Trädkramare

Wikipedia

Trädkramare är ett begrepp inom ickevåldsrörelse som först dök upp i norra Indien, den så kallade Chipko-rörelsen. Storbolagens skogsavverkningar på Himalayas sydsluttningar gjorde att böndernas jordar eroderade. Bybor förhindrade avverkningarna genom att hålla om de hotade träden.

Till Sverige kom begreppet på 1980-talet i och med motståndet mot motorvägsbygget på E6 i Bohuslän. Demonstranterna kallade sig själva trädkramare, inspirerade av rörelsen i Indien. Cirka 420 demonstranter blev dömda vid Stenungsunds tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsvakten. Händelsen är på så sätt den största aktion av civil olydnad i modern svensk historia.

[redigera] Bakgrund

1984 lades Uddevallavarvet ned. Varvet var regionens största industriarbetsplats. I januari 1985 presenterade regeringen det så kallade Uddevalla-paketet som bland annat innehöll löfte om Volvo-fabrik och motorväg Stora Höga–Uddevalla, cirka 4 mil. Två motståndsrörelser växte fram. Föreningen "Rädda Bohuslän" vände sig inte i princip mot motorvägsbyggen men reagerade mot att vägen skulle dras rakt genom Bohuslänska samhällen, i det aktuella fallet handlade det om Ljungskile. Man förordade i stället sträckningar som gick genom mer obebyggda områden.

Den andra gruppen kallade sig "Motlänken". Det var en paraplyorganisation för föreningar som vände sig mot motorvägsbygget överhuvudtaget. Medlemmar var miljöorganisationer, hembygdsföreningar, fackklubbar etc. Argumenten var:

Det demokratiska – beslutet är demokratiskt bristfälligt och ett led i Scan Link, en beställning av lobby-organisationen European Round Table of Industrialists där Volvo-chefen var ordförande.
Miljön – vägtrafikens miljöutsläpp förvärras genom motorvägen.
Ekonomin – vägbygget innebär en samhällsekonomisk förlust.

De två aktionsgrupperna anordnade demonstrationer, uppvaktade såväl lokala politiker som regeringsledamöter, gav ut tidningar och flygblad, ordnade utställningar, anordnade offentliga möten och skrev tidningsartiklar. När Vägverkets arbetsplan var klar överklagades den till regeringen, som efter några månader hösten 1987 avslog samtliga överklaganden.

Den 6 oktober 1987 samlades några hundra demonstranter vid Ödsmåls bygdehus. Man vandrade upp i skogen och ockuperade ett skogsparti där avverkningen börjat. Det här var trädkramarnas första aktion. Den varade en vecka innan polisen kom och bar bort demonstranterna, av vilka de flesta satt uppe i träden. Under det kommande året följde ett 20-tal aktioner. En del varade en hel vecka, andra en eller en halv dag. Cirka 420 personer blev sedan dömda vid Stenungsunds tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten.