Indirekt påverkar även USA:s inblandning i Irak genom att USA nu inte har råd med ytterligare en intervention. Generellt innebär västs ökade isolering av Sudan bara att landet vänder sig till andra länder och att möjligheten för västländer och FN att påverka utvecklingen i Darfur minskar.[18]
[redigera] Sammanfattning av orsaker
Orsakerna till konflikten kan sammanfattas i följande punkter:
Historiska förutsättningar
- Ett historiskt sammanhang med inslag av slavhandel och småkonflikter – dock inga allvarligare sådana – mellan bofasta och nomadiserande folkgrupper.
- Negligering av Darfur-området av de styrande i Sudan, både under kolonialtiden och sedan Sudans självständighet.
- Sudan som en svagt utvecklad demokrati, med en svag press och ett dåligt utvecklat civilt samhälle (försvagad organisationsfrihet).
- Inbördeskriget i Tchad där Darfurs befolkning blev indraget och bidrog till en ökad etnifiering.
Fysiska faktorer
- Befolkningsökning som innebär att fler människor ska samsas om begränsade jordar och andra naturresurser för sin överlevnad.
- Klimatfaktorer med en ökad frekvens av torrår från 1970-talet och framåt.
Dagspolitiska orsaker
- En instabil inrikespolitisk situation där flera regioner i landet hotar att bryta sig ur. På detta sätt kan fredsuppgörelsen om södra Sudan ironiskt nog blivit en utlösande faktor för Darfurkonfliktens uppkomst. Vapen kan ha förts över från södra Sudan till Darfur. Regeringen vill statuera ett exempel.
- Omvärldens stöd eller passivitet: I regionen, arabvärldens tysta godkännande av Sudan-regeringens politik, samt Tchads och Eritreas stöd till rebellrörelsen. Globalt, USA:s krigströtthet, västs ökade isolering av landet, Rysslands och Kinas ekonomiska inblandning, vilket gör FN handlingssvagt.
[redigera] Konfliktens karaktär och utveckling
Från rebellrörelsens sida tog sig oförenligheten mellan regeringens och rebellernas syn på hur Sudan borde styras, väpnade uttryck i februari 2003. Rebellerna intog då bland annat flygplatsen i Norra Darfurs provinshuvudstad Al Fashir och sprängde ett antal ryska Antonov-bombflygplan. Sen dess har strider skett i större eller mindre omfattning mellan rebellrörelser och regeringsstyrkor med ett maximum under 2004. Spänningen till grannlandet Tchad har också ökat som en konsekvens av konflikten och under 2006 har situationen varit stundtals mycket orolig där med risk för spridningseffekter även till Centralafrikanska republiken. Strider har även förekommit mellan rebellrörelserna.[1][5][19]
I maj 2006 slöts ett fredsavtal i Abuja mellan regeringen och SLA/MM-fraktionen. Men under hösten 2006 trappades ändå oroligheterna upp mellan regeringssidan och de rebellgrupper under beteckningen NFR som ej skrivit under avtalet. FN beslutade i augusti 2006 om en resolution för att få till stånd en FN-styrka som ska utvidga den alltför svaga AU-styrkan som sedan tidigare befinner sig i Darfur. I november 2006 kom rapporter om att Sudans regering godkänt en FN-styrka, så länge den låg under AU:s kontroll. Nästan samtidigt dementerade dock Sudans regering ett sådant godkännande.[8][20][21]
Vad gäller regeringssidans del i konflikten är det osäkert vad som faktiskt utförts av regelrätta regeringsstyrkor eller vad som utförts av den regeringsstödda Janjawidmilisen. Med relativt stor säkerhet går det dock att hålla Janjawidmilisen ansvariga för dödandet av oskyldiga och civila, samt för fördrivandet och plundrandet av hela byar.[22] Dessa plundringståg har inletts med att regeringsstyrkor först urskillningslöst bombat byar med Antonov-plan, och därefter har Janjawidmilisen bränt ner byarna samt mördat eller fördrivit byinvånarna.[1]
Som en konsekvens av konflikten har nu troligen mer än 300 000 människor mist livet, samt minst 2 miljoner människor lever nu som internflyktingar i Sudan eller som flyktingar i Tchad.[1]
Viktigt är också här att lyfta fram den terror i form av våldtäkter som Janjawid utsätter kvinnor i byar eller flyktingläger för. Ofta är det nämligen bäst om kvinnorna står för inhämtandet av ved utanför lägrena – kvinnorna mördas nämligen inte om de blir upptäckta, de blir "bara" våldtagna.[23]
På ett psykologiskt plan har förhållandena mellan de olika folkgrupperna och mellan "araber" och "afrikaner" skärpts under en lång tid före själva Darfurkonflikten. Tidigare var det vanligt med blandäktenskap mellan folkgrupperna, och det är egentligen väldigt svårt att se någon skillnad mellan "araber" och "afrikaner".[24] Inbördeskriget i Tchad, och därtill mobiliseringen och beväpningen av vissa grupper i Darfur, bidrog dock till en ökad etnifiering och polarisering mellan folkgrupperna. De få objektiva skillnader som fanns mellan folkgrupperna förstärktes och en större etnisk differens konstruerades på så sätt.
