Petljakov Pe-2

Wikipedia

Petljakov Pe-2

Beskrivning
Typ	Medeltungt bombplan
Besättning	3
Första flygning	1940
I aktiv tjänst
Varianter
Tillverkare	Petljakov
Generella egenskaper
Längd	12,66 m
Spännvidd	17,16 m
Höjd	3,5 m
Vingyta	40,5 m²
Tomvikt	5 875 kg
Lastförmåga	7 563 kg
Maximal startvikt	8 495 kg
Motor	2 × Klimov M-105PF vattenkyld V-12
Motorstyrka	2 × 1 880 kW (2 × 2 520 hk)
Prestanda
Maximal hastighet	580 km/h
Räckvidd vid maximal vikt	1 160 km
Transporträckvidd
Maximal altitud	8 800 m
Stigförmåga	7,2 m/s
Kraft/viktförhållande	250 W/kg
Beväpning
Kanoner / kulsprutor	2 × 7,62 mm ShKAS ksp (nosen) 2 × 7,62 mm ShKAS (bakåt)
Bomber	1 600 kg

Petljakov Pe-2 (Петляков Пе-2), med smeknamnet Peshka (Пешка - "bonde"), var ett sovjetiskt, medeltungt bombplan som användes under det andra världskriget. Flygplanet var snabbt och manövrerbart, samtidigt som den var tålig och tillverkades i stort antal. Flera kommuniststyrda länder flög flygplanet efter kriget och den kom även att få NATO-namnet Buck.

[redigera] Historia

Flygplanet Pe-2 ritades i ett hemligt forskningslaboraorium/fångläger, ett så kallat "sjarasjka", efter att flygplanskonstruktören Vladimir Petljakov hade arresterats och fängslats år 1937 för att medevetet fördröjt konstruktionsarbetet med bombplanet Tupolev ANT-42. I sjarasjkan, fick Petljakov i uppgift att leda arbetet med att utveckla ett höghöjdsjaktplan som skulle eskortera ANT-42:orna. Det nya flygplanet fick projektnamnet VI-100. Det första av två prototypflygplan flög den 22 december 1939 och var ett mycket sofistikerat flygplan för sin tid, det hade bland annat en trycksatt kabin, helmetallskonstruktion, kompressorer och många system som aktiverades elektriskt. Prototyperna kom att ge ett sånt gott intryck att produktion omedelbart inleddes. Det har sagts att Petljakov och hans grupp kunde se VI-100 -prototypen från sitt fängelse när den visades upp under den årliga första majparaden år 1940. Vissa tidiga källor säger att Pe-2 är baserad på flygplanet Potez 63, men detta har troligen liten sanningshalt.

Just när produktionen skulle inledas beställde flygvapnet en omkonstruering av flygplanet. Värdet av taktisk bombning hade nyligen uppgisats av det tyska Luftwaffe i blixtkrigen och behovet av ett sådant flygplan blev snart viktigare än behovet för ett eskorterande jaktplan för högre höjder. Petljakovs grupp gavs 45 dagar att konstruera om flygplanet till ett störtbombplan. Kabintrycksättningen och kompressorerna togs bort och dykbromsar och en plats för bombfällaren installerades, tillsammans med ett antal aerodynamiska förfiningar. Man byggde även in ett internt bombutrymme, tillsammans med mindre bombutrymmen i motorgondolerna. Flygplanet som hade kallats PB-100 imponerade Stalin till den grad att han lät frige honom och man gav tillåtelse att hans namn användes för flygplanet. Det första flygplanet flög den 15 december 1940 och det rusades in i produktion utan en prototyp eftersom Stalin krävde att flygplanet skulle flyga i slutet av året. Leveranserna till stridsenheterna började följande vår.

Flygplanet gavs inte chans att visa sin verkliga potential förrän mot slutet av året, när de sovjetiska flygstyrkorna givits tid att omgruppera efter det tyska anfallet under vintern. Pe-2 kom snabbt att visa sig vara ett mycket kapabelt flygplan som kunde undkomma Luftwaffes jaktplan och möjliggjorde precisionsbombning. Man förbättrade konstruktionen kontinuerligt under 1942, i direkt konsultation med piloterna som flög dem i strid. Det evolutionära slutresultatet kom att bli flygplanet Pe-2FT, där FT står för Frontovoe Trebovanie (frontönskemål).

Ett stort antal mindre varianter utvecklades också, däribland en skolversion (Pe-2UTI), en tungt beväpnad version (Pe-2M) och en version som gavs extra kraft med hjälp av raketer (Pe-2K). En jaktplansversion (Pe-2I) och en stjärnmotorförsedd version (Pe-2K) sattes i produktion som Pe-3, respektive Pe-4.

De länders flygvapen som fortsatte flyga Pe-2 efter kriget inbegriper: Tjeckoslovakien, Kina, Polen och Jugoslavien.. Sammanlagt byggdes omkring 11 000 flygplan.

Medan flygplanet var underbart att flyga så krävde det mycket kraft att dra i ratten när man skulle få flygplanet att lyfta. Ryska nattbombuppdrag flögs ofta av kvinnliga piloter och vissa av dessa var inte tillräckligt starka för att sjölva få upp planet i luften. När en sådan situation inträffade kom en av besättningsmedlemmarna bakom henne, lade pilotens armar runt kontrollratten och tillsammans hjälpte dom till att dra ratten bakåt och få upp planet i luften. När flygplanet var i luften återvände besättningsmannen tillbaka till sin plats och sina uppgifter och pilote fortsatte att flyga utan assistans.

[redigera] Användning i Finland

Under åren 1942–1944 köptes sju Pe-2 -flygplan från Tyskland, som hade fått dem som krigsbyte. Ett flygplan av markanfallsversionen Pe-3 erhölls som krigsbyte efter att den gjort en nödlandning vid Enare träsks strand i mars 1942. Det finländska flygvapnet använde dem enbart som spaningsflygplan. I medeltal flög man enbart 94 timmar med var och en av flygplanen under fortsättningskriget. Att man använde flygplanen så lite berodde bland annat på svårigheter med underhållet. I Finland bar dom beteckningarna PE- och det inofficiella smeknamnet var Pekka-Eemeli (från det finska bokstaveringsalfabetet för "P-E").

Flygplanet hade en hög start- och landingshastighet — därför krävdes långa startbanor. Flygplanet var tungt att styra vid lägre hastigheter.

Alla flygplan utom ett förstördes antingen av fientlig eld eller i haverier, enbart PE-211 överlevde kriget. Detta flygplan skrevs ut ur flygvapnets rullor år 1946 och skrotades senare.