Wilmer Allison

Wikipedia

Wilmer Lawson Allison Jr., född 8 december 1904, San Antonio, Texas, USA, död 20 april 1977. Högerhänt amerikansk tennisspelare.

Innehåll

1 Tenniskarriären
2 Allison som Davis Cup-spelare
3 Spelaren och personen
4 Grand Slam-titlar
5 Källa

[redigera] Tenniskarriären

Wilmer Allison var en av världens 10 bästa spelare stora delar av perioden 1930-35. Han rankades som bäst på fjärde plats åren 1932 och 1935. Han var USAs främste manlige spelare 1934-35 och rankades bland de 10 bästa åtta år i rad från år 1928. Allison vann under karriären mellan 1929-35 totalt 6 Grand Slam-titlar, varav en i singel, 4 i dubbel och en i mixed dubbel.

Wilmer Allison var visserligen framförallt dubbelspelcialist, men han var också en skicklig singelspelare. År 1930 nådde han singelfinalen i Wimbledonmästerskapen. Han mötte där landsmannen Bill Tilden som vann med 6-3 9-7 6-4. Därmed vann Tilden sin sista av 10 Grand Slamtitlar i singel. Allison vann år 1935 singeltiteln i Amerikanska mästerskapen efter finalseger över 1931 år Wimbledonsegrare Sidney Wood (6-2, 6-2, 6-3). Året dessförinnan, 1934, hade han också nått finalen i den turneringen, vilken han dock förlorade till den brittiske storspelaren Fred Perry som vann med 6-4, 6-3, 1-6, 8-6.

Sina 4 dubbeltitlar i GS-turneringar vann Allison tillsammans med John Van Ryn.

[redigera] Allison som Davis Cup-spelare

Wilmer Allison spelade i det amerikanska Davis Cup-laget åren 1929-1936. Han spelade totalt 44 matcher av vilka han vann 32. Han är därmed tredje meste DC-spelaren i USA efter John McEnroe (69 matcher) och Vic Seixas (55 matcher). Under den perioden vann han tillsammans med Van Ryn 13 av 15 spelade dubbelmatcher. Detta var rekord för amerikanska lag fram till dess att John McEnroe och Peter Fleming vann 14 av 15 dubbelmatcher under 1980-talet. Allison spelade två mycket uppmärksammade singelmatcher i DC-sammanhang. År 1930 vann USA semifinalmatchen mot Italien med 4-1. Allison mötte där den ambidextra Giorgio de Stefani som han besegrade med 4-6, 7-9, 6-4, 8-6, 10-8 efter att ha "brännt" 4 setbollar i det andra setet som han förlorade, och sedan hämtat upp 2-5 i det fjärde setet efter att ha räddat 2 matchbollar. I det femte setet låg han under med 1-5 i game men vann ändå, trots att han hade ytterligare 16 matchbollar mot sig. Året därpå, 1932, förlorade han i Cup-finalen mot Frankrike mot Jean Borotra med 6-1, 6-3, 4-6, 2-6, 5-7 efter att i det femte setet ha haft 4 matchbollar mot fransmannen. Vid den sista matchbollen slog Borotra ett uppenbart dubbelfel i sin egen serve, men linjedomaren förblev tyst och matchen fortsatte. De Frankrike vann mötet med 3-2 i matcher och därmed Cupen.