Deir al-Madinah

Wikipedia

Deir al-Madinahs ruiner

Deir al-Madinah är det arabiska namnet på en antik egyptisk by som var hem för de hantverkare som byggde tempel och gravar åt faraoner under det nya rikets tidsperiod (18-20 dynastierna).

På den tiden hette bosättningen Set Maat her imenty Waset - Maats plats, (alltså Sanningens plats) väster om Thebe. Byn ligger på Nilens västra strand, mittemot moderna Luxor.

Det arabiska namnet Deir al-Madinah betyder stadens kloster, vid tiden för den arabiska erövringen av Egypten, hade byns ptolemaiska tempel blivit en kristen kyrka.

Folket i Deir al-Madinah stod för bygget av huvuddelen av gravarna i Konungarnas och Drottningarnas dalar och templen i Thebes nekropolis, däribland de berömda gravarna över Tutankhamon och Nefertari och minnestemplen över Ramses II, Amenhotep II och Hatshepsut, vilka alla kan ses än idag.

Byns beskyddarinna var kobra gudinnan Meretseger, som sas bo på det pyramidformade berget al-Qurn som står mellan Deir al-Madinah och Konungarnas dal. I byn dyrkades även Maat, rättvisans och balansens gudinna, Thoth, skrivarnas och målarnas beskyddare samt Khnum, krukmakarnas och skulptörernas gud. Enligt en legend ska byns invånare även dyrkat Amenhotep I som grundaren och beskyddaren av hantverkargillet.

Som mest ska byn varit 5600 m² och rymt omkring 70 hantverkares hem och omkring 40 utanför murarna. Byn var uppbyggd längs en huvudgata och de flesta husen är byggda i ett plan av lera, även om även sten användes mot slutet av byns existens. Byn övergavs och plundrades senare under perioden efter Ramses XI:s död i slutet av den tjugonde dynastin.

Platsen grävdes ut av Ernesto Schiaparelli (1905-1909) och Bernard Bruyère (1917-1947).