Berber

Wikipedia

Denna artikel behandlar folkslaget. För de berbiska språken, se berberspråk.

I huvudsak berbiska områden i Nordafrika.

Berber (av arabiska barbari, "ociviliserad", "främmande", av grekiska, βάρβαρος bárbaros, "främling", "icke-grek", varifrån även "barbar" kommit; på berbiska: imazighen, "fria män", i singular amazigh) är en benämning på ursprungsbefolkningen i Nordafrika. Denna består av 11-20 miljoner människor, talande något av de omkring trettio olika berberspråken, en gren av de afroasiatiska språken. Berberna är uppdelade i många etniska grupper huvudsakligen bosatta i Marocko (rifkabyler), Algeriet (kabyler, chaouia), Tunisien (även på Djerba) och Sahara (tuareger).

Berbernas ursprung är osäkert, men de tycks ha dominerat norra Afrika så tidigt som för omkring 3 500 år sedan. Den arabiska erövringen av Nordafrika på 600- och 1100-talen innebar att berberna undanträngdes till bergstrakter och ökenområden, där de sedan dess lever som jordbrukare eller nomader. De flesta är muslimer. En majoritet är tvåspråkiga och talar även arabiska.

Huvuddelen av berberna bor idag i Marocko (35-80% av landets befolkning) och i Algeriet (15-33%). Stora grupper finns även i Libyen och Tunisien. De statistiska uppgifterna är dock vaga. Många nordafrikaner har en betydande berbisk härstammning även om de betraktar sig själva som araber.

En stor berbisk grupp utgör kabylerna i norra Algeriet. De är omkring fyra miljoner och har i hög grad bevarat sin kultur och sitt språk. Andra betydande grupper är shluh i södra Marocko, rifkabylerna i norra Marocko, chaouia i Algeriet och tuaregerna i Sahara. Dessutom finns omkring tre miljoner berber i Europa, varav ett stort antal i Nederländerna och Frankrike. En del av befolkningen på Kanarieöarna härstammar från ögruppens utdöda urbefolkning guancherna som brukar antas varit berber.

De flesta berber är bofasta jordbrukare och lever antingen i bergstrakterna i närheten av Medelhavet eller vid en oas. Tuaregerna i södra Sahara var dock nomader och chaouia brukade valla sin hjordar mellan bergen och låglandet.

De politiska motsättningar mellan berbiska grupper och de nordafrikanska regeringarna har under de senaste decennierna ökat. I Marocko var det länge förbjudet att ge sina barn berbiska namn.

[redigera] Historia

[redigera] Berbernas ursprung

Huvudartikel: Berbernas ursprung

Ingen säker kunskap finns om berbernas ursprung. Såväl lingvistiska som genetiska studier tycks i viss mån kunna bekräfta den muntliga berbiska traditionen som talar om ett ursprung från Arabiska halvön men också det inflytande som andra kulturer, språk och folk haft på berberspråken och den berbiska kulturen.

Den neolitiska capsienkulturen som existerade i Nordafrika 10 000 f.Kr.-6 000 f.Kr. brukar associeras med berberna och spridningen av de afroasiatiska språken. Capsienkulturens ursprung har dock inte gått att fastställa arkeologiskt.

Lingvistiska teorier antyder ett nära släktskap mellan berberspråken och tchadspråk och nubiska språk.

Berbernas genuppsättning följer ett mönster där tuareger i Sahara har omkring 80% subsahariska gener medan motsvarande siffra för till exempel rifkabyler i nordvästra Algeriet bara är 4%.

Redan de äldsta egyptiska, grekiska och romerska skrivna källorna nämner berber i norra Afrika. De dyker första gången upp i egyptiska texter som beskriver ett krig mot "libu" (libyer) vid rikets västra gräns. Bysantinska krönikörer beklagade sig ofta över berbiska attacker på perifera kloster.

[redigera] Berberna och islams utbredning

Till skillnad från tidigare invasioner och koloniseringar fick den arbisk-islamiska utbredningen i Nordafrika bestående och djupgående inverkan i området. Den nya tron, i sina olika former, påverkade i stort sett alla samhällets delar. Den förde med sig arméer, lärda män och mystiker som till stora delar ersatte befintlig stamlojalitet och -kultur med nya sociala och politiska normer.

Islamiseringen och arabiseringen av regionen var dock en långvarig och komplicerad process. Berbiska nomader lät sig snabbt konverteras och assisterade de arabiska invasionen men de kristna och judiska grupperna hade inte blivt helt marginaliserade förrän under den almohadiska dynastin på 1100-talet.

