Clas Livijn
Wikipedia
- Denna artikel handlar om 1800-talsförfattaren Clas Livijn. För reklammannen och musikern med samma namn (dock med förnamnet stavat "Claes"), se Claes Livijn.
Clas Livijn föddes 1781 i Skänninge och dog 1844 i Stockholm. Han var författare, jurist, tjänsteman och fängelsereformator.
- "Clas Livijn tillhörde en gammal prästsläkt, som räknar anor långt tillbaka i tiden. Han föddes den 12 november 1781 och liksom så många andra af våra nyromantiska författare i Östergötland, detta landskap, om hvilket man sagt, att det med sina klara sjöar, leende åkrar och mörka skogar liksom utgör ett Sverige i sammandrag. Äkta östgöte var han också till sitt väsen, en saftig och kraftig planta icke föraktande jordens håfvor, ärlig och rättfram nästan som en bonde, omfattande släkt, vänner och fosterland med en glödande kärlek, med hela sitt landskaps stämning och poesi klingande i sin själ." (Johan Mortensen 1909)
Innehåll |
[redigera] Levnadshistoria
Prästfamiljen Livin flyttade till Högby pastorat när Clas var ung, då komministern i Skänninge magister Johan Alexander Livin den 23 februari 1795 befullmäktigades att vara kyrkoherde i Högby, Västra Skrukeby och Hogstad, socknarna är belägna utanför Skänninge.
Fadern dog i början av 1800-talet och barnen lämnades kvar med en mor som var förmögen, men ogin mot sina barn och lät Clas Livijn tidigt känna bitterheten i att stå nära det ekonomiska oberoendet och dock vara utestängd därifrån. Han tog med energi itu med praktiska arbetsuppgifter men var inte desto mindre den kanske mest utpräglade borgarfienden bland de svenska romantikerna. Han var outtröttlig i sin satir mot nyttans trälar och nyttans akademiska poeter. Livijn sitt löje spela över den borgerliga filistern, och till denna typ räknade han ämbetsmannen. De svenska ämbetsmännens okunnighet, lättja och besticklighet är ett ofta återkommande tema i hans brev och i tidningsartiklar av hans hand. Han har bidragit till skvallerkrönikan om Wirséns underslev, han hjälpte till att vinna resning åt de oskyldigt dömda i Värmdömålet, och han levererade 1831 en förbittrad vidräkning med hela det byråkratiska systemet i Sverige, varvid han gjorde aristokratisk nepotism ansvarig för dess ineffektivitet.
Å andra sidan var han dock vid denna tid gift med en systerdotter till Gustaf Fredrik af Wirsén, Beata Sophia Löwenborg, dotter till tullinspektören C. M. R. Löwenborg. Hon var uppfödd i Wirséns hus, så Clas upptäckte goda drag hos den förtalade ämbetsmannen, blev en motståndare till liberalismen, avancerade till generaldirektör för rikets fångvård och gladde sina barn med att visa sig i ordensprydd ämbetsdräkt. Livijn var nog verklighetsmänniska att förmå hävda sig i den onda värld, han som diktare hånat och avslöjat.
Efter skolgång i prästhemmet, trivialskolan i Skänninge och gymnasiet i Linköping, så kom 1800 Clas Livijn som 19-årig till universitetet i Lund för att studera till präst, men i samband med faderns död flyttade han 1802 till universitetet i Uppsala. Som student i Uppsala stiftade Livijn 1803 jämte Lorenzo Hammarskjöld och några andra jämnåriga sällskapet Vitterhetens Vänner, genom vilket de nyromantiska idéerna först vann insteg i Sverige. Livijns första litterära försök utgjordes av tävlingsskrifter i detta sällskap, parodiska dikter, i vilka den akademiska smaken förhånades, och en rad polemiska artiklar (under pseudonymen Olof Mollbergsson) i den 1809 grundade tidskriften Polyfem, organ för stockholmsgruppen av nyromantikerna. Det fästes stora förhoppningar vid Livijn; Hammarskjöld såg i honom ämnet till en svensk Goethe. Han var mottaglig för de nya idéerna, hade en yster fantasi, var kvick, slagkraftig och ironisk i repliken, men förhoppningarna infriades endast ytterst sporadiskt.
