Andrakammarvalet 1956

Wikipedia

Andrakammarvalet 1956 till riksdagens andra kammare hölls söndagen den 16 september 1956.

Innehåll

1 Valkampanjen
2 Valresultat
3 Regeringsbildning
4 Se även
5 Litteratur
6 Referenser

[redigera] Valkampanjen

Frågan om skattesänkningar var en återkommande fråga i 1950-talets valrörelser. Inför valet 1956 hävdade Högerpartiets Jarl Hjalmarson vikten av en "rejäl skattesänkning" för den "vanliga vardagsmänniskan".^[1] Koalitionsregeringen gick till val på redan beslutade skattesänkningar på 375 miljoner. Folkpartiet lovade skattesänkningar på 545 miljoner medan Högerpartiet lovade 825 miljoner.

Vad gäller pensionsfrågan gjorde Folkpartiet och Högerpartiet klart att de ville se en frivillig tjänstepension med en förstärkt folkpension som grund. Frågan om hur mycket folkpensionen borde höjas togs också upp i valrörelsen.

I valkampanjen kritiserade Folkpartiet regeringen för att inte ha byggt ikapp bostadsbristen och lovade att en folkpartiregering skulle bygga 260 000 lägenheter 1956-1960. Statsminister Tage Erlander besvarade detta med att det inte var möjligt att låta bostadsbyggandet få alla tillgängliga resurser på bekostnad av andra sektorer.

Inför valet genomfördes en akademisk studie av opinionsundersökningen av de två statsvetarna Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik. Den visar bland annat att 69 procent av de tillfrågade hört delar av den avslutande partiledardebatten i radion. 82 procent hade sett någon av partiernas valbroschyrer och 44 procent hade också läst någon av dem.^[2]

Tage Erlander och Jarl Hjalmarson debatterade vid två allmänna möten under kampanjen; förutom den traditionella debatten i Vasaparken i Stockholm även i Eskilstunas sporthall. I augusti genomförde Tage Erlander en kampanj i södra Norrland, Dalarna och Bergslagen. Förutom sin hustru Aina som fungerade som chaufför medföljde endast en journalist från Morgon-Tidningen.^[3]

Partiernas valaffischer:

Trygga deras ålderdom - Folkpartiet
För förliga vindar - Rösta med Folkpartiet
En skattesänkning som håller - Folkpartiet
Rejäl skattesänkning - Högerpartiet - att lita på
Det behövs fler högermän i riksdagen för att vi skall få fler, bra, billiga bostäder
Slå vakt om bondeskogen - rösta med landsbygdspartiet Bondeförbundet
Mera åt barnen, mindre åt generalerna - Kommunisterna
Rättvis skattesänkning - sänkt statsskatt 1957 - sänkt kommunalskatt 1958 - kamp mot skattesmitarna - Socialdemokraterna

[redigera] Valresultat

Parti		Partiledare	Röster			Mandatfördelning
Parti		Partiledare	Antal	%	+− %	Antal	+−
	Socialdemokraterna	Tage Erlander	1 729 501	44,58	−1,47	106	−4
	Folkpartiet	Bertil Ohlin	923 551	23,81	−0,63	58	+/−0
	Högerpartiet	Jarl Hjalmarsson	663 742	17,11	+2,74	42	+11
	Bondeförbundet	Gunnar Hedlund	366 567	9,45	−1,29	19	−7
	Sveriges kommunistiska parti	Hilding Hagberg	194 017	5,00	+0,66	6	+1
	Övriga partier	—	1 887	0,05	—	—	—
Antal giltiga röster			3 879 265 ^{[källa behövs]}	100,00		231	+1
Ogiltiga röster			?
Totalt			3 902 114 (79,8 %)

Posten "Övriga partier" är nästan enbart röster i Göteborgs stad och Malmöhus län. I Göteborgs stad gick rösterna till Vänstersocialistiska Partiet, i Malmöhus län till Samlingspartiet.

Som en förklaring till Bondeförbundets nedgång i val efter val använde partiledaren Gunnar Hedlund den så kallade strukturförändringshypotesen: i takt med att människor flyttade från landsbygden och in till städerna minskade gruppen av potentiella Bondeförbunds-väljare. Partiets namnbyte till Centerpartiet 1957 kan då ses som ett försök att bredda gruppen av potentiella väljare.

[redigera] Regeringsbildning

I valet gick båda partierna i koalitionsregeringen tillbaka. Efter valet förklarade statsminister Tage Erlander att socialdemokraterna skulle regera ensamma om Bondeförbundet lämnade regeringen. Den 25 september uttalade sig den socialdemokratiska partistyrelsen för fortsatt koalition.

Den 27 september beslutade Bondeförbundet att fortsätta i koalitionsregeringen förutsatt att partierna kunde komma överens om ett nytt regeringsprogram som kunde ersätta det gamla från 1951. Därefter följde förhandlingar och den 13 oktober enades man om ett nytt program.

I samband med det gjorde Bondeförbundet klart att man ville vänta med att ta ställning i pensionsfrågan tills den då sittande pensionsutredningen var klar. Detta får anses vara ett sätt att maskera att de båda partierna hade oförenliga åsikter om hur pensionsfrågan skulle lösas.