Telegrafi
Wikipedia
Telegrafi är överföring av information, till exempel text och symboler över stora avstånd. Man kan urskilja två huvudsystem för överföringsmediet, optisk telegrafi och elektrisk telegrafi. Det finns elektriska telegrafer både för trådbunden kommunikation och för kommunikation via radio.
Ordet telegraf användes även om de kontor där dessa apparater var placerade, och dit allmänheten kunde gå för att skicka telegram.
Innehåll |
[redigera] Optisk telegrafi
Före den elektriska telegrafens tid fanns telegraflinjer, oftast enbart i statens tjänst med optisk telegraf. Fransmannen Chappe utvecklade ett system för främst militärt bruk i form av master med semaforliknande vingar, som kunde vinklas på olika sätt med ett sinnrikt system med linor och trissor. Svensk pionjär var Edelcrantz, som konstruerade ett digitalt system med luckor, som kunde ställas på kant så att de inte syntes på avstånd (= 0), eller vändas så att de syntes väl (= 1). Man sände alltså tal motsvarade ett helt uttryck som tolkades med hjälp av en speciell kodbok. En omskriven linje gick från Söderarm i Stockholms yttre skärgård och till kungliga slottet i Stockholm, med huvuduppgift att varna för eventuellt fientligt angrepp över Bottenhavet. Den optiska telegrafen finns ej mer, men namn som Telegrafberget minner än i dag om platser för optiska telegrafstationer. Museala Edelcranzstationer finns bevarade vid Tekniska museet i Stockholm (se bild vid telegrafi.)och i Vaxholms Kastell.
Optiska telegrafstationer manövrerades och observerades av vakter. Det var ett ansträngande arbete att med kikare hålla kontinuerlig uppsikt på motstationens signaler. Ouppmärksamhet bestraffades hårt! Nattetid och vid dimma blev det förbindelseavbrott.
Meddelanden sändes med hjälp av stora skivor (på natten var dessa upplysta), vilka hade olika positioner motsvarande olika tecken eller ibland hela meddelanden. Bland mera kända metoder kan nämnas Chappes telegraf, ett franskt militärt system, och det svenska system som uppfanns av Edelcrantz. En sådan optisk telegraf fanns mellan slottet i Stockholm och Drottningholms slott. En annan linje gick från Stockholm till fyrplatsen Söderarm i Stockholms yttre skärgård. Det huvudsakliga syftet med denna linje var militärt: man skulle varna huvudstaden för eventuella fientliga örlogsföretag. Lämpligt nog passerade denna linje Vaxholms fästning. I museet i Vaxholms Kastell finns en relik av en signalstation från den linjen.
En replik av en Edelcrantz-station har uppförts på Ladugårdsgärdet ("Gärdet") i Stockholm. (Se bild.) Den förvaltas av Tekniska Museet strax intill.
Namn som "Telegrafberget" på moderna kartor minner om platser för optiska telegrafstationer i svunna tider.
[redigera] Litteratur
- Svenska telegrafverket. Historisk framställning, tredje bandet: N. J. A. Risberg, Den optiska telegrafens historia i Sverige 1794-1881, 312 sidor, 1938
[redigera] Elektrisk telegrafi
Under första hälften av 1800-talet övergick man till att sända meddelandena via elektriska ledningar i form av korta eller långa pulser. Och sedan början av 1900-talet har man även sänt telegrafi över radio. Ett meddelande som sänds via telegraf eller telex kallas för telegram. Telegrafi över radio betecknas ofta CW.
Under den första tiden med elektrisk telegraf användes morsealfabetet eller liknande system för kretsar som sluts och öppnas. Länge sköttes sändningen av dessa tecken, antingen de gick på tråd eller med radio, av telegrafister som manuellt nycklade tecknen med en telegrafnyckel, som i princip är en enkel men lätthanterlig strömbrytare. Senare har tillverkats halvledarstyrda nycklar, s k elbuggar, som genererar korta signaler om man rör nyckeln åt höger och långa signaler om man rör den åt vänster. Före elbuggarnas tid hade man en halvautomatisk mekanisk bugg, där de korta tecknen genererades av en pendelanordning, medan de långa tecknen styrdes helt manuellt. (Benämningen bugg, kommer sig av att en amerikansk tillverkarpionjär inom området hade en logotype med bilden av en skalbagge, bug på engelska, försvenskat till bugg.)
Med morsetelegrafi för hörmottagning kommer man upp i hastigheter om 200 tecken per minut, eftersom två människor alltid är inblandade i normalfallet. Numera (2004) är det primärt radioamatörer som vidmakthåller kunskapen och användandet. Med datorers hjälp kan man komma upp till betydligt högre hastigheter med morsealfabetet, men andra metoder för fjärrskrift är kapacitetsmässigt effektivare än morsealfabetet.
Under första delen av 1900-talet utvecklades olika former av maskintelegrafi, där sändning och mottagning sköts av elektriska skrivmaskiner (fjärrskrift). Under mitten av 1900-talet användes Hellskrivare, ett numera övergivet system. Från ett 5-kanaligt system, (Baudotsystemet) för teleprinter utvecklades 6-, 7- och 8-kanaliga system för, där 7-bits ASCII-kod fick sin första tidiga användning.
Den standardiserade benämningen för morsetelegrafi är ITA-1, internationellt telegrafalfabete nr 1; Baudot-systemet är ITA-2 o s v. Standarden faställs av Internationella Teleunionen (ITU), ett specialorgan inom FN-organisationen.
Sändning av fjärrskrift kan ske manuellt med skrivmaskinsliknande apparater, men kan även ske med hjälp av speciella hålremsor, som tillverkas med en s k perforator. Hålremssändning utnyttjar kommunikationslinjerna mer effektivt än manuell sändning, och därmed sänks trafikavgifterna.
I datorernas barndom skedde programladdning och datainmatning m h a ASCII-kodade hålremsor, en sorts telegrafering, om man så vill.
Teletype är ett varumärke för teleprintermaskiner. Telex ("telegraph exchange") är namnet för den internationella tjänst som överför teleprintersignaler mellan telexabonnenter.
Dagens datorkommunikation är i stort sett en vidareutveckling av denna teknik.