1805 avlade Livijn examen till rättegångsverken och påbörjade en juridisk karriär. Borgerliga släktförbindelser gjorde det naturligt för honom att sadla om till ett profant yrke, juristens. 1805 antogs han som auskultant vid Svea Hovrätt.
Livijn kände sig för på många områden av litteraturen men hade svårt att slutföra någonting. Han skrev ett historiskt drama, Torkel Knutsson, som inte kom i tryck, en opera med folkvisemotiv, Hafsfrun, varav några ark trycktes 1816 (fullständig edition i Samlade skrifter I, 1850 ), började 1810 utge förstlingsverket, en "komisk roman" vid namn Johan David Lifbergs lefverne, som aldrig fortsattes. Lifbergs leverne är ännu så pass opersonligt, att det frånsett en genomförd småstadssatir inte har mycket att säga om sin författares eget känsloliv. År 1812 publicerade Livijn en översättning av Tiecks Mästerkatten i stövlar.
Han blev 1808 auditör vid Skaraborgs regemente och medföljde på fälttågen till Tyskland, bevistade bland annat Slaget vid Leipzig (1813), och Norge under åren 1813-1814. 1817 tog han avsked från regementet och övergick till Krigshovrätten, utnämndes 1827 till krigshovrättsråd och 1835 till generaldirektör i Fängelsestyrelsen. På denna post visade han sig som en drivande organisatorisk kraft och genomförde en rad humanitära reformer på fångvårdens område.
Livet i fält avbröt för en tid Livijns författarskap. Det fortsattes med bl a Berggubben, en operett med starkt burleska inslag, skriven 1817, tryckt först 1850, och Axel Sigfridsson 1817, ett fragment av en utvecklingsroman, som i synnerhet skildrar hjältens amorösa historia. Den ofullbordade romanen Axel Sigfridsson handlar om en student, som förälskar sig i en marknadsförsäljerska och följer henne på hennes resor, men detta motivval beror väl snarast på att det gav en lämplig ram åt ett fritt och exencentrisk reseliv, och i varje fall är hjältinnans karaktär fullkomligt oberörd av hennes yrke, något som i författarens ögon höjer henne högt över hennes småsnåla kunders nivå.
Åren 1820-1821 medarbetade Livijn i den mot gamla skolan riktade smädeskriften Markalls sömnlösa nätter och publicerade 1822 i Opoetisk kalender för poetiskt folk de båda novellerna Samvetets fantasi och Skaldens harpa, varav den förra är en studie i psykisk abnormitet - inte olik operan Hafsfrun - och den senare en mindre betydande omdiktning av en sägen.
Livijn skaffade sig många vänner bland samtidens lärda. En av dem var ungdomsvännen Leonard Fredrik Rääf, som år 1844 besöker den döende Livijn i Stockholm. I ett brev till professor Wilhelm Gabriel Lagus i Helsingfors skriver Rääf:
- "Livijn dör i höst av upplösning i hjärnan eller annan dylik obotlig sjukdom. Den ärans mannen sitter nu, mellan täta dödsanfall, minnesslö, utan att kunna finna namn och meningar."
Den 12 oktober 1844 avlider Livijn, som efter att 1834 ha drabbats av koleran aldrig helt hade återvunnit krafterna och sin forna andliga vitalitet. Rääf gav honom i eftermälet epitetet snille.
[redigera] Kvarlåtenskap - Spader Dame blev livsverket
Det enda större arbete som Livijn fullbordade är "Spader Dame. En berättelse i bref, funne på Danviken 1824". Det är också Clas Livijns mest kända verk och trycktes för första gången i Stockholm år 1824. Första nytrycket av Spader Dame kom i sin tur ut i Örebro mellan åren 1850-1852, då Adolf Iwar Arwidsson gav ut Livijns samlade skrifter. Mila Hallman hade i sin studie av Clas Livijn ett bihang med romanen "Spader Dame", och den utkom i Stockholm 1909. Boken blev åter uppmärksammad inte minst av 1950-talets unga romantiker i svensk litteratur, då den åter trycktes med nya illustrationer av Gunnar Brusewitz.
