Tibetansk buddhism
Wikipedia
 |
Denna artikels kvalitet är ifrågasatt. |
| Förbättra gärna texten. Anledning: Ingen anledning angavs. Se diskussionssidan för mer information. Om ingen motivering skrivs på diskussionssidan löper denna varningsruta stor risk att plockas bort. |
Tibetansk buddhism, även kallad lamaism, är en variant av buddhismen,och en gren av den fromhetsriktning som kallas vajrayana. Tibetansk buddhism säger sig vara den fullständiga formen av buddhism, som i sig innefattar theravadas klosterorganisation och klosterdisciplin, mahayanas filosofi och psykologi samt vajrayanas meditationsmetoder.
Buddhismen kom till tibet år 747 med en man som hette Padmasambhava. Idag finns det fyra skolor i Tibet och även om det inte finns några undersökningar kan man nog räkna med att över 90 % av befolkningen är buddhister.
Det är är en form av mahayana, som har utvecklas i Tibet och var tidigare spritt från södra Ryssland till Kina. Den hade ett mäktigt klosterväsen av feodalt slag, med dess religiösa "mekka" i Lhasa, där också ett av dess religiösa överhuvud Dalai Lama höll till. Den andra med religiös makt näst jämte Dalai Lama är Panchen Lama han befinner sig i Shigatse Kina. I och med Kinas ockupation av Tibet 1950 så bröts lamaismens världsliga makt, Panchen Lama fängslades och Dalai Lama tvingades ut på flykt till Indien där han än i dag befinner sig.
Tibetansk buddhism kan ses lite som en blandning mellan framförallt mahayana (en av de tre största inriktningarna av buddhism, den stora vagnen) och varjayana. Självklart har den även influerats av theravada (en av de tre största inriktningarna av buddhism, de äldres väg), bon (inhemsk religion som fanns i Tibet innan buddhismen) och hinduism men inte i samma utsträckning.
Hur Tibetansk buddhism framför allt skiljer sig från andra grenar inom buddhismen De saker som främst märker ut tibetansk buddhism är framför allt tre ting. 1) tron på att lamor kan återfödas och då återvänder till sin grundform, tulku. Dessa barn kan kännas igenom på vissa speciella kriterier och måste återigen undervisas i buddhistisk filosofi. 2) tron på att buddhor kan manifestiera sig i mänsklig form, såsom i padmasambhava. 3) sökandet av heliga läror gömda, sk. termas. De som letar efter dessa kallas tertrons. De kan antingen bli återfunna i faktiskt fysisk form som ksrifter ofta skriva på ett mystiskt språk. Dessa texter måste läsas och tolkas om och om igen av tertronen eftersom betydelsen förändras. Han måste läsa texterna tills meningen har stabiliserats. De kan också återfinans som en uppenbarelse under meditation eller vid kontakt av ett visst objekt. Under denna uppenbarelse länkas tertronen direkt till läran och håller alla ord i sitt medvetande. De påminner en hel del om Islams tro på hur koranen kom till. Den mest kända terman är Bardo Thodol som ibland felaktigt refereras till som Den Tibetanska Dödsboken. Den beskriver medvetandes upplevelser i tomrummet mellan döden och återfödelsen. Den läses över döende eller nyligen avlidna människor, ungefär som katolikernas sista smörjning. Bardo Tohol betyder friheten av att höra om bardo, medvetandets tillstånd mellan två liv.
Padmasabhava grundade den första skolan, Nyingma. Den skolan grundar sig på en gammal översättning av heliga skrifter skrivna av heliga män efter Buddhas död. Den översättningen kommer från kinesiska översättningar av originalet, vid tidpunkten för denna skolans grundande hade man nämligen inte återfunnit originalen utan stödde sig endast på de kinesiska avskrifterna. De andra skolorna, Kayu, sakya och geluk, baseras på en senare översättning av originalskrifterna (sarma). Jag har inte fördjupat mig mer exakt i hur dessa fyra inriktningar skiljer sig från varandra mer i detalj, men den mest slående skillnaden mellan geluk/g och de andra är att munkarna bär gula hattar, då de andra bär röda. Ibland räknar man in bon, en inhemsk religion som fanns innan buddhismen kom till Tibet, som en av skolorna. De benäms svartmössor och är enligt vissa uppgifter mycket assimilerade med buddhismen.
