Johannes Canuti Lenaeus

Wikipedia

Johannes Canuti Lenaeus, född 29 november 1573 i Lena, Uppsala, död 23 april 1669 i Uppsala. Son till hovpredikanten hos Erik XIV Canutus Petri Gestricius och Margareta Persdotter. Gift 1612 med ärkebiskop Petrus Kenicius dotter Catharina Kenicia. Ärkebiskop, teolog, statsvetare.

Studier i Uppsala universitet, Wittenberg, och Helmstedt. 1604 professor i logik i Uppsala, ca 1610 professor i grekiska och hebreiska därstädes. 1613 vikarierande prorektor och samma år professor i teologi. 1638 förste teologie professor och domprost i Uppsala.

Lenaeus var en mycket berömd teolog. Han var tillsammans med Johannes Rudbeckius, och till skillnad från flera av sina föregångare, aristoteliker, och motståndare till såväl ramismen som statlig kontroll över kyrkan. En av hans uppskattade läroböcker, Logica peripatetica från 1633, är skriven utifrån hans övertygelse att logiken är användbar inom teologin. De Veritate et Excellentia Christianae Religionis, Brevis informatio från 1638 är hans mest välkända arbete; det har blivit översatt till flera språk och blivit omtryckt i flera utgåvor.

När Lenaeus utnämndes till ärkebiskop 1647 avskildes Norrland ovan Dalarna och Hälsingland från ärkestiftet.

Karl X Gustav hade ett gott öga till Lenaeus, trots att den senare stred mot ett ökande kungligt och aristokratiskt välde över kyrkan och marken, och kämpade för en mosaisk konstitutionell teokrati. Hans avhandling "De jure Regio" 1633-1647 väckte missnöje hos Drottning Kristina, men ansågs vara ett mästerverk av de ofrälse, prästerliga lärde. Var en av krafterna bakom 1658 års kyrkolag.

Hans barn adlades på namnet Clo 1658 på nr 653, men ätten dog ut på svärdssidan redan 1700. Hans sonsons dotterson Knut Nilsson Lenaeus blev en känd folklivsforskare.

---Sidenote START---