Den första arabiska militära expeditionen 642-669 var början på islams spridning i Nordafrika. De första räderna från baser i Egypten kom till som lokala initiativ snarare än på centrala order från kalifatet. När umayyaddynastin 661-750 flyttade sin huvudstad från Medina till Damaskus gjorde deras strävan att dominera Medelhavet det strategiskt nödvändigt att flytta fram sina positioner i norra Afrika. 670 etablerade så en arabisk armé under Uqba ibn Nafi staden Kairouan omkring 160 kilometer söder om dagens Tunis som fick tjäna som bas för fortsatta militära operationer.

Uqbas efterädare Abu al-Muhajir Dinar förde expansionen vidare västerut in i Algeriet där han lyckades ingå en överenskommelse med ledaren för det berbiska, kristna förbundet, Kusayla, som lät sig konverteras till islam. Tlemcen förstördes och huvudstaden flyttades till Takiwan nära Kairouan. Snart uppstod dock komplikationer och berbiska och arabiska styrkor kontrollerade omväxlande området fram till 697. 711 hade omayyaderna med berbernas stöd lyckats ta kontrollen över hela Nordafrika. Från Kairouan styrde kalifatets guvernörer över Ifriqiya, en provins som sträckte sig från västra Libyen till östra Algeriet.

Trots att berberna tog till sig islam innebar inte det att de utan reservationer stödde det arabiska kalifatet som tyngde berberna med höga skatter, behandlade de nyomvända som en andra klassens muslimer och till och med förslavade dem. Det utbredda missnöjet med kalifatet ledde 739-40 till en öppen, kharijitisk revolt. Kharijiterna, som vände sig mot den fjärde kalifen Ali som 657 undertecknat en fred med umayyaderna, hade bekämpat umayyaderna österut och deras egalitära idéer attraherade många berber. Till exempel ansåg kharijiterna att alla muslimer kunde väljas till kalif oavsett ras, ursprung eller släktskap med profeten Muhammed.

Efter revolten etablerade kharijiterna en antal teokratiska stamriken som i allmänhet fick en kort och dramatisk historia. Några av dem, till exempel Sijilmasa och Tlemcen som låg vid viktiga handelsvägarna, visade sig dock livskraftiga. 750 flyttade umayyadernas efterträdare abbasiderna kalifatets huvudstad till Bagdad och återinförde kalifatets kontroll över provinsen genom att tillsätta guvernören Ibrahim ibn al Aghlab. Aghlabiderna tjänade visserligen officiellt kalifatet men provinsen förblev i praktiken ett självständigt området fram till 909 och hovet i Kairouan blev ett viktigt kulturellt centrum.

Väster om aghlabiderna regerade Abd ar-Rahman ibn Rustam och från sin huvudstad Tiaret sydväst om Alger kontrollerade han större delen av Maghrebområdet. Rustamidernas imamat styrdes 761-909 av ibadiska, kharijitiska imamer som valdes av inflytelserika medborgare. Dessa imamer blev kända för sin ärlighet, fromhet och rättvisa och hovet i Tiaret blev ett betydande lärosäte för matematik, astronomi och astrologi vid sidan av teologi och juridik. Imamerna misslyckades dock med att upprätthålla en stående armé och 909, då den rustamidiska dynastins degenererat till dekadens, kunde fatimiderna störta dem.

[redigera] Berberna och al-Andalus

Majoriteten av de muslimer som inledde erövringen av Spanien 711 var berber och de leddes av den berbiske fältherren Tariq ibn Zyiad som var länsherre under kalifen i Damaskus Abd al-Malik och hans nordafrikanske vicekung Musa ibn Nusayr. UnderNusayr ledde den andra berbisk-arabiska armé som gjorde sitt intåg i Spanien 712. Armén sägs ha utgjort 66% av den muslimska befolkningen i Spanien, och orsaken till att de hjälpte den umayyadiske kalifen Abd ar-Rahman I i Spanien var förmodligen att hans mor var en berbisk kvinna. Flera av de muslimska stadsstater i Spanien under denna tid, de s.k. Taifa-kungadömena, hade berbiska härskare, t.ex. de ziridiska kungarna i Granada. Hela Taifa-perioden avslutades med att de berbiska almovariderna (från dagens Mauretanien) övertog kontrollen över Spanien. Det var under deras efterträdare, almohaderna, som al-Andalus, de muslimska Spanien, blomstrade.

Etniska motsättningar hade stor politisk betydelse under denna tid, och i den sociala hierarkin hamnade berberna mellan den arabiska aristokratin och de s.k. Muladi, den inhemska befolkningen som konverterat till islam.

Berberna slog sig ned i Kantabriska bergen, Iberiska bergen och bland bergen i Andalusien. Efter att kalifatet fallit hade taifa-kungadömena i Toledo, Badajoz, Málaga och Granada berbiska härskare.