[redigera] Källor
- ^ [a b c d e f g h i] Prunier, Gérard. 2005. Darfur. The Ambiguous Genocide. Hurst & Company, London.
- ^ Godmorgon, världen!. 2006-09-03. Intervju med Jan Egeland, chef för FN:s katastrofbistånd. Sveriges Radio.
- ^ [a b c d e] Vehnämäki, Mika. 2006. Darfur Scorched: looming genocide in Western Sudan. Journal of Genocide Research, Vol. 8, Nr 1, s. 51–82.
- ^ Sudan. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
- ^ [a b c d e] Sudan. 2006. UCDB, Uppsala Conflict Database. Hämtad 2006-10-01.
- ^ [a b c] Gardell, Carl Johan. 2005-10-31. Den cyniska strategin bakom ett folkmord. Under strecket, Svenska Dagbladet.
- ^ [a b c] Rolandsen, Øystein H. 2004. Perspectives on the crisis in Darfur. News from the Nordic Africa Institute, Nr 3, s. 2–4.
- ^ [a b c d] Q & A: Crisis in Darfur. 2006. Human Rights Watch. Hämtad 2006-10-01.
- ^ [a b] Darfur’s Fragile Peace Agreement. 2006. International Crisis Group. Policy Briefing. Africa Briefing, Nr 39, s. 1–20. Nairobi/Brussels, 20 June 2006.
- ^ Koblanck, Anna. 2006-09-05. Fredsstyrka tvingas lämna Darfurprovinsen. Dagens Nyheter.
- ^ Börge, Göran. 2004-09-20. Slaveriet har satt djupa spår i Darfur. Under strecket, Svenska Dagbladet.
- ^ Tchad. 2006. Nationalencyklopedin. Hämtad 2006-10-01.
- ^ de Waal, Alex. 2005. Famine that Kills. Darfur, Sudan. Revised Edition. Oxford University Press.
- ^ Holmberg, Mats. 2004-08-08. Därför pågår massmorden i Darfur. DN Fokus, Dagens Nyheter.
- ^ Sudan's interlocking wars. 2006-05-10. BBC News. Hämtad 2006-10-01.
- ^ Koblanck, Anna. 2006-09-01. Sudans nej stoppar FN-styrka till Darfur. Dagens Nyheter.
- ^ Ekot. 2006-09-30. 00-sändningen. Sveriges Radio.
- ^ Studio Ett. 2006-11-20. Intervju med bl.a. Bengt Nilsson, journalist. Sveriges Radio.
- ^ Andersson, Ulf B. 2006-11-11. Tchad. 200 döda – "Sudan exporterar folkmord". AmnestyPress.
- ^ Koblanck, Anna. 2006-11-18. Läget värre i Darfur trots Sudans ja till FN. Dagens Nyheter.
- ^ Sudans president säger nej till FN-trupp. 2006-11-29. Dagens Nyheter.
- ^ SLA-milisen har dock också gjort sig skyldig till ohyggligheter. Jfr: Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bl.a. Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio.
- ^ Kristof, Nicholas D. 2006. Genocide in Slow Motion. The New York Review of Books, Vol 53, Nr 2. February 9, 2006.
- ^ Studio Ett. 2006-05-03. Intervju med bl.a. Bengt Nilsson, journalist och Ulla Källkvist, Läkare utan gränser. Sveriges Radio.
