Erik Gustaf Geijer

Wikipedia

Erik Gustaf Geijer porträtterad av Karl Vilhelm Nordgren

Erik Gustaf Geijer, född 12 januari 1783 på Ransäters bruk i Värmland, död 23 april 1847, författare, poet, filosof, historiker och tonsättare; professor i historia vid Uppsala universitet 1817, ledamot av Svenska Akademien 1824. Medlem av Götiska förbundet och redaktör för dess tidskrift Iduna. Morfar till Hugo Hamilton. Son till Bengt Gustaf Geijer och Ulrika Magdalena Geisler.

1795 (då han var 12 år) gick han i Karlstads skola, han blev student 1799 i Uppsala, filosofidoktor 1806, docent i historia 1810 och ordinarie professor 1817.

Under en resa till England, som var av stor betydelse för hans utveckling, utnämndes han till docent i historia (1810) och det följande året i Götiska förbundet, i vars verksamhet han blev väldigt intressarad av att delta. Efter sin vistelse i England bestämde han sig för att stanna där. Åren 1809-1810 tillbringade han i England och 1816 gifte han sig med Anna Elisabeth Lilljebjörn.

I början av 1816 höll han föreläsningar om svensk historia, som besöktes av ett stort antal lyssnare, bland dem den tyska författarinnan Amalia v. Helvig som då hade semester i Uppsala. Hon gjorde ett djupt intryck på honom och väckte hans sinne för konstens skönhet. Han hämtade inspiration till sin diktning från forntiden och skrev de berömda dikterna Vikingen och Odalbonden, och i folkvisestil skrev han Den lille kolargossen. Han var även tonsättare. Han komponerade inte bara melodier till många av sina dikter, utan också kammarmusik och pianoverk.

År 1817 blev han professor i historia och ansågs såsom universitetets främste man på sin tid. Som professor vid Uppsala universitet skrev han Svenska folkets historia och blev genom detta också en berömd historieskrivare.

År 1821 blev han med anledning av den filosofiska skriften ”Thorild” utsatt för en tryckfrihetsprocess, som hade kunnat leda till landsförvisning, i det att vissa åsikter, som han uttalat om dogmerna, ansågs innebära förnekelse av den rena evangeliska läran (protestantiska kristendomen). Han frikändes.

1838 gav han ut första numret av tidskriften "Litteraturbladet". Detta var hans arbete, filosofi och liv till den dag han skulle dö. Han dog den 23 april 1847 i Stockholm, 64 år gammal.