Styvmorsviol

Wikipedia

?Styvmorsviol

Systematik
Domän:	Eukaryoter Eukaryota
Rike:	Växtriket Plantae
Division:	Fröväxter Spermatophyta
Underdivision:	Gömfröväxter Angiospermae
Klass:	Trikolpater Eudicotyledonae
Ordning:	Malpighiales
Familj:	Violväxter Violaceae
Släkte:	Violer Viola
Art:	Styvmorsviol V. tricolor
Vetenskapligt namn
§Viola tricolor Auktor: L., 1753


Hitta fler artiklar om växter med Växtportalen Växtindex

Styvmorsviol (Viola tricolor) är en ört med flerfärgad krona. De översta bladen är mörkt violetta, sidobladen blåvioletta och det nedre bladet oftast gulvitt. Styvmorsviolen är vanlig i hela Sverige.

Den har parflikiga stipler. Liksom hos fjällviol är de båda sidoställda kronbladen något uppåtriktade. Den har många variatianter i färgteckningen. Den vanligaste är violett, gul och vit, ett tretal, som givit anledning till artepitetet tricolor. I den äldsta botaniska litteraturen (från 1500-talet) avbildas denna växt under namnet Herba trinitatis, "Treenighetens blomma". De två översta kronbladen är vanligen starkast färgade (purpurvioletta); de två sidoställda antingen ljusare violetta eller gulvita; det nedåtriktade, sporrbärande, är mest variabla, ibland helt höggula, gulvita eller vita, ibland blåvioletta. Men den har alltid, hur dess grundfärger än växlar, en liten klart gul fläck strax framför utgången till sporren, det ställe, dit de sju svartvioletta nektartecknen pekar. Detta gula nektarmärke blir alltså en ledstjärna för insekterna vid deras för befruktningen så betydelsefulla blomsterbesök och har därför stor motståndskraft mot alla växlingar i de yttre levnadsförhållandena. Däremot kan de svartvioletta nektarstrecken någon gång saknas. Den form som visas på bilden är den vanligaste i Skandinavien från Skåne till Finnmarken.

Man finner de flesta formerna av styvmorsviol på ängsbackar, på klippavsatser och på de av sparsam jord och mossa täckta låga berghällar, som i mellersta Skandinavien så ofta kommer i dagen, såväl inne i skogar som på den odlade slättbygden. Styvmorsviolen gror där under sensommaren och hösten och börjar sin blomning tidigt på våren. Blomningen varar så länge det är tillräckligt fuktigt. Under sommaren avtar blomningen därför oftast i kraft eller upphör. Men en del blommar igen under sensommaren och hösten, under blid väderlek till och med under vintern. De insekter, som besöker blomman, är framför allt fjärilar, humlor och bin.

Styvmorsviolen får större, starkare färgade och mer sammetslika kronblad när den växer på näringsrik mark. Den är därför tacksam att odla och planterades i Sverige redan på 1600-talet. Den har haft en stor betydelse som första upphovet och själva grundstocken till de odlade penséerna, som hör till de vanligaste trädgårdsblommorna. De underverk av hortikultur, som pensé-odlingen i våra dagar kan uppvisa, utgörs ännu delvis av denna arts avkomlingar (kulturformer, hybrider), men delvis också av andra arter och deras hybrider, företrädesvis de välluktande Viola lutea och Viola cornuta som växer naturligt i mellersta och södra Europas bergstrakter.

Folknamnet "styvmorsblomma" syftar på det av blomhyllets symmetri förorsakade förhållandet, att det nedersta kronbladet stöder sig på två foderblad, "styvmodern sitter på två stolar"; de två översta bladen är "styvbarnen, som får sitta på en och samma stol" och sidokronbladen är "de egna barnen, som har var sin stol att sitta på". Styvmorsviolen har tidigare kallats skatblomster.

Styvmorsviol är Ångermanlands landskapsblomma.