Den tibetanska buddhismen innehåller också en slags tro på en massa boddhisattvas och så kallade beskyddare av dharma. Boddhisattvas är som jag förklarat tidigare upplysta människor som stannar i samsara för att hjälpa andra. Dharambeskyddare är däremot en slags husgudar som skyddar olika byar, man kan lätt dra paralleller mellan de olika avatarerna (gudar som återföds i mindre gudar, ungefär) i hinduism, men enligt vissa källor även till bon. De finns till för att upprätthålla Dharma, den naturliga balansen.
De som inte är munkar eller på annat sätt aktivt en del av religionsutövningen kan istället göra offer till olika boddhistvas, skänka mat till munkar, tända smörlampor i templen, göra pilgrimsfärder eller sjunga böner. En annan viktigt del är chamdanserna, en viktigt religiös dans som vanliga människor antingen kan delta i eller se på. Dessa danser är också ett sorts skådespel där vikiga moraliska historier lärs ut. Dessa danser är förbjuda i Tibet, men anordnas ibland annat i Bhutan. Men det bästa sättet är helt klart att gå i kloster.
Klosterskolningen är verkligen en viktig del av tibetansk buddhsim.Vid tidpunkten för kinsernas intåg i tibet (1950) räknar man med att cirka 25 % av tibets befolkning levde i kloster. Innan kulturrevolutionen tror man att det fanns mellan 2-3000 kloster i tibet och idag Den tibetan jag talade med var mycket bedrövad över kinsernas influenser på undervisningen och hade själv flytt till indien för att istället studera där.
Mycket av den tibetanska buddhismen förtycks idag, till exempel så tillåter inte kina som sagt att man göra rituella så kallade chamdanser, men en klassisk form av tibetan buddhistisk begravning som innebär att man ger kroppen till gamar är inte heller tillåten. Denna ceremoni utförs av omtanke till alla levande varelser, inte minst fåglar. Själen har lämnat kroppen som numera bara är en bit kött och bör hellre inkluderas i det ekologiska kretsloppet än brännas.
Både mongoler och tibetaner hade från början rent schamanistiska religioner med naturandar och gudar – en del traditioner lever vidare än idag, samt den muslimska minoritet som har befunnit sig i Tibet i mer än 700 år. Tibets första kontakter med buddismen kom med Songtsen Gampos båda fruar. Vid ca år 750 så lät tibetanerna kalla in den indiska vajrayana-munken Padmasambhava som grundade ett flertal kloster och blev därför utsedd till den första Laman – läraren. Buddismen blandades med den tidigare bön-religionen och Lamaismen växte fram, fast dock inte helt konfliktfritt – ofta pågick tvetydigheter mellan bön-anhängare och buddhister men det var som sagt blandningen av båda som till slut segrade.
Under 1200-talet när Djinghis Khan härjade så började vänskapliga kontakter bildas mellan de olika folken (egentligen är tibetaner från början mongoler). Mongolerna visade så stort intresse för tibetanernas lamaism att Sonam Gyatso – den tredje inkarnerade ledaren för Gelugpa-sekten blev inkallad till ett religiöst möte med Althyn Khan. Där Sonam fick namnet Dalai (ocean) Lama (av visdom) vilket han tyckte var allt generöst då han gav sina två tidigare reinkarnationer samma titel – så Sonam blev från att ha varit den första Dalai Laman till den tredje.
Den fjärde Dalai Laman var en mongol, som blev mördad vid 25 års ålder. Men den femte och säkerligen bland de välkändaste lyckades bättre, han utvidgade riket och infriade den nästa religiöst mäktigaste laman; Panchen Lama. Och efter interna strider, konflikter med mongolerna och kineser så står lamaismen där den är idag – den fjortonde reinkarnationen av Dalai Lama på flykt och den elfte Panchen Lama fängslad.