Bo Grandien berättar i förordet till nyutgåvan från år 1953:
- "Spader Dame är en liten egendomlig roman, säkert en av de egendomligaste som har skrivits i Sverige. Den är till största delen en brevroman; breven är ställda till en drunknad vän. En kall dödsvind blåser mellan bladen. Kanske är det riktigare att kalla Spader Dame en lång prosadikt istället för en kort roman. Med undantag för några rättegångsprotokoll består den av enda monolog, avfattad på lyrisk prosa. Den egentligen ovidkommande handlingens enkla linjer skymtar svagt bakom den stundtals enastående poetiska svadan. Läsaren får stifta bekantskap med en yrande följd av bilder, drömsyner och halsbrytande liknelser. Stämningarna växlar snabbt, den mest upphöjda skildring avbryts oväntat av motsatsen, högt och lågt blandas, överraskningarna kommer slag i slag och skapar ett slags chockverkan som vi väl känner från den moderna dikten och som kännetecknande ett humoristiskt stilideal från de underliga, upprörda åren efter napoleonkrigens slut. Hånet står ständigt på lur; det är inte den hjärtligaste humorn som här exekveras. Boken är på sina håll svårbegriplig, eftersom den innehåller en del anspelningar och satirer som en modern läsare står främmande för. Det är dock bara detaljer. Den våldsamma satiren över den tidens groteska rättsförhållanden torde emellertid inte vara obegriplig för någon."
Huvudpersonen är den bisarre och geniale studenten Zachäus Schenander. Han och hans utvalda får varandra inte, de går båda under; de kan inte göra sina anspråk gällande därför att rättvisan står i maktens tjänst. Schenander bemöter ödet med ironisk överlägsenhet - det är också allt han kan göra. Spader Dame är en bitande skarp samhällssatir och en märklig människoskildring, full av fantasi och bruten humor, groteska eller sprött lyriska infall och djärva metaforer. Den starkt subjektiva stilen i denna bok visar Livijn som lärjunge till författare som Laurence Sterne, Jean Paul, Ludwig Tieck och Ernst Theodor Amadeus Hoffmann.
I Livijns omfångsrika skriftliga kvarlåtenskap av uppsatser, dikter, dramer och romaner (14 band, förvarade på Kungliga biblioteket i Stockholm) är det mesta fragmentariskt. Till större delen utförd är en närgången allegorisk skildring av samtida svenska förhållanden, en nyckelroman med namnet Riddar S:t Jöran, skriven omkring 1830. Livijn utgav också en rad broschyrer i politiska och sociala frågor.
Clas Livijn var inte ensam östgöte i sitt skriftställarskap. Den romantiska rörelsen som bröt fram inom svensk litteratur under början av 1800-talet, tog sina pionjärer från Östergötland. Det kan med fog sägas att den svenska romantikens ursprung ska sökas här, vid sidan av Värmland. Clas Livijn, född i Skänninge, Samuel Hedborn, från Heda, Per Daniel Amadeus Atterbom, från Åsbodalen, "Ydredrotten" Leonard Fredrik Rääf, den lärde Vilhelm Fredrik Palmblad, född i Skönberga - alla var de östgötar och alla hämtade de starka och bestående intryck från sin hemprovins.
[redigera] Litteratur
- Clas Livijn: Johan David Lifbergs lefverne. Komisk roman, Uppsala 1810.
- Clas Livijn: Samlade skrifter I-II, Örebro 1850-1852.
- Clas Livijn: Riddar S:t Jöran, ett quodlibet, Berlin 1993.
Livijns diktning har studerats av Johan Mortensen i:
- Clas Livijn. Bref från fälttågen i Tyskland och Norge 1813 och 1814, Stockholm 1909;
- Clas Livijns dramatiska författarskap, Stockholm 1911;
- Clas Livijns lyriska skriftställarskap, 1912;
- Riddar S:t Göran (Samlaren 1912);
- Clas Livijn. Ett nyromantiskt diktarefragment, Stockholm 1913.
Se även:
- C.D. af Wirsén: Om Claes Livijn, hans verksamhet inom skönlitteraturen och den litterära polemiken, Stockholm 1870.
- Mila Hallman: Clas Livijn. En studie. Bihang Spader dame, Stockholm 1909.
- O. Holmberg: Lovtal över svenska romaner, 1957.
- Torbjörn Säfve: Kuperad lek eller Skändaren från Skänninge. (En roman om Clas Livijn), Stockholm 1990.
