Karl X Gustavs polska krig
Wikipedia
Karl X Gustavs polska krig var ett krig mellan Sverige, Polen, Brandenburg och Tysk-romerska riket. Kriget varade mellan 1655 - 1660 och slutade oavgjort. Sverige fick inga territoriella vinster, men Polen erkände Sveriges innehav av Estland, Ösel och Livland, samt avsade alla anspråk på den svenska kronan.
Innehåll |
[redigera] Bakgrund
När Karl X Gustav blev Sveriges kung efter Drottning Kristinas abdikation stod ett krig mellan Danmark eller Polen högt på dagordningen. I ett anfall mot Danmark skulle man försöka ta det rika "Skåneland". Polen var inblandat i ett krig med Ryssland, det skulle underlätta ett anfall mot dem. De svenska krigsmålen mot Polen var först och främst att genom landvinningar i Kurland, Ostpreussen och Danzig göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Att behärska de stora handelsstäderna vid flodmynningarna skulle ge Sverige enorma tullintäkter, samt minska Polens makt över handeln i Östersjön. Men det var lika viktigt att Ryssland inte skulle nå ut till Östersjön. Ryssland blev utestängt från Östersjön i Freden i Stolbova 1617 och man ville inte att de skulle få tillgång till havet igen. Så man valde Polen.
[redigera] De första framgångarna
Den svenska planen var att anfalla med två arméer en från väst och den andra från nordöst. Fältmarskalken Arvid Wittenberg skulle gå in med 14 000 man från Pommern samtidigt som Karl X Gustav skulle komma bakom Arvid Wittenberg med en armé på 15 000 man skepade från Sverige. I nordöst skulle Gustav Horn och Gustav Adolf Lewenhaupt gå in med 7 000 man från svenska Livland.
Den 1 juli gick Lewenhaupt in i polska Livland och erövrade staden Dünaburg. Wittenberg gick över gränsen till Polen den 11 juli, och Karl Gustavs styrka kom till Svenska Pommern den 14 juli. Därifrån tågade Karl Gustav in i Polen och förenade sig med Wittenbergs här den 14 augusti vid Konin. Med 30 000 man fortsatte de mot Warszawa. De mötte svagt motstånd för Polen hade satt in all sin styrka mot ryssarna. Johan II Kasimir lyckades dock sätta upp en liten armé och mötte 23 augusti den svenska armén vid Sobota. Svenskarna vann drabbningen och fortsatte mot Warszawa. Staden kapitulerade den 29 augusti. Den ryska hären stod då endast ett par dagsmarscher ifrån staden.
Karl X Gustav gav order att Magnus Gabriel De la Gardie, som hade befälet över norra armén, att gå in i Polen och förena sig med huvudarmén. Han själv hade tänkt att med en annan avdelning krossa återstående delarna av Johan II Kasimirs polska här. Befälet i huvudarmén gavs åt Gustav Otto Stenbock.
Vid Zarnow mötte Magnus Gabriel De la Gardie och Gustaf Otto Stenbock den polska armén. Drabbningen resulterade i svensk seger. Karl X Gustav vände sedan sig mot Krakow som belägrats. Den 23 september mötte Karl X Gustavs armé den polska hären vid Wojnicz. Karl X Gustav med 3 600 man besegrade den polska styrkan på 8 000 man. Efter slaget flydde Johan II Kasimir ur Polen. Vid detta skede av kriget såg det ut som en klar svensk seger och stora delar av Polen hyllade Karl X Gustav som sin konung.
Krakow, som hade belägrats, kapitulerade 9 oktober. Stenbock och sin del av hären - som har börjat bli mer och mer splittrad - mötte en polsk här vid Nowy Dwor den 20 september. Slaget resulterade i en ytterligare en svensk seger. Fredrik Vilhelm av Brandenburg som också han hade stora ambitioner om ett ökad Brandenburgskt makt, samlade en armé i Ostpreussen och tänkte gå mot svenskarna. Karl X Gustav marscherade mot Königsberg. Hela tiden gick polacker över till den svenska armén. Under marschen intogs både Thorn och Elbing. I december stod Karl Gustav framför Königsberg och beslutade att försöka agera diplomatiskt. I det så kallade Fördraget i Königsberg tvingades kurfursten bli länsherre under Karl X Gustav och sluta förhandla med sveriges fiender.
