Slaget vid Teutoburger Wald

Wikipedia

Slaget vid Teutoburgerskogen/Teutoburger Wald

Rekonstruktion av palissader vid det utgrävda slagfältet

Datum	år 9 e.Kr.
Plats	Kalkriese mellan Bramsche och Osnabrück i nordvästra Tyskland
Utfall	Förkrossande germansk seger

Stridande

Romerska riket

Germaner

Befälhavare

Publius Quinctilius Varus

Arminius

Styrka

30 000 man

18 000 man

Förluster

Kring 20 000 döda, sårade och tillfångatagna

Troligen 500 döda och sårade

Slaget vid Teutoburger Wald, eller slaget vid Teutoburgerskogen, stod år 9 e.Kr. vid Teutoburgerskogen då en allians av germanska stammar under ledning av Arminius överföll och tillintetgjorde tre romerska legioner under ledning av Publius Quinctilius Varus.

Från 12 f.Kr., då Drusus tågat österut över Rhen ända fram till Elbe, hade romarna en viss kontroll över områdena öster om Rhen. Romarriket och germanerna låg inte i öppet krig med varandra, men det fanns stammar som motsatte sig romarna. År 9 e.Kr. tågade Quinctilius Varus västerut i riktning mot vinterkvarter i Vetera Castra med de romerska 17:e, 18:e och 19:e legionerna (efter detta nederlag användes aldrig mera legionsnumren 17, 18 och 19), samt ytterligare sex kohorter (totalt 36 stycken), cirka 30 000 man. Arminius (även kallad Hermann) hade lyckats samla nästan 20 000 germanska krigare vid sin sida. De planerade sin fälla väl. Längs en väg som gick genom en skog nedanför berget Kalkriese grävde man upp en vall på den norra, högre sidan om vägen. Bakom vallen gömde sig 5 000 germaner, i skogen ytterligare 5 000 och längre västerut 7 000 för att anfalla romarna över vägen bakifrån. Vidare var 1 000 germaner stationerade österut längs vägen för att förhindra romarna att fly den vägen om anfallet inte blev lika paralyserande som man väntat sig (vilket det sedan blev).

Planen fungerade mycket väl. Legionärerna var uppställda i marschformation och bildade en tre kilometer lång, i sidorna mycket sårbar kolonn. Humöret och kanske även vapnen var nedsatta av leran och slasket. Germanerna hade grävt bort en alternativ väg ut ur skogen, så när romarna väl befann sig nedanför berget var det flera kilometer till närmaste flyktväg. När germanerna anföll romarna i sidan blev dessa fullständigt överrumplade och tusentals stupade. När sedan de germanska förstärkningarna kom bakifrån och ut genom skogen förlorade Varus kontrollen varför han tillsammans med ett stort antal officerare begick självmord. De 36 kohorterna blev fullständigt utplånade sånär som på ett tusental man som lyckades fly och rapportera om den fasansfulla nyheten: på några timmar hade Augustus förlorat en sjättedel av hela den romerska krigsmakten. Det blev, strategiskt sett, Roms nesligaste nederlag.

Den direkta följden blev att Romarriket förlorade merparten av dagens Tyskland, området mellan Rhen och Elbe, då man drog sig tillbaka västerut för att aldrig komma tillbaka. Rom hade förlorat sitt överläge med vilket de lagt under sig merparten av Germanien. Aldrig skulle Rom återfå det överläget, aldrig skulle Romarriket vara så starkt som det var timmarna innan slaget, inte ens vid kejsar Trajanus' död 108 år senare. En klen tröst var att snabba styrkeframkallningar i Gallien samt en viss germansk passivitet efter slaget undanvärjde det faktum att Gallien var nästan helt oskyddat då Varus besegrats.

Kejsar Augustus skyllde nederlaget på Varus. Han skall när han fick höra talas om det ha utropat: "Quinctilius Varus, ge mig tillbaka mina legioner".