C14-metoden
Wikipedia
Radiokolmetoden (även: C14-metoden). Professorn och nobelpristagaren Willard Frank Libby (1908-1980) utarbetade C14-metoden i slutet av 1940-talet och fick nobelpriset för sin upptäckt 1960. Metoden är en vanlig form av radioaktivitetsdatering på organiskt material, till exempel döda djur och växter eller fossiler. Organiska föreningar är kemiska föreningar vilka innehåller kol. De i naturen vanligast förekommande kol-isotoperna är kol-12 (12C) och kol-13 (13C) Dessa isotoper är stabila och sönderfaller inte (inom mätningshorisonten). Men det finns även en liten andel kol-14 (14C, uttalas ”kol fjorton”) som genom betasönderfall övergår till någon av de stabilare varianterna. 14C har en halveringstid på 5 730 år, vilket betyder att hälften av isotopen har ”försvunnit” efter cirka 6 000 år. Om det inte vore för nyproduktionen så hade allt kol-14 redan försvunnit. Men man tror att den kosmiska strålningen (som består av neutroner) alltid är konstant och därmed nyproduceras 14C-atomer i jämn takt uppe i jordens atmosfär. Detta sker genom reaktionen
- n + 14N → 14C + 1H
som är relativt vanlig eftersom jordens atmosfär består av 78 % kväve (N). 14C nyproduceras ständigt i jordens atmosfär genom den kosmiska strålningen som består av neutroner. Den kosmiska strålningen träffar kväve-14-atomen på 9 000 till 10 000 meters höjd och därefter förenas den nyproducerade 14C-atomen med syre för att bilda atmosfärisk koldioxid (CO2). Den atmosfäriska koldioxiden sprider sig sedan ner till jorden genom två vägar: den regnar ner eller tas upp av växternas fotosyntes. Det betyder att djur ständigt får i sig färskt 14C genom födan. Men när organismerna dör upphör detta intag och andelen 14C minskar med åren. Genom att mäta andelen kol-14 i det organiska materialet kan man bestämma hur länge det varit dött. För att datera organiska material med radiokolmetoden kan man dock inte anta att fördelningen varit konstant. Det är därför nödvändigt att finna föremål som beskriver isotopfördelningen under årens lopp. Ett sådant föremål är Bristleconetallar (Pinus longaeva & aristata), där ett återfunnet exemplar år 2004 hade uppnått en ålder av 4 767 år och där man kunnat utläsa isotopfördelningen ur träringarna.
Den naturliga balansen av 14C har rubbats av människans provsprängningar – såsom provsprängningarna av atombomer samt nyproduktionen av CO2 genom uppgrävda oljereserver – vilket gör att framtidens människor inte kommer kunna använda sig av radiokolmetoden på samma sätt som vi gör nu, förutom om den isotopfördelningen vi känner i dag sparas in i framtiden.
Radiokolmätningarna brukar därför rapporteras med år före nutid (years before present) och förkortas BP Detta relateras till 1950 vilket var det år man började provspränga. 1949 BP motsvarar år 1 e.Kr och 1950 BP motsvarar år 1 f.Kr, eftersom det i vår kalender, den gregorianska kalendern, inte finns något år noll.
Metoden upptäcktes under slutet av 1940-talet och ledde till en smärre revolution inom arkeologin. Den gjorde det möjligt att datera mängder av fornlämningar på ett sätt som man inte kunde göra tidigare. Tekniken kan bara användas på föremål som är yngre än 50 000 år. Efter denna tid blir sönderfallet inte mätbart. Inom arkeologi räknar man med en felmarginal på cirka 100 år.