[redigera] Johan II Kasimirs gerillakrig
Johan II Kasimir uppmanade i detta skede den polska befolkningen att agera mot Sverige. Patriotiska polacker från hela landet började ett gerillakrig mot den svenska hären. Svenskarna kom att lida mycket stora förluster av detta. Ett av skälen till att så många polacker gick mot Sverige var religionen. I Polen var man katoliker och kämpade för sin tro mot de svenska protestanterna.
I öst hade Magnus Gabriel De la Gardie som sagt tagit befäl över armén. Efter intagningen av Dünaburg 1 juli gick armén i kvarter vid Kokenhusen. Man ville inte hamna i konflikt med ryssarna som var i närheten. Den 26 juli gjordes en offensiv mot området runt Pilten som intogs efter en dryg vecka.
De la Gardie skrev i augusti ett avtal med litauiska sändebud: Litauen skulle nu sättas under svenskt beskydd. Svenskarna kunde nu sätta en garnisionstrupp i fästningen Birze. De andra två viktiga fästningarna Kowno och Wilno hade ryssarna intagit. Litauen hade nu delats in i svenska och ryska ockupationsområden. Från svenskt håll försökte man att förhandla med Jakob av Kurland att sätta sig under Sverige, men denne vägrade. De la Gardie beordrades att sända sina bästa trupper till Karl X Gustavs armé. De la gardie lämmnade 3 500 soldater att bevaka de svenska erövringarna, och marcherade söderut.
I början av 1656 började Stefan Czarniecki få alltmer folk under sig mot svenskarna. Svenskarna bröt up från sitt kvarter den 17 januari i Königsberg och hade tänkt möta Czarnieckis gerillatrupper. Med 15 000 man vann Karl Gustav ett mindre slag den 2 februari vid Radom. Den 8 februari var ännu en drabbning i antågande, denna gång vid Golomb. Slaget blev mycket hårt, men slutade till slut med en seger för svenskarna.
Nu började gerillakriget på allvar för Czarnieckis del. Svenskarna led av stora förluster mot gerillasoldaterna samt av köld och hunger. Den svenska armén kom den 17 februari fram till fästningen Zamosz. Hären saknade tungt artilleri och fick ge upp tanken på att erövra fästningen. Karl X Gustav fortsatte ända ner till Jaroslav och från Jarolslav vände han den 12 mars mot norr. Styrkan har nu minskat till 8 000 man. 3 000 polacker i svenska armén gick åter igen över till motståndarna, då de ville vara med i den segrande armén.
En liten styrka på 2 500 man under Fredrik av Baden sändes till svenskarnas hjälp, men blev nästan helt omintetgjord av polackerna i Slaget vid Warka den 28 mars. Situationen var nu omvänd till polackernas fördel. När Karl X Gustav kom till floderna Weichsel och Sans mötpunkt mötte han en fyrfaldigt överlägsen fiende. Karl X Gustav beslutade att gå över San. Man anföll de litauer som försvarade floden och lyckas ta sig förbi. Hären kunde åter marschera tillbaka till Warszawa dit de kom 5 april.
Karl Gustav vände sig nu mot Danzig. Han sände Adolf Johan och Carl Gustav Wrangel att jaga Czarniecki. Den 27 april mötte Adolf Johan av Pfalz Czarniecki vid Gnesen. Slaget blev en svensk seger. Den svenska armén led mer och mer förluster av polackernas gerillakrig. Nu började den polske kungen Johan II Kasimir samla ihop soldater till en armé. Med en 50 000 man stark här tågade han mot Warszawa. Under maj hade staden inneslutits. Stadens försvar leddes av Arvid Wittenberg. Den 19 juni hotade Johan Kasimir staden med en stormning då ingen av försvararna skulle skonas. Johan II Kasimir ville helst av allt undvika en stormning av sin huvudstad: efter en lyckad stormning var det vanligt att soldaterna tilläts plundra staden de intagit. Wittenberg avböjde förslaget.
20 juni försökte polackerna att storma staden. Polackerna kom in i staden och Johan Kasimir skickade åter ett kapitulationsförslag till Wittenberg. Arvid Wittenberg gick med på förslaget. Den 17 maj fick Karl X Gustav den ryska krigsförklaringen. Nu när Karl X Gustav samtidigt var i krig mot Ryssland var en fred med Polen tänkbar. För att han skulle kunna få en skaplig fred ville han först återta Warszawa och vinna ett större slag mot polackerna. Den 15 juni slöts ännu ett föredrag med Brandenburg denna gång i Marienburg. I detta beslutades att Brandenburg skulle ställa 4 000 man under Sverige och slippa vara under Karl X Gustav. Brandenburg skulle också få landskap i Polen "när kriget var vunnet".
Med 18 000 man gick Karl X Gustav och brandenburgarna mot Warszawa. Den 18 juli började Tredagarsslaget vid Warszawa. Slaget blev en svensk seger. Efter slaget började Karl X Gustav att skicka fredsförslag till Johan II Kasimir, men denne avböjde samtliga.
Johan II Kasimir och polackerna fick stöd från stora delar av Europa och i och med detta minskade hans planer på fred. Frankrike och England däremot ville få en snabb fred och därefter kan gå i en trippelallians med Sverige mot kejsaren av Österrike. Nederländerna sände till och med en flotteskader till polackernas hjälp. Dess uppgift var att undsätta det belägrade Danzig.
Efter slaget omorganiserade polackerna sin armé och gick mot Danzig. De mötte en svensk avdelning vid Lyck och vann. Stenbock vann sedan Slaget vid Filippovo och hindrade polackerna att gå in i Ostpreussen.
Danzig och flera andra mindre städer i föll nu polackernas händer. Karl X Gustav förnyade sitt fördrag med Brandenburg i Labiau och ingick i ett förbund med Siebenbürgenske fursten Georg II Rakoczy. Han försökte att få till ett ytterligare fältslag mot Polen, men misslyckas. Johan II Kasimir satte nu sin här inne i Danzig. Under ett av Rutger von Aschebergs spaningsturer fick han reda på att det polska kavalleriet hade gått i vinterkvarter i Konitz. Han beslutade att gå till attack. Ascheberg vann en stor seger här.
Detta var det sista av år 1656 års fälttåg. Sverige hade nu förlorat nästan hela Polen. Inte heller på den diplomatiska fronten gick det bra för svensk del, den 24 oktober ingick Polen och Ryssland ett stillestånd. Även i öst gick det dåligt för Sverige. På grund av gerillakriget led den svenska armén stora förluster. Hela Litauen lämnades med undantag för Birze. Saken blev inte bättre när Ryssland förklarade krig och ryska trupper gick in i Sverige. I början av år 1657 gick litauiska trupper in i svenska Livland.
[redigera] Karl Gustav lämnar Polen
I mars 1657 bröt Karl X Gustav upp från sitt vinterkvarter i Thorn. Målet var att förena sig med Rakoczy och hans 25 000 man starka armé. Problemet var att Rakoczys här var väldigt odisciplinerad och otränad. Den förde också med sig en gigantisk tross, vilket sänkte marschhastigheten betydligt. Karl Gustavs här mötte Rakoczys vid Sandomir, de försökte åter söka strid men misslyckades. Man intog dock fästningen Brest-Litowsk den 6 maj. Karl X Gustav och den svenska hären skiljdes från Rakoczys här i juni. Den 20 mars ingick kejsaren av Österrike allians med Polen mot Sverige, och den 1 juni förklarade Danmark krig mot Sverige.
Karl X Gustav lämnade i slutet av juni Polen för att gå mot Danmark. Befälhavare över de polska trupperna blev Karl X Gustavs bror Adolf Johan av Pfalz. Kvar i Polen fanns nu 12 000 man. Nu gick Melchior von Hatzfeldt och en österrikisk här in i Polen och började att belägra Krakow. I Krakow fanns 3 000 man under Paul Würtz. Würtz började att förhandla med Hatzfeldt och den 15 augusti fick han fritt avtåg från staden.
Den österrikiska fältmarskalklöjtnanten Spork gjorde några tappra försök att inta Thorn men misslyckades och gick i vinterkvarter. I oktober gick Czarniecki in i Svenska Pommern och härjade men hade inte tillräckligt med trupper för att inta några fästningar. Fredrik Vilhelm av Brandenburg gick den 17 september i ett stillestånd med Polen. Det såg nu mycket mörkt ut för svensk del då den enda bundsförvanten kvar var Rakoczy. Snart var sveket från Brandenburg ett faktum då de gick med mot Sverige i kriget.
I öst ockuperades stora delar av Livland av litauiska trupper. De började också en blockad mot den svenska staden Riga. Pernau höll försvaret ut och den 22 januari 1658 gjorde man ett lyckosamt utfall och stoppade belägringen. Genom ett utfall även i Riga kunde försvararna stoppa den litauiska blockaden av staden. Genom utfallen och underhållningsproblem i den litauiska truppen, så lämnade de stora delar av Livland.
När Karl X Gustav lämnade krigsskådeplatsen i Polen lämnades 2 000 man som garnisonstrupper i Thorn. Staden belägrades hela sommaren och i september hade belägrarna en styrka upp till 40 000 man. Bengt Oxenstierna började förhandla med fienden, något han gjorde utomordentligt bra. Han fick belägrarna att tro att trupperna i staden var riktigt många och bra underhållna så den 13 december fick svenskarna fritt uttåg. Kvar av garnisonstrupperna var 110 ryttare, 194 man infanteri och drygt 200 sjuka eller sårade.
Karl X Gustav började tröttna på de diplomatiska förhandlingarna med Kurland så han gav order om att landet skulle intas. Befälhavare för ockupationen blev fältmarskalken Robert Douglas med 5 400 man. Genom stor list intogs huvudstaden Mitau. Douglas hade snart intagit stora delar av Kurland. Men så fort svenskarna gick in i Kurland så bildades också en kurländsk motståndsrörelse. Den 20 december slöts ett stillestånd mellan Sverige och Ryssland.
En kurländsk-litauisk armé under Samuel Komorowski gick in i Kurland. Efter ett överraskningsanfall så intog de Mitau. Douglas lämnade Kurland för att senare göra ett misslyckat försök att inta landet.
När Würtz 3 000 man starka här från Krakow anlände till den svenska huvudarmén förbättrades situationen stort. I augusti 1659 härjades svenska Pommern av österrikare och brandenburgare. Nu gick armén till Stettin som hotats av österrikare. Polen och Ryssland slöt återigen ett stillestånd i maj. Nu kunde den polska hären gå till attack mot de få kvarvarande svenska fästena i Polen. Mot slutet av året hade Marienburg, Stuhm, Elbing och Danziger-Haupt fallit för polackerna.
[redigera] Freden
Huvudartikel: Freden i Oliwa
Även polackerna börjarde nu bli villiga att förhandla om fred. Detta gjorde i Thorn. Karl Gustav ville fortfarande att de områden Sverige erövrat skall vinnas, vilket försvårar förhandlingarna. När Karl Gustav plötsligt avled 13 februari kunde man ta bort de krav som han hade om svenska landsvinningar från svensk sida. I Freden i Oliwa beslutades att Johan II Kasimir skulle avsäga sig alla sina krav på den svenska kronan och godkänna Estland och Livland norr om Düna som svenskt.
[redigera] Kunde kriget ha undvikits?
Karl X Gustavs polska krig har i efterhand klassats som ett av Sveriges mest onödiga krig som kunde helt ha undvikits. Förvisso hade Sverige en stor här som skulle försörjas, men ett anfall mot Polen var helt onödigt. Om Sverige hade gått med i ett anfallsförbund med Frankrike och England mot Kejsaren av Österrike, hade med all säkerhet ett nytt storkrig i Europa brutit ut. Polen, Brandenburg, Nederländerna och Danmark hade då troligen varit mot det kriget och ställt sig på Österrikes sida.
[redigera] Inför eftervärlden
Eftersom Karl Gustav vann de sydsvenska landskapen i det första danska kriget kunde han bevara sitt rykte för framtiden. Marschen över San 1656 anses vara en av den svenska militärhistoriens största bragder; egentligen skulle hären gått under där men genom Karl X Gustavs snabba och vågade anfall mot de litauer som försvarade floden San klarade de sig och kom till Warszawa.
[redigera] Slag
- Slaget vid Sobota
- Slaget vid Zarnow
- Slaget vid Nowy Dwor
- Slaget vid Wojnicz
- Slaget vid Radom
- Slaget vid Golomb
- Slaget vid Warka
- Slaget vid Gnesen
- Tredagarsslaget vid Warszawa
- Slaget vid Lyck
- Slaget vid Filippovo
- Slaget vid Konitz
[redigera] Källor
[redigera] Litteratur
- Peter Englund – ’’Ofredsår’’
- Peter Englund – ’’Den oövervinnerlige’’
- Claes Göran Isacson – ’’Karl X Gustavs krig’’
