Vattenhårdhet

Wikipedia

Vattenhårdhet är ett mått på hur mycket mineraler vatten innehåller, främst är det kalcium- och i mindre omfattning magnesiumjoner som avses. Vatten med en hög halt av dessa joner kallas hårt vatten. Rent analogt kallas vatten med låg halt av dessa joner för mjukt vatten.

Hårt vatten är normalt inte hälsoskadligt för djur och människor men det kan orsaka problem vid annan användning av vattnet. I vattenkokare kan till exempel hårt vatten resultera i att kalkavlagringar bildas. Med tvål bildar hårt vatten så kallat kalktvål, dvs svårlösliga salter av fettsyror från tvålet och kaliciumjoner.

I Sverige anges vattenhårdhet i tyska hårdhetsgrader, °dH (°dH = grad deutscher Härte), där 1 °dH motsvarar 10 mg kalciumoxid per liter vatten.

Det mesta dricksvattnet inklusive grundvattnet i Sverige är mjukt, vilket beror på att största delen av Sverige har en sammansättning av urberg och morän vilket gör vattnet mjukare. På många platser och särskilt i landets kalkrika områden är dricksvattnet i de kommunala ledningarna hårt. Exempel på regioner med hårt dricksvatten är Uppsala, Öland, Gotland, större delen av Skåne m.fl. platser. Det vatten som rinner i Skånes största tätorter Malmö, Lund och Helsingborg är däremot mjukt, vilket beror på att vattendistributionen till stor del sköts med att vatten tas från Bolmentunneln eller avhärdas som vid Vombsjön. Även Uppsala skall inom ett par år gå över till mjukt vatten med hjälp av avhärdare som tar bort kalken, trenden går mot mjukare vatten i ledningarna p.g.a. miljökrav då hårt vatten bland annat leder till att koppar fälls ut i varmvattenledningarna.

[redigera] Tabell över vattenhårdhet

Hårdhet/°dH	Benämning
0-2	Mycket mjukt
2-5	Mjukt
5-10	Medelhårt
10-20	Hårt
>20	Mycket